”Karaktär eller förbund — vilketdera?”

Bibelforskarna fick redan från början sunda bibliska råd om att de skulle efterlikna Kristus, men den tonvikt som några av dem lade på vad de kallade ”karaktärsutveckling” fick till följd att vissa sidor av den sanna kristendomen trängdes i bakgrunden. En del var tydligen av den uppfattningen att om de alltid var älskvärda, vänliga och goda, talade på ett milt sätt, aldrig gav uttryck åt vrede och läste Bibeln varje dag, skulle det garantera att de fick komma till himlen. Men dessa glömde bort att Kristus hade gett sina efterföljare ett arbete att utföra.

Detta problem blev på allvar uppmärksammat i artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” i Vakt-Tornet för 1 juli 1926.a Artikeln visade att ansträngningarna att utveckla ”fullkomliga karaktärer” medan man befinner sig i köttet hade fått somliga att bli modfällda och ge upp, samtidigt som andra hade lagt sig till med den självgoda inställningen att de var heligare än sina medmänniskor och hade förlorat ur sikte att de var beroende av Kristi offers förtjänst. Efter att ha framhållit tron på Kristi utgjutna blod underströk artikeln att man måste ”göra” något i aktiv tjänst för Gud för att bevisa att man följer en kurs som Gud godkänner. (2 Petr. 1:5—10) På den tiden, då en stor del av kristenheten ännu föregav sig hålla fast vid Bibelns moralnormer, stärktes kontrasten mellan Jehovas vittnen och kristenheten genom att man på detta sätt lade tonvikten på aktivitet. Kontrasten blev ännu tydligare allteftersom alla som bekände sig vara kristna blev tvungna att ta ställning till moraliska stridsfrågor som blev allt vanligare.

[Ruta på sidan 173]

”Karaktärsutveckling” medförde inte alltid bra frukt

En rapport från Danmark lyder: ”I en uppriktig ansträngning att ta på sig en kristen personlighet var det många, särskilt bland de äldre vännerna, som försökte undvika allt som hade den minsta anstrykning av världslighet för att på så sätt göra sig mer värdiga det himmelska riket. Det ansågs ofta opassande att le under mötena, och många av de äldre bröderna använde bara svart kostym, svarta skor, svart slips. De var ofta nöjda med att leva ett lugnt och stillsamt liv i Herren. Det räckte att hålla möten, menade de; predikoarbetet kunde kolportörerna sköta.”