Präster utmanar till offentlig debatt

När C. T. Russells skrifter på kort tid spreds i flera miljoner exemplar på många språk, var det inte så lätt för det katolska och det protestantiska prästerskapet att ignorera det han sade. Prästerna blev upprörda över att deras läror avslöjades som oskriftenliga och oroade över förlusten av medlemmar. Många av dem började därför fördöma Russells skrifter från predikstolen. De befallde sina hjordar att inte ta emot den litteratur som bibelforskarna spred. En del av dem försökte få myndigheterna att sätta stopp för verksamheten. På somliga platser i Förenta staterna — bland annat i Tampa i Florida, Rock Island i Illinois, Winston-Salem i North Carolina och Scranton i Pennsylvania — anordnade de offentliga bokbål av Russells skrifter.

En del präster menade att det var nödvändigt att stoppa Russells inflytande genom att avslöja honom i en offentlig debatt. I närheten av högkvarteret för Russells verksamhet valde en grupp präster en talesman åt sig — dr E. L. Eaton, som var pastor i en metodistkyrka (North Avenue Methodist Episcopal Church) i Allegheny i Pennsylvania. År 1903 föreslog Eaton en offentlig debatt, och broder Russell antog inbjudan.

Debatten skulle röra sig om sex ämnen: Broder Russell hävdade, men dr Eaton bestred, att de dödas själar är omedvetna; att Kristi ”andra ankomst” föregår tusenårsriket och att syftet både med hans ”andra ankomst” och med tusenårsriket är att alla jordens familjer skall bli välsignade; vidare att endast ”evangelieålderns” heliga får del av den första uppståndelsen men att stora skaror kommer att få möjlighet till frälsning genom den senare uppståndelsen. Doktor Eaton hävdade, men broder Russell bestred, att ingen prövas efter döden; att alla som blir frälsta kommer till himlen; att de oförbätterligt onda kommer att drabbas av evig pina. Det hölls sex debatter om dessa frågor år 1903 i Carnegie Hall i Allegheny. Varje gång var det fullsatt.

Vad var det som låg bakom denna utmaning till debatt? Albert Vandenberg, som betraktade saken ur historiskt perspektiv, skrev senare: ”Som debattledare fungerade protestantiska präster, en präst från ett nytt samfund vid varje session. Dessutom satt präster från traktens olika kyrkosamfund på podiet tillsammans med pastor Eaton, enligt uppgift för att hjälpa honom med bibeltexter och ge honom moraliskt stöd. ... Att man till och med kunde bilda en inofficiell allians av protestantiska präster tyder på att de var rädda att Russell skulle komma att omvända deras församlingsmedlemmar.” — ”Charles Taze Russell: Profet i Pittsburgh, 1879—1909”, artikel publicerad i The Western Pennsylvania Historical Magazine, januari 1986, sid. 14.

Det var emellertid relativt sällan det hölls sådana debatter. De gav inte de resultat som prästalliansen hoppades på. En del medlemmar av dr Eatons egen församling tog intryck av det de hörde under debatterna år 1903, lämnade hans kyrka och anslöt sig till bibelforskarna. Till och med en präst som var närvarande erkände att Russell hade riktat ”brandsprutestrålen mot helvetet” och släckt elden. Broder Russell själv ansåg emellertid att han bättre kunde tjäna sanningens sak genom att använda sin tid och sina krafter till annat än debatter.

Men prästerna gav inte upp sitt angrepp. När broder Russell höll tal i Dublin på Irland och i Otley i Yorkshire i England, placerade de ut män bland publiken vilka skulle komma med högljudda invändningar och ropa falska anklagelser mot Russell personligen. Broder Russell klarade galant av dessa situationer genom att alltid åberopa Bibeln som auktoritet i sina svar.

Protestantiska präster från olika samfund hade bildat en sammanslutning som är känd som Evangeliska alliansen. Deras representanter i många länder agiterade mot Russell och dem som spred hans skrifter. I Texas fann bibelforskarna till exempel att varenda präst, till och med i de minsta städerna och på landsbygden, var utrustad med samma falska anklagelser mot Russell och samma vrångbild av hans förkunnelse.

Ibland fick emellertid dessa angrepp mot Russell inte det resultat som prästerna hade väntat sig. När en predikant i New Brunswick i Canada höll en predikan i vilken han talade nedsättande om Russell, var det en man bland åhörarna som själv hade läst en del av det broder Russell hade skrivit. Han blev mycket upprörd när predikanten tog till uppenbara lögner. Mitt under predikan reste sig mannen upp, tog sin hustru vid handen och ropade till sina sju döttrar som sjöng i kören: ”Kom, flickor, vi går hem.” Alla nio tågade ut, och prästen kunde bara stå och se på hur den man som hade byggt kyrkan och som var församlingens ekonomiska stöttepelare gick sin väg. Församlingen upplöstes snart, och predikanten fick ge sig av.

Man tillgriper hån och förtal

I sina desperata försök att stoppa C. T. Russells och hans medarbetares inflytande talade prästerna förklenande om Russell och väckte tvivel om huruvida han var en kristen Ordets tjänare. Av liknande skäl behandlade de judiska religiösa ledarna i det första århundradet apostlarna Petrus och Johannes som ”olärda och helt vanliga människor”. — Apg. 4:13.

Broder Russell hade inte utexaminerats från någon av kristenhetens teologiska läroanstalter. Men han sade frimodigt: ”Vi uppmanar [prästerna] att bevisa att de någonsin har fått en gudomlig ordination eller att de någonsin tänker på en sådan. De tänker bara på en sekterisk ordination, eller ett bemyndigande, var och en från sin egen sekt eller sitt eget samfund. ... Gud ordinerar, eller bemyndigar, en människa att predika genom att ge vederbörande den heliga anden. Den som har fått den heliga anden har fått kraft och bemyndigande att undervisa och predika i Guds namn. Den som inte har fått den heliga anden har inte Guds bemyndigande eller godkännande att predika.” — Jes. 61:1, 2.

För att skada broder Russells rykte spred somliga präster ut grova lögner om honom, både muntligen och skriftligen. En lögn som de ofta tillgrep — och som fortfarande tillgrips — hade med broder Russells äktenskap att göra. Broder Russells motståndare lät påskina att han var omoralisk. Hur förhöll det sig i verkligheten?

År 1879 gifte sig Charles Taze Russell med Maria Frances Ackley. De hade ett gott förhållande i 13 år. Därefter undergrävdes förhållandet mellan dem genom att några började smickra Maria Russell och vädja till hennes stolthet; men när deras motiv kom i dagen, tycktes hon återvinna balansen. Sedan en tidigare medarbetare hade spridit ut lögner om broder Russell, bad hon till och med sin man om lov att få besöka ett antal församlingar för att bemöta anklagelserna, eftersom det hade påståtts att han hade behandlat henne illa. Men det goda mottagande hon fick under den resan år 1894 bidrog tydligtvis till att hon efter hand ändrade uppfattning om sig själv. Hon ville ha mer och mer att säga till om i fråga om vad som skulle stå i Zion’s Watch Tower.a När hon fick klart för sig att inget som hon skrev skulle publiceras om inte hennes man, tidskriftens redaktör, godkände innehållet (på grundval av om det stämde med Bibeln), blev hon mycket upprörd. Han gjorde uppriktiga försök att hjälpa henne, men i november 1897 lämnade hon honom. Trots detta skaffade han henne en bostad och sörjde för hennes uppehälle. Flera år senare, år 1908, tillerkändes hon i en domstolsprocess som hon inledde år 1903, inte äktenskapsskillnad, utan ”skillnad till säng och säte” med underhållsbidrag.

Sedan hon förgäves hade försökt tvinga sin man att tillmötesgå hennes krav, gjorde hon, sedan hon lämnat honom, allt som stod i hennes makt för att svärta ner hans rykte. År 1903 gav hon ut en traktat som innehöll, inte bibliska sanningar, utan en mängd grova lögner om broder Russell. Hon försökte få präster från olika kyrkosamfund att dela ut traktaten på platser där bibelforskarna höll särskilda möten. Till deras heder måste sägas att inte många vid den tiden var villiga att låta sig utnyttjas på det sättet. Sedan dess har emellertid andra präster lagt i dagen en annan anda.

Tidigare hade Maria Russell, både muntligen och skriftligen, fördömt dem som anklagade broder Russell för ett sådant klandervärt uppförande som hon nu själv beskyllde honom för. En del religiösa motståndare till broder Russell har publicerat vissa obevisade uttalanden som gjordes under rättegångsförhandlingarna år 1906 (uttalanden som rätten beslöt skulle strykas ur protokollet) för att ge intryck av att han var omoralisk och följaktligen olämplig att vara en Guds tjänare. Av rättegångsprotokollet framgår det emellertid tydligt att sådana anklagelser är falska. Maria Russells egen advokat frågade henne om hon menade att hennes man hade begått äktenskapsbrott. Hon svarade: ”Nej.” Det är också värt att lägga märke till att när en kommitté av kristna äldste lyssnade till de anklagelser Maria Russell riktade mot sin man år 1897, nämnde hon inte något av det som hon senare sade i rätten för att försöka övertala juryn att tillerkänna henne skilsmässa, trots att de påstådda händelserna skulle ha ägt rum före detta möte med de äldste.

Nio år efter det att Maria Russell först drog saken inför rätta skrev domare James Macfarlane ett svarsbrev till en man som ville ha en kopia av rättegångsprotokollet för att en av hans vänner skulle kunna avslöja Russell. Domaren sade honom rent ut att det skulle vara ett slöseri med tid och pengar. Han skrev i sitt brev: ”Grunden till hennes ansökan och till den dom som följde på juryns beslut var ’kränkande behandling’ och inte äktenskapsbrott, och så vitt jag förstår visar inte vittnesmålen att Russell hade ’en utomäktenskaplig förbindelse med en medsvarande’. Det fanns i själva verket ingen medsvarande.”

Maria Russells eget försenade erkännande kom vid broder Russells begravning i Carnegie Hall i Pittsburgh år 1916. Djupt beslöjad gick hon mittgången fram och lade ner en bukett liljekonvaljer på kistan. Vid buketten var fäst ett band med orden: ”Till min älskade make”.

Det är tydligt att prästerna har använt samma taktik som sina föregångare i det första århundradet. På den tiden försökte de religiösa ledarna fördärva Jesu rykte genom att anklaga honom för att han åt med syndare och för att han själv var en syndare och en hädare. (Matt. 9:11; Joh. 9:16—24; 10:33—37) Sådana anklagelser förändrade inte sanningen om Jesus, men de avslöjade dem som tillgrep sådant baktaleri — och de avslöjar dem som tillgriper samma taktik i våra dagar — som andliga barn till Djävulen, vars namn betyder ”baktalare”. — Joh. 8:44.

Man utnyttjar krigshysterin för att uppnå sina syften

I och med den våg av nationalism som svepte fram över världen under första världskriget hade prästerna hittat ett nytt vapen som kunde användas mot bibelforskarna. Både protestantiska och katolska religiösa ledare kunde nu ge uttryck åt sin fientlighet under patriotismens täckmantel. De utnyttjade krigshysterin och anklagade bibelforskarna för omstörtande verksamhet — samma anklagelse som de religiösa ledarna i Jerusalem riktade mot Jesus Kristus och aposteln Paulus i det första århundradet. (Luk. 23:2, 4; Apg. 24:1, 5) För att kunna komma med en sådan anklagelse måste naturligtvis prästerna själva aktivt understödja krigsinsatsen, men det tycktes inte bekymra flertalet av dem, trots att det innebar att de måste skicka ut unga män för att döda medlemmar av sin egen kyrka i ett annat land.

Efter Russells död gav Sällskapet Vakttornet i juli 1917 ut boken Den fullbordade hemligheten på engelska, en kommentar till Uppenbarelseboken, Hesekiel och Höga Visan. Den boken avslöjade öppet skrymteriet bland kristenhetens präster! Den fick på relativt kort tid en omfattande spridning. I slutet av december 1917 och i början av år 1918 delade bibelforskarna i Förenta staterna och Canada också ut 10.000.000 exemplar av traktaten The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) som innehöll ett skoningslöst budskap. Denna fyrsidiga traktat i litet tidningsformat var betitlad ”Babylons fall” och bar underrubriken ”Varför kristenheten nu måste lida — Det slutliga resultatet”. I den identifierades de katolska och de protestantiska religiösa organisationerna tillsammans med det nutida Babylon som snart skulle falla. Till stöd återgav den kommentarer ur boken Den fullbordade hemligheten till profetior som framställde Guds dom över det hemlighetsfulla Babylon. På baksidan fanns en satirisk teckning av en mur som höll på att falla samman. De stora stenarna från muren bar sådana påskrifter som ”Treenighetsläran (’3 × 1 = 1’)”, ”Själens odödlighet”, ”Läran om evig pina”, ”Protestantismen — läror, prästerskap etc.”, ”Katolicismen — påvar, kardinaler etc., etc.” — och alla stenarna var på väg ner.

Prästerna blev rasande över dessa avslöjanden, precis som de judiska religiösa ledarna blev när Jesus avslöjade deras skrymteri. (Matt. 23:1—39; 26:3, 4) I Canada reagerade prästerskapet mycket snabbt. I januari 1918 undertecknade över 600 kanadensiska präster en petition till den kanadensiska regeringen, i vilken de krävde att Internationella Bibelstudiesällskapets publikationer skulle förbjudas. I tidningen Winnipeg Evening Tribune rapporterades det att när Charles G. Paterson, som var pastor i St. Stephen’s Church i Winnipeg, från predikstolen hade fördömt traktaten The Bible Students Monthly med artikeln ”Babylons fall”, tog kronjuristen Johnson kontakt med honom för att skaffa sig ett exemplar. Kort därefter, den 12 februari 1918, utfärdade den kanadensiska regeringen en förordning som innebar att personer som hade boken Den fullbordade hemligheten eller traktaten som visas här ovan i sin ägo kunde straffas med böter och fängelse.

Samma månad, den 24 februari, höll broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets nyvalde president, ett tal i Förenta staterna, närmare bestämt i Temple Auditorium i Los Angeles i Kalifornien. Talet hade ett mycket uppseendeväckande tema: ”Världen har nått sitt slut — Millioner som nu leva komma kanske aldrig att dö”. Som bevis för att världen som man dittills hade känt den i själva verket hade nått sitt slut år 1914 pekade han på kriget som rasade och den hungersnöd som åtföljde det och framhöll att det var en del av det tecken som Jesus hade förutsagt. (Matt. 24:3—8) Därefter riktade han uppmärksamheten på prästerskapet och sade:

”Enligt Skriften är prästerna som klass betraktade de människor på jorden som bör klandras mest för det krig som nu hemsöker världen. I 1.500 år har de lärt människorna den av Satan inspirerade läran om kungarnas gudomliga rätt att härska. De har blandat politik och religion, kyrka och stat; de har visat sig illojala mot sitt gudagivna privilegium att förkunna budskapet om det messianska kungariket och i stället hängett sig åt att understödja härskarna i deras tro att kungen härskar med gudomlig rätt och att allt vad han gör därför är rätt.” Han påvisade sedan resultatet av detta och fortsatte: ”Ärelystna kungar i Europa rustade sig för krig, därför att de önskade tillvälla sig andra folks territorium, och prästerna klappade dem på axeln och sade: ’Sätt i gång, ni kan inte handla fel; allt vad ni gör är rätt.’” Men det var inte bara de europeiska prästerna som understödde kriget; det var prästerna i Amerika väl medvetna om.

Följande dag innehöll Los Angeles-tidningen Morning Tribune ett utförligt referat av talet. Prästerna blev så upprörda över innehållet att deras förbund höll ett sammanträde redan samma dag och skickade ordföranden till tidningens ledning för att uttrycka sitt stora missnöje. Därefter utsattes Sällskapet Vakttornets kontor under en tid för ständiga trakasserier från medlemmar av den statliga underrättelsetjänsten.

Under den här perioden, när de nationalistiska känslorna kokade, hölls en prästkonferens i Philadelphia i Förenta staterna, vid vilken man antog en resolution som krävde en ändring av spionerilagen så att förmenta överträdare skulle kunna ställas inför krigsrätt och dömas till döden, om de befanns skyldiga. John Lord O’Brian, riksåklagarens specielle assistent i militära angelägenheter, utsågs att lägga fram ärendet inför senaten. Förenta staternas president tillät inte att lagförslaget antogs. Men generalmajor James Franklin Bell i den amerikanska armén avslöjade i vredesmod för J. F. Rutherford och W. E. Van Amburgh vad som hade ägt rum vid konferensen och att avsikten hade varit att använda lagen mot Sällskapet Vakttornets ledande representanter.

Officiella amerikanska regeringsdokument visar att John Lord O’Brian åtminstone från den 21 februari 1918 och framåt var personligen engagerad i försök att väcka åtal mot bibelforskarna. Kongressens protokoll för den 24 april och 4 maj innehåller memoranda från John Lord O’Brian, i vilka han bestämt hävdade att han inte hade någon möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot bibelforskarna om lagen tillät att man gjorde ”sanna uttalanden av goda motiv och för försvarliga syften”, som det hette i den så kallade France Amendment, en undantagsbestämmelse till spionerilagen vilken hade godkänts av amerikanska senaten.

I Worcester i Massachusetts utnyttjade också ”pastor” B. F. Wyland krigshysterin och påstod att bibelforskarna bedrev propaganda för fienden. Han publicerade en artikel i Daily Telegram, i vilken han förklarade: ”En av de fosterländska plikter som åvilar er som medborgare är att undertrycka Internationella Bibelstudiesällskapet som har sitt högkvarter i Brooklyn. De har under religionens täckmantel bedrivit tysk propaganda i Worcester genom att sälja sin bok ’Den fullbordade hemligheten’.” Han sade rent ut till myndigheterna att det var deras plikt att arrestera bibelforskarna och hindra dem från att hålla fler möten.

Våren och sommaren 1918 utsattes bibelforskarna för omfattande förföljelse, både i Nordamerika och i Europa. Bland anstiftarna fanns präster från baptistkyrkan, metodistkyrkan, episkopalkyrkan, lutherska kyrkor, katolska kyrkan och andra kyrkor. Biblisk litteratur beslagtogs utan husrannsakningsorder, och många av bibelforskarna kastades i fängelse. Andra blev jagade av pöbelhopar, slagna, piskade, tjärade och fjädrade eller fick revbenen sönderslagna eller blev knivskurna i huvudet. Somliga fick men för livet. Kristna män och kvinnor kvarhölls i fängelse utan åtal eller dom. Över 100 specificerade fall av sådan skandalös behandling anfördes i The Golden Age för 29 september 1920.

Anklagade för spionage

Det hela kulminerade den 7 maj 1918, när en federal domstol i Förenta staterna utfärdade häktningsorder mot J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, och hans närmaste medarbetare.

I Brooklyn i New York hade föregående dag två anklagelseakter ingetts mot broder Rutherford och hans medarbetare. Om den ena inte gav önskat resultat, kunde den andra åberopas. Den första anklagelseakten, i vilken anklagelser riktades mot ett större antal personer, innehöll fyra åtalspunkter: Två gick ut på att de hade konspirerat för att överträda spionerilagen av den 15 juni 1917, och två gick ut på att de hade försökt sätta sina olagliga planer i verket eller rentav hade gjort det. Man påstod att de hade konspirerat för att framkalla insubordination och vägran att fullgöra tjänsteplikt i Förenta staternas väpnade styrkor och att de hade konspirerat för att förhindra rekrytering och värvning av män för sådan tjänst vid en tid då nationen befann sig i krig samt att de hade försökt göra, eller rentav hade gjort, bådadera. I anklagelseakten nämndes särskilt utgivningen och spridningen av boken Den fullbordade hemligheten. Den andra anklagelseakten gällde översändandet av en check till Europa (vilken skulle användas till det bibliska undervisningsarbetet i Tyskland), en handling som betecknades som skadlig för Förenta staternas intressen. När de åtalade ställdes inför rätta, var det den första anklagelseakten, den med de fyra åtalspunkterna, som åberopades.

Vid den här tidpunkten hade åtal också väckts mot C. J. Woodworth och J. F. Rutherford i Scranton i Pennsylvania för brott mot spionerilagen. Men enligt ett brev från John Lord O’Brian, daterat den 20 maj 1918, var vissa personer inom justitiedepartementet rädda för att distriktsdomare Witmer, som skulle döma i målet, inte skulle samtycka till att spionerilagen kunde användas för att tysta personer som på grund av sin uppriktiga religiösa övertygelse sade sådant som andra kunde uppfatta som antikrigspropaganda. Justitiedepartementet lät därför målet i Scranton vila tills målet i Brooklyn var avgjort. Regeringen manövrerade också situationen så att domare Harland B. Howe från Vermont, vilken John Lord O’Brian visste hade samma uppfattning som han själv i sådana frågor, skulle sitta som domare i målet i den federala distriktsdomstolen för New Yorks östra distrikt. Målet kom upp den 5 juni med Isaac R. Oeland och katoliken Charles J. Buchner som åklagare. Under rättegången lade broder Rutherford märke till att katolska präster ofta konfererade med Buchner och Oeland.

Under processens gång påvisades det att Sällskapets ledande representanter och de som hade sammanställt boken Den fullbordade hemligheten inte hade haft för avsikt att lägga hinder i vägen för landets krigsinsats. Av de bevis som lades fram under rättegången framgick det att planerna på att skriva boken var uppgjorda — ja, att det mesta av manuskriptet var färdigskrivet — innan Förenta staterna förklarade krig (den 6 april 1917) och att det ursprungliga kontraktet om tryckning av boken hade undertecknats innan Förenta staterna utfärdade den lag (den 15 juni) som de påstods ha överträtt.

Åklagarsidan riktade uppmärksamheten på vissa tillägg till boken som hade gjorts i april och juni 1917, medan man höll på med sättning och korrekturläsning av texten. Däribland var ett citat av John Haynes Holmes, en präst som eftertryckligt hade deklarerat att kriget var ett brott mot kristendomen. En av försvarsadvokaterna framhöll att prästens uttalanden i tryckt form, som publicerades under titeln A Statement to My People on the Eve of War (Ett budskap till mitt folk vid krigets rand), fortfarande fanns att köpa i Förenta staterna vid tiden för rättegången. Varken prästen eller utgivaren hade åtalats för detta. Men bibelforskarna, som hänvisade till hans predikan, gjordes ansvariga för de åsikter som uttrycktes i den.

I boken Den fullbordade hemligheten sades det inte till världens människor att de inte hade rätt att ta del i krig. Men i samband med förklaringen av Bibelns profetior citerade man utdrag ur olika nummer av The Watch Tower från år 1915 för att visa hur inkonsekvent det var att präster som påstod sig vara Kristi tjänare fungerade som värvningsombud för krigförande nationer.

När det blev känt att regeringen hade invändningar mot boken, hade broder Rutherford omedelbart skickat ett telegram till tryckeriet för att stoppa produktionen, och samtidigt hade man sänt en representant för Sällskapet till den amerikanska arméns underrättelsetjänst för att ta reda på vad invändningarna bestod i. När man fick veta att sidorna 247—253 i boken (i den engelska utgåvan) betraktades som anstötliga på grund av det pågående kriget, gav Sällskapet anvisning om att dessa sidor skulle skäras ut ur alla exemplar av boken innan de erbjöds åt allmänheten. Och när regeringen meddelade distriktsåklagarna att fortsatt spridning av boken skulle vara ett brott mot spionerilagen (trots att regeringen hade vägrat att upplysa Sällskapet om sin inställning till boken i dess reviderade form), gav Sällskapet order om att all offentlig spridning av boken skulle inställas.

Varför så stränga straff?

Trots allt detta förklarade juryn, den 20 juni 1918, samtliga åtalade skyldiga på alla fyra åtalspunkterna. Följande dag dömdes sjub av dem till fyra fängelsestraff, vartdera på 20 år, vilka fick avtjänas samtidigt. Den 10 juli dömdes den åttondec till fyra fängelsestraff, vartdera på 10 år, vilka likaså fick avtjänas samtidigt. Hur stränga var de här domarna? I ett brev till riksåklagaren, daterat den 12 mars 1919, erkände Förenta staternas president, Woodrow Wilson, att ”fängelsestraffen är klart orimliga”. Den man som avfyrade skotten i Sarajevo och dödade Österrike-Ungerns tronföljare — och därmed utlöste de händelser som störtade nationerna in i första världskriget — hade inte fått en strängare dom. Han dömdes till 20 års fängelse — inte fyra gånger 20 år, som fallet var med bibelforskarna!

Vad var motivet till att bibelforskarna ådömdes så stränga fängelsestraff? Domare Harland B. Howe förklarade: ”Enligt rättens uppfattning är den religiösa propaganda som de åtalade med kraft har förespråkat och spridit i hela nationen och även bland våra allierade en större fara än en division tyska soldater. ... En person som förkunnar ett religiöst budskap utövar vanligtvis stort inflytande, och om han är uppriktig, är inflytandet desto större. Detta är en försvårande snarare än en förmildrande omständighet. Rätten har därför beslutat att det enda förnuftiga är att ge sådana personer ett strängt straff.” Det är emellertid också värt att lägga märke till att domare Howe, innan han avkunnade domen, nämnde att försvarsadvokaterna hade dragit i tvivelsmål och kritiserat inte bara regeringens juridiska ämbetsmän, utan också ”alla prästerna i hela landet”.

Domslutet överklagades omedelbart i den federala appellationsdomstolen. Domare Howe vägrade egenmäktigt att frige bröderna mot borgen i väntan på att överklagandet skulle behandlas,d och den 4 juli, innan den tredje och sista hemställan om frigivning mot borgen hade hunnit behandlas, överfördes de sju första bröderna i all hast till det federala fängelset i Atlanta i Georgia. Det visade sig senare att det hade begåtts 130 procedurfel under denna mycket fördomsfulla rättegång. Det tog flera månader att iordningställa alla papper som behövdes för överklagandet. Under tiden slutade kriget. Den 19 februari 1919 inlämnade de åtta fängslade bröderna en nådeansökan till Woodrow Wilson, Förenta staternas president. Dessutom skrev ett stort antal medborgare brev till den nyutnämnde riksåklagaren och yrkade på att bröderna skulle friges. Som svar på en förfrågan från riksåklagaren rekommenderade domare Howe den 1 mars 1919 ”omedelbar straffnedsättning”. Detta skulle ha förkortat strafftiden, men det skulle också ha bekräftat de åtalades skuld. Innan det kom så långt, hade brödernas advokater låtit delge allmänne åklagaren ett domstolsbeslut, vilket förde målet till appellationsdomstolen.

Den 21 mars 1919, nio månader efter det att Rutherford och hans medarbetare hade fått sina domar och flera månader efter krigsslutet, bestämde appellationsdomstolen att alla åtta skulle försättas på fri fot mot borgen, och den 26 mars frigavs de i Brooklyn mot en borgen på 10.000 dollar för var och en. Den 14 maj 1919 fastslog den federala appellationsdomstolen i New York: ”De åtalade i detta mål fick inte den sansade och opartiska prövning som de var berättigade till, och av denna orsak upphävs domen.” Målet återförvisades för ny prövning. Den 5 maj 1920, sedan de åtalade på kallelse hade inställt sig i rätten fem gånger, tillkännagav allmänne åklagaren inför sittande rätt i Brooklyn att åtalet lades ner.e Varför? Som framgår av korrespondens som förvaras i Förenta staternas riksarkiv fruktade justitiedepartementet att målet, nu när krigshysterin hade lagt sig, skulle förloras om en opartisk jury tog upp det till prövning. Allmänne åklagaren L. W. Ross skrev i ett brev till riksåklagaren: ”Jag tror det skulle vara bättre, med hänsyn till vårt förhållande till allmänheten, om vi på eget initiativ” förklarar att målet inte kommer att drivas längre.

Samma dag, den 5 maj 1920, lades också det alternativa åtal ner som hade väckts mot J. F. Rutherford och fyra av hans medarbetare i maj 1918.

Vilka låg egentligen bakom?

Var det verkligen prästerna som låg bakom allt detta? John Lord O’Brian förnekade det. Men de som levde på den tiden visste mycket väl hur det förhöll sig. Den 22 mars 1919 kunde man läsa i Appeal to Reason, en tidning som kom ut i Girard i Kansas: ”Pastor Russells anhängare, illvilligt förföljda av det ’ortodoxa’ prästerskapet, dömdes och kastades i fängelse utan möjlighet till frigivning mot borgen, trots att de hade gjort varje tänkbar ansträngning att rätta sig efter spionerilagens föreskrifter. ... Vi förklarar att oavsett om spionerilagen tekniskt sett var författningsenlig och etiskt försvarbar eller inte, blev dessa pastor Russells anhängare orättmätigt dömda enligt dess bestämmelser. En fördomsfri granskning av bevismaterialet skulle snabbt övertyga vem som helst om att dessa män inte hade för avsikt att överträda lagen och inte heller överträdde den.”

Många år senare skrev dr Ray Abrams: ”Det är betecknande att så många präster så aggressivt tog del i att försöka bli kvitt russellianerna [som bibelforskarna förklenande kallades]. Långlivade religiösa stridigheter och hatkänslor som inte hade vunnit gehör i domstolarna i fredstid fann nu vägen in i rättssalarna under krigshysterins inflytande.” Han skrev också: ”En undersökning av hela fallet leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att krossa russellianerna.” — Preachers Present Arms, sid. 183—185.

Att kriget tog slut betydde emellertid inte att förföljelsen av bibelforskarna upphörde. Det betydde bara att förföljelsen gick in i en ny fas.

Präster utövar påtryckningar på polisen

När kriget var över, väckte prästerna andra stridsfrågor för att om möjligt sätta stopp för bibelforskarnas verksamhet. I det katolska Bayern och andra delar av Tyskland blev ett stort antal bibelforskare arresterade på 1920-talet för påstådda brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Men när fallen överklagades i högre instanser, tog domarna vanligtvis parti för bibelforskarna. Till slut, sedan domstolarna hade överhopats av tusentals sådana fall, sände inrikesministeriet år 1930 ut ett cirkulär till alla befattningshavare inom polisen och uppmanade dem att sluta upp med att vidta laga åtgärder mot bibelforskarna för brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Därmed minskade pressen från det hållet under en tid, och Jehovas vittnen kunde avge ett osedvanligt stort vittnesbörd på det tyska fältet.

[Ruta på sidan 655]

Prästerskapet avslöjar sin inställning

Det är värt att lägga märke till hur religiösa tidskrifter reagerade när J. F. Rutherford och hans medarbetare hade blivit dömda år 1918:

◆ ”The Christian Register”: ”Vad regeringen här slår ner på med dräpande träffsäkerhet är antagandet att religiösa idéer, hur vansinniga och skadliga de än är, får spridas ostraffat. Det är en gammal vanföreställning, och hittills har vi brytt oss alldeles för litet om den. ... Det här verkar vara slutet på russellianismen.”

◆ ”The Western Recorder”, en publikation utgiven av baptisterna, skrev: ”Det är föga överraskande att ledaren för denna grälsjuka sekt har blivit inspärrad i en anstalt för uppviglare. ... Det verkligt svåra problemet i det här sammanhanget är huruvida de åtalade snarare skulle ha sänts till ett mentalsjukhus än till ett fängelse.”

◆ ”The Fortnightly Review” riktade uppmärksamheten på en kommentar i New York-tidningen ”Evening Post”, vilken löd: ”Vi litar på att religionslärare överallt skall ta notis om denne domares uppfattning, nämligen att det är ett allvarligt brott att lära ut vilken som helst religion som inte är i full överensstämmelse med antagna lagar, ett brott som blir värre om man som evangeliets tjänare skulle vara uppriktig.”

◆ ”The Continent” betecknade nedsättande de åtalade som ”efterföljare till framlidne ’pastor’ Russell” och hävdade felaktigt att de påstod att ”alla utom syndare borde befrias från att kämpa mot den tyske kejsaren”. Tidskriften gjorde gällande att enligt justitieministern i Washington ”hade den italienska regeringen för någon tid sedan klagat hos Förenta staterna över att Rutherford och hans medarbetare ... hade spridit antikrigspropaganda i den italienska armén”.

◆ En vecka senare återgav ”The Christian Century” det mesta av ovannämnda artikel ord för ord och gav därmed uttryck åt full samstämmighet.

◆ Den katolska tidskriften ”Truth” rapporterade i korthet om den avkunnade domen och gav därefter uttryck åt redaktionens mening: ”Detta samfunds litteratur fullkomligt stinker av ondskefulla angrepp på katolska kyrkan och dess prästerskap.” I ett försök att stämpla var och en såsom ”uppviglare” som offentligt förklarade sig oenig med katolska kyrkan tillade tidskriften: ”Det blir mer och mer tydligt att intoleransens ande är nära förbunden med uppviglingens ande.”

◆ Doktor Ray Abrams skrev i sin bok ”Preachers Present Arms”: ”När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna.”