Kampen mot bibelöversättning

Den romersk-katolska kyrkan hade med tiden kommit att betrakta latin som ett heligt språk. När Vratislav, hertig av Böhmen, år 1079 sökte tillstånd att använda slaviska vid gudstjänster, svarade påven Gregorius VII därför: ”Vi kan inte på något sätt godkänna denna begäran.” Varför kunde man inte det?

”För den som noggrant begrundar saken”, sade Gregorius, ”står det klart att det har behagat Gud att hålla den Heliga skrift dold på vissa platser för att den inte, om den blev förstådd av alla, skulle bli något vardagligt. Kanske skulle den då bli föremål för ringaktning eller så missförstådd av dem med begränsad intelligens att de skulle ledas i villfarelse.”

Vanligt folk hade mycket begränsad tillgång till Bibeln, och så ville prästerna att det skulle förbli. Detta gav dem makt över folket. De ville inte att vanliga människor skulle ta sig in på områden som de betraktade som sina egna.

År 1199 skrev påven Innocentius III om ”kättare” som hade översatt Bibeln till franska och som dessutom vågade diskutera den med varandra. Han tillämpade Jesu ord på dem: ”Ge inte det som är heligt åt hundar, kasta inte heller era pärlor för svin.” (Matteus 7:6) Hur resonerade han? ”För att ingen enkel och olärd man i sin förmätenhet ska befatta sig med den Heliga skrifts storslagenhet eller förkunna den för andra.” De som gick emot påvens order drogs i många fall inför rätta av inkvisitorer som torterade fram bekännelser av dem. De som vägrade att göra bättring brändes levande på bål.

Under den långa strid som utkämpades om rätten att äga en bibel och läsa den, åberopade man ofta Innocentius brev som stöd för att förbjuda läsning och översättning av Bibeln. Strax efter hans dekret började man bränna biblar översatta till folkets språk, och man brände även några av deras ägare. Under de århundraden som följde använde biskopar och regenter i det katolska Europa alla upptänkliga medel för att se till att påvens förbud upprätthölls.

Det katolska prästerskapet visste mycket väl att många av de katolska lärorna inte grundade sig på Bibeln, utan på kyrkotradition. Utan tvivel var detta en av anledningarna till att de ville hindra de troende från att läsa Bibeln, eftersom de då skulle bli medvetna om hur illa kyrkans läror stämde överens med Guds ord.

Men 1546, mindre än 25 år senare, fattades ett beslut på det katolska tridentinska kyrkomötet som i praktiken innebar att all tryckning av religiös litteratur, däribland översatta biblar, stod under kyrkans kontroll.

Vid detta kyrkomöte förklarade man att ”hädanefter skall den Heliga skrift ... tryckas på korrektast möjliga sätt; och ingen har rätt att trycka eller ordna tryckning av någon som helst bok om heliga ämnen utan att namnge författaren; inte heller sälja dem eller ens äga dem, såvida de inte först har granskats och godkänts av [biskopen]”.

År 1559 publicerade påven Paulus IV den första listan över böcker som förbjudits av katolska kyrkan. Bland annat fick man inte inneha bibelöversättningar på engelska, franska, holländska, italienska, spanska eller tyska. Även några latinska översättningar var förbjudna. Den som ville läsa Bibeln skulle skaffa ett skriftligt tillstånd från en biskop eller inkvisitor – knappast lockande för den som ville undgå misstankar om kätteri.

De som vågade äga och sprida biblar på folkets språk drabbades av katolska kyrkans vrede. Många arresterades, brändes på bål, stektes på spett, dömdes till livstids fängelse eller sändes till galärerna. Och biblarna brände man. Katolska präster fortsatte faktiskt att konfiskera och bränna biblar en bra bit in på 1900-talet.