Prövningens tid

Problemen uppstod kort efter Charles Russells död. Det man var oense om var hur ansvarsfördelningen inom organisationen skulle se ut. Broder Russell hade registrerat Zion’s Watch Tower Tract Society 1884 och tjänade som samfundets president fram till sin död i oktober 1916. Efter det började Joseph Rutherford ta ledningen, men det initiativet föll inte i god jord hos fyra maktgiriga ledamöter i organisationens styrelse.

De här männen tyckte inte om Rutherfords sätt att hantera saker och ting, och den åsikten var de inte ensamma om. Det rådde bland annat delade meningar om en viss pilgrim, dvs. en resande tillsyningsman, som hette Paul Johnson.

Kort före sin död hade broder Russell förordnat Johnson till England som en av organisationens resande representanter. Tanken var att Johnson skulle predika, besöka församlingarna och förse huvudkontoret med en rapport om hur predikoverket gick framåt i det området. När han kom till England i november 1916 blev han varmt välkomnad. Tyvärr triggades hans stolthet av den uppmärksamhet han fick på andra sidan Atlanten, och han började se sig själv som den självklara efterträdaren till Russell.

Johnson överskred sina befogenheter och avskedade ett antal medlemmar av betelfamiljen i England som inte delade hans uppfattningar. När han sedan försökte ta kontroll över organisationens bankkonto i London kände Rutherford att det var dags att kalla hem honom till USA.

Johnson återvände till Brooklyn men visade inga tecken på ödmjukhet. I stället för att ta emot den tillrättavisning han fick försökte han gång på gång övertala Rutherford om att han skulle få återvända till sitt uppdrag i England. När han inte lyckades med det vände han sig till styrelsen för att få deras stöd. Fyra av ledamöterna ställde sig på hans sida.

Rutherford misstänkte att de här männen tänkte lägga beslag på organisationens tillgångar i USA, precis som Johnson hade försökt göra i England. Han insåg att de inte kunde vara kvar i styrelsen. Enligt lagen skulle samfundets medlemmar tillsätta styrelsens positioner genom årliga val. Vid årsmötet den 6 januari 1917 röstades dock endast tre ledamöter in i styrelsen: Joseph Rutherford valdes till president, Andrew Pierson blev vice president och William Van Amburgh utsågs till sekreterare och kassör. De resterande fyra styrelseposterna, som tillhörde de fyra motståndarna, röstade man inte ens om. De männen hade blivit invalda flera år tidigare, och både de och många andra antog att de skulle sitta kvar på sina poster livet ut. Men efter det här årsmötet ingick de formellt sett inte längre i styrelsen. Det gjorde att Rutherford i juli 1917 med laglig rätt kunde utse fyra andra män som fick fylla de lediga posterna.

De avgående ledamöterna blev naturligtvis vansinniga och drog i gång en kampanj för att återfå sina positioner, men de misslyckades. De fick visserligen med sig ett antal anhängare från bibelforskarna och bildade egna organisationer, men det stora flertalet förblev lojala mot Jehovas organisation.

Prövningens tid hade bara börjat

Motståndarna hade rensats ut ur organisationen. Och en omröstning som publicerades i Vakt-Tornet visade att en klar majoritet av bibelforskarna gav sitt stöd åt Rutherford och de andra trogna bröderna i Brooklyn. Men prövningens tid var ännu inte över. 1918 såg ut att börja bra, men det skulle visa sig att Jehovas folk stod inför sin mörkaste period i modern tid.