Ett gott exempel för hjorden

Broder Rutherford insåg klart att oavsett hur kort tid det var kvar, var det viktigt att hjorden hade ett gott exempel att följa för att verket skulle fortsätta att gå framåt på ett ordnat och enat sätt. Jesus hade beskrivit sina efterföljare som får, och får följer sin herde. Det är naturligtvis Jesus själv som är den rätte herden, men han använder också äldre män, eller äldste, som underherdar för sitt folk. (1 Petr. 5:1—3) Dessa äldste måste vara män som själva tar del i det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar, och de måste uppmuntra andra att också ta del i det. De måste ha den sanna evangeliseringsandan. När man spred Den fullbordade hemligheten, hade emellertid några äldste dragit sig undan; somliga hade till och med ganska direkt avrått andra från att delta.

Ett mycket betydelsefullt steg i riktning mot att rätta till den här situationen togs år 1919, när man började ge ut tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Denna tidskrift skulle bli ett mäktigt redskap till att ge publicitet åt att Guds kungarike är den enda varaktiga lösningen på mänsklighetens problem. De församlingar som ville vara med och sprida tidskriften uppmanades att begära att Sällskapet skulle registrera församlingen som en ”tjänsteorganisation”. Därefter utsåg Sällskapet en så kallad tjänstedirektör, som inte var underkastad något årligen återkommande omval.f Som Sällskapets representant på platsen skulle han organisera arbetet, tilldela distrikt och uppmuntra församlingen att ta del i tjänsten på fältet. Samtidigt med att det fanns en ordning med demokratiskt valda äldste och diakoner började det således införas en annan organisationsform, en organisationsform som erkände en förordnande myndighet utanför den lokala församlingen och som lade större vikt vid predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.g

Bland dessa nitiska vittnen fanns många ödmjuka, hängivna Jehovas tjänare som var äldste i församlingarna. Men på en del platser fanns det under 1920-talet och i början av 1930-talet också stort motstånd mot tanken att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Det hände ofta att demokratiskt valda äldste ganska rakt på sak uttryckte sitt ogillande av vad Vakt-Tornet sade om ansvaret att predika för människor utanför församlingen. Deras ovilja att lyssna till det som Guds ande genom den Heliga skrift hade att säga till församlingen om den här saken hindrade anden att fritt verka i dessa grupper. — Upp. 2:5, 7.

År 1932 vidtogs åtgärder för att rätta till den här situationen. Det avgörande var inte huruvida några framträdande äldste kanske skulle bli förnärmade eller huruvida några av dem som var anslutna till församlingarna kanske skulle dra sig tillbaka. Nej, det viktigaste för bröderna var att behaga Jehova och att göra hans vilja. Därför behandlade Vakttornet för 15 oktober och 1 november det året (på engelska 15 augusti och 1 september) ämnet ”Jehovas organisation”.