”DEN sista grunden till något tvivel på att Skriften har levt kvar till vår tid i huvudsak sådan den en gång skrevs har nu avlägsnats.” Dessa ord av sir Frederic Kenyon, från sidan 289 i hans bok The Bible and Archæology (1940), citeras på sidan 53 i Sällskapet Vakttornets bok Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Varför hade Kenyon kommit fram till denna slutsats? Det berodde på att nyupptäckta papyrushandskrifter hade daterats till en tidpunkt som låg så nära skrivandet av bibeln att den mellanliggande tidrymden enligt hans mening ”kan lämnas utan avseende”. Och dessa papyrusskrifter uppvisade inte några avgörande avvikelser från senare handskrifter. Detta bekräftade ”äktheten och det i stort sett oförändrade tillståndet”hos de senare texterna, från vilka bibeln har översatts.

Avslutningsvis kan det vara passande att citera följande från hans bok The Story of the Bible: ’Bibeln har en mänsklig historia, men den är också inspirerad av Gud. Det är en historia som är full av intresse, och det är en historia som alla som värdesätter sin bibel bör känna till. ... Det är slutligen lugnande att finna att det allmänna resultatet av alla dessa upptäckter och alla dessa studier tjänar till att stärka bevisen på bibelns äkthet och vår övertygelse om att vi har i vår hand, i väsentligen orubbat skick, Guds sannskyldiga ord.’”