Utmaningen att så Rikets säd i södra Chile
SÅ HÄRLIGT det är att vandra på en tyst och lugn väg på landsbygden i södra Chile! Boskapen betar fridfullt på fält omgivna av träd som står mot en fond av majestätiska, snöklädda vulkaner. Man hör fågelkvitter och vindsuset i löven. Omgivningen verkar mycket idyllisk, men här finns också utmaningar för dem som sår sanningens säd.
Vad säger du om att träffa några av våra pionjärer eller heltidsförkunnare? Skall vi vara tillsammans med dem ett par dagar, medan de predikar de goda nyheterna? Låt oss först höra hur Jaime och Oscar beskriver glädjeämnena och utmaningarna under en dag i södra Chile.
En dag i predikoarbetet
”Vi börjar röra på oss och bli medvetna om kylan som genomtränger vår lilla bostad. Med yllesockor på fötterna och en mössa på huvudet kliver Oscar ur sängen. Han tänder i vedspisen och sätter på gaselementet för att driva kylan ur rummet, och så återvänder han till den varma sängen. Det är fortfarande mörkt ute — det har regnat hela natten, och vi kan höra att det fortfarande regnar. Vi tittar ut genom fönstret, och sedan ser vi på varandra. Så lätt det skulle vara att ta ledigt i dag! Så kommer vi ihåg vad vi hade planerat för den här dagen och att vi skulle behöva arbeta på ett isolerat distrikt som inte har bearbetats på ett helt år. Vi känner oss motiverade att sätta i gång.
Vi har gett oss i väg före klockan åtta, och vi går i snabb takt och hoppas att någon skall erbjuda oss skjuts eller att bussen skall komma så att vi fortare kommer fram till småvägarna som leder till de isolerade hus och små byar som utgör vårt distrikt. Här kommer en traktor som drar en flakvagn med några arbetare. Föraren stannar och låter oss hoppa upp på vagnen. Vi är glada över att det regnade i natt så att vi besparas det vanliga obehaget av att färdas i ett dammoln. Medan vi skumpar fram, delar vi med oss av de goda nyheterna till jordbruksarbetarna. När det blir dags att hoppa av ger vi dem några tidskrifter. Vi är mycket tacksamma för åkturen som har besparat oss tolv kilometers vandring!
Det kommer att bli en lång dag medan vi genomkorsar landskapet i vårt sökande efter välsinnade människor. I början av vårt förordnande kunde vi inte förstå att folk kunde hålla med om vad vi berättade för dem men ändå inte ville ta emot biblisk litteratur. Vi förstod sedan att det ofta berodde på att de inte kunde läsa. Vi har därför funnit att det kan vara till hjälp att vi säger att litteraturen kan vara en fin gåva till deras barn eller släktingar, som kan läsa för dem. De flesta vi talar med har inte mycket av den här världens goda. Men de är glada att få dela med sig av vad de har, när de har fått biblisk litteratur, och vi har ofta fått ägg, potatis, betor, lök, bönor, linser och kikärtor.”
Jaime har lärt sig vad han skall föreslå, när någon vill ge saker i utbyte mot biblisk litteratur som de har fått. Varför det? Vid ett tillfälle kom pionjärerna hem med 15 kilo grönsaker, och hans kamrat hade burit en levande höna i sin bokväska större delen av dagen. Jaime föreslår ofta merquén, en härlig kryddblandning preparerad med chilipeppar och andra kryddor. Berättelsen fortsätter:
”Vi går över fälten och kommer till några rucas [hus] där det bor mapucheindianer [ordet betyder ”det här landets folk”]. Det är svårt att tala med de äldre indianerna, därför att många av dem talar enbart sitt eget språk. När barn och ungdomar är i närheten, får de ofta fungera som tolkar. Då vi kommer längre ut på landsbygden, träffar vi på människor som aldrig har sett en bibel och aldrig besökt en så stor stad som Temuco, som är huvudort för området. Det är därför en utmaning att kunna övertyga dem om att världsförhållandena blir allt sämre. Vi måste ta det steg för steg och visa att de lokala förhållandena återspeglar vad som sker på andra håll.
Frampå dagen behöver vi vila våra trötta ben. Vädret har skiftat mellan strålande sol och piskande regn som gör ett paraply helt meningslöst. De nyplöjda åkrarna har täckt våra skor med lerkokor. När vi möts av orden Pase no más (Kom in), kliver vi tacksamt in i köket och njuter av värmen från vedspisen, en kopp ’kaffe’, bryggt på rostad säd, samt mjukost och hembakat bröd. Doften av nygräddat bröd är underbar!
Med nya krafter fortsätter vi till kvällen. Vi går över fält, som sällan är inhägnade, även om vissa vetefält ibland kantas av ett slags buskar som kallas pica-pica, ginstbuskar som är ständigt gröna och har gula blommor. Nu går solen snart ner, och vi måste skynda oss till någon av huvudvägarna och ta sista bussen tillbaka till staden. Vår 20 kilometer långa vandring är snart slut.
Vi återvänder välbehållna, trötta men lyckliga, för vi har fått många trevliga samtal med välsinnade människor. Sedan vi har fått i oss lite mat, påminner vi oss vad som har hänt under dagen och går till sängs.”
En utfärd till Chiloé
Kring den stora ön Chiloé finns en skärgård med många mindre öar. Ön Chiloé är 180 kilometer lång, och den har gröna kullar skilda åt av små sjöar. Och överallt möter ögat tilltalande strandscenerier och idylliska fiskelägen.
I staden Achao, som ligger på en mindre ö intill den stora, finner vi Rubén och Cecilia. När de kom hit i mars 1988, varnade prästen folket för att ”lyssna till de två människorna som vandrar över hela ön och talar om bibeln”. Hans negativa ord fick några att avvisa dem, medan andra tvärtom blev nyfikna. Så småningom ledde Rubén och Cecilia 28 bibelstudier. Flera av dem som studerar är lärare, och fyra av dessa använder Vakttornets publikationer ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig” och Min bok med bibliska berättelser när de undervisar i religion i sina skolor.
Jehova sörjer för dessa hårt arbetande pionjärer, som vandrar omkring tre och en halv mil om dagen i arbetet att förkunna om Riket och göra lärjungar. (Matteus 24:14; 28:19, 20) En dag kom Rubén och Cecilia gående längs en stig utefter stranden. Det var ebb, och de såg en mängd choritos (ett slags musslor) inom räckhåll. Rubén började samla musslor, men hur skulle de ta dem med sig hem? Det problemet löste Cecilia. Hennes strumpor fick tjäna som bärkassar. Nu hade pionjärerna ingredienser till en härlig rätt!
Strax norr om Achao arbetar två pionjärer med särskilt uppdrag i en liten församling i Linao. Predikoverket tog sin början där år 1968, och det första vittnet för Jehova i Linao döptes år 1970. I fyra år var denne broder ensam där i predikoverket, och han fick utstå hån från familjemedlemmar och bekanta. År 1974 gav hans hustru slutligen positivt gensvar på bibelns sanning och blev döpt. Sedan följdes hennes exempel av fyra av hans bröder, fyra systrar, fyra farbröder och morbröder, sex syskonbarn och en svåger och dennes fru. Församlingen var en enda stor familj. Så småningom började tre av de fem bröderna tjäna som äldstebröder i församlingen och en som biträdande tjänare.
Luis och Juan är heltidsförkunnare som koncentrerar sig på att så Rikets säd i den lilla staden Quemchi 30 kilometer från Linao. Varje dag klättrar de över stängsel, går över åkrar, uppför och nerför kullar med blåst och regn som ständiga följeslagare. De tar sig över till angränsande öar i de småbåtar som går till ön Chiloé ett par tre gånger i veckan. De stannar på en ö ett par dagar. Färden mellan öarna kan få en landkrabba att känna sig lite sjösjuk, men öbornas gästfrihet och vänlighet är en god kompensation. Luis och Juan har fått förstärkning med ytterligare en förkunnare, och tillsammans försöker de nå de 11.500 invånarna på distriktet. Ökningen går långsamt, men Luis och Juan kunde glädja sig åt att 36 personer var närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1989.
Tillbaka till fastlandet
Vi fortsätter norrut tvärs över Chacaosundet till fastlandet. Där bearbetar pionjärerna Ramón och Irene ett stort område som omfattar de isolerade grupperna i Maullín, Carelmapu och Pargua. Vittnena på ön Chiloé vandrar en timmes väg och tar sedan en transbordador (färja) över sundet till mötena i Pargua. För Ramón är det en bussresa på 1 timme och 20 minuter från Maullín till mötena som han leder och där det i allmänhet är dubbelt så många närvarande som antalet förkunnare. Varför tar det så lång tid att tillryggalägga en sträcka på knappt fyra mil? Det beror på att bussen stannar utefter vägen och tar upp passagerare nedtyngda med kassar med frukt och grönsaker och säckar med potatis och lök. Ibland har de också med sig levande grisar och höns. Allt som inte får plats på taket packas in i bussen. Följden är att resan blir lång och livfull och dofterna, synerna och ljuden många.
Det är bara ett fåtal pionjärer som har bil. Missar man bussen mellan två städer måste man gå långa sträckor, såvida inte någon erbjuder skjuts. Ramón och en person som han ledde ett bibelstudium med åkte en gång med en bilförare som frågade: ”Vad får ni för gensvar på ert arbete?” Då han såg deras frågande blickar, sade han: ”Jag är präst här i byn, och ni är Jehovas vittnen. Jag känner mycket väl till vad ni håller på med, och jag tycker om era tidskrifter.” De blev grundligt utfrågade innan han släppte av dem i Pargua i tid för mötet. Prästen fick säkert också svar på andra frågor, då han fortsatte att läsa våra tidskrifter.
Det är inte alltid lätt för Ramón och Irene att nå de 20 hus där de leder bibelstudier. Några ligger på andra sidan floden Maullín eller i isolerade fiskelägen som man bara kan komma till med båt. De häftiga regnen kan verka avskräckande, men den uthållighet som de och de 18 andra förkunnarna av Riket som bodde utspridda på detta lantdistrikt visade gav uppenbarligen frukt, eftersom det var 77 personer närvarande vid Åminnelsen.
I Los Muermos har de båda heltidsförkunnarna Juan och Gladys lett 23 bibelstudier. Långa vandringar på leriga vägar blir belönade, när Rikets säd slår rot i mottagliga människors hjärtan. I ett isolerat område i kustbergen nära Estaquilla arbetade Juan och Gladys på ett tidigare helt obearbetat distrikt. De frågade en man som de studerade med om han ville låna dem sin häst för en dag. ”Javisst”, svarade han. ”Kan jag komma med?” Juan förstod snart att det måste ha varit vägledning från Jehova. De skulle lätt ha kunnat komma vilse i den täta skogen, men den intresserade mannen kände trakten väl och vägledde dem till hus som inte syntes från bergsstigarna. Pionjärerna var ömma i kroppen efter nio timmars färd till fots och på hästryggen, och en av dem frågade mannen som följt med dem vad han tyckte. Han svarade: ”Jag ber er bara att ni tar mig med nästa gång också.” Mannens intresse och uppskattning höll i sig. Han gjorde andliga framsteg och döptes i januari 1988. Hans hustru blev kort därefter döpt vid en kretssammankomst.
Vid kretstillsyningsmannens besök kunde de 11 förkunnarna i Estaquilla glädja sig åt att det var 110 personer närvarande vid det offentliga föredraget. I en liten stad med 1.000 invånare, som ligger närmare Los Muermos, var det 66 närvarande vid Åminnelsen. Det finns alltså mycket att göra på detta stora fält. — Matteus 9:37, 38.
Längre norrut bor pionjärerna Alan och Fernando. En dag när de gick längs den dammiga vägen erbjöd en chaufför dem att få åka med på bilflaket. När de sedan klev av, fick de sig ett gott skratt, eftersom de var täckta av ett tjockt lager damm från topp till tå. Deras sinne för humor och glädjen av att leda 20 bibelstudier i hem hjälper dem att övervinna sådana olägenheter. Föreställ dig deras glädje när det var 65 närvarande vid Åminnelsen och de två första personerna från trakten förenade sig med dem i predikoverket påföljande månad!
Att ta sig över floden Bío-Bío
För att nå välsinnade människor närmare Anderna måste man ta sig över en klyfta med floden Bío-Bíos dånande vatten 50 meter nedanför. Man tar sig fram med hjälp av en bräcklig träkonstruktion som hänger i en kabel tvärs över klyftan. Fylld av misstro kliver man ut på plattformen och drar i spaken som frigör anordningen. Den rör sig då nerför kabeln, och man klamrar sig fast vid räcket medan man snabbt åker ut mitt över klyftan, där plattformen stannar gungande. När man har hämtat andan, vickar man en annan spak fram och tillbaka tills man långsamt, långsamt tagit sig över till andra sidan. Det här är definitivt inget för harhjärtade! En av våra systrar gör ändå den här färden varje vecka för att besöka en person som är intresserad av sanningen och som bor i en avlägsen bergsby.
Pionjärernas och de andra förkunnarnas fina föredömen får intresserade människor med uppskattande hjärta att göra motsvarande ansträngningar för att komma till de kristna mötena. (Hebréerna 10:24, 25) En viss familj färdas 40 kilometer till häst till floden Bío-Bío och vandrar sedan ytterligare 12 kilometer för att komma till Rikets sal.
Vad är det pionjärerna minns, när de ser tillbaka på åren som gått? Är det snöklädda vulkaner, vackra åkerfält och strida floder? Eller är det damm, regn, lera och långa vandringar? Ja, men det de särskilt minns är de vänliga människorna som ger positivt gensvar till de goda nyheterna. Dessa välsinnade människor ger full valuta för alla ansträngningar man gör. Vilken glädje det är att så Rikets säd i södra Chile!