År 1716 beordrade därför Peter hovet att låta trycka en bibel i Amsterdam på hans bekostnad. Varje sida skulle ha en spalt med rysk text och en spalt med holländsk text. Bara ett år senare, år 1717, var delen med de kristna grekiska skrifterna, eller ”Nya testamentet”, färdig.

År 1721 hade den holländska delen av en översättning i fyra band av de hebreiska skrifterna också tryckts. En spalt hade lämnats tom. Den skulle senare fyllas med den ryska texten. Peter överlämnade biblarna till ryska ortodoxa kyrkans ”heliga synod” — kyrkans högsta ledning — för att den skulle slutföra tryckningen och ombesörja spridningen. Men synoden fullföljde inte arbetet.

Mindre än fyra år senare dog Peter. Vad hände med hans biblar? De tomma spalterna blev aldrig fyllda med den ryska texten som avsikten hade varit. Biblarna lagrades i stora travar i en källare, där de förstördes — inte ett enda oskadat exemplar kunde senare återfinnas! Synoden beslutade att ”sälja allt som var kvar till köpmännen”.

Översättningsförsöken börjar

År 1812 kom John Paterson, medlem av British and Foreign Bible Society, till Ryssland. I Sankt Petersburg väckte Paterson intelligentians intresse för att bilda ett bibelsällskap. Den 6 december 1812 — samma år som den ryska armén tvingade Napoleon I:s invaderande trupper till återtåg — godkände tsar Alexander I stadgarna för ett ryskt bibelsällskap. År 1815 gav tsaren sällskapets ordförande, furst Aleksandr Golitsyn, i uppdrag att föreslå synoden att ”också ryssarna skulle få möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget ryska modersmål”.

Berömvärt nog gav synoden sitt godkännande till att de hebreiska skrifterna skulle översättas till ryska direkt från grundspråket. Den forntida grekiska Septuaginta hade legat till grund för översättningar av de hebreiska skrifterna till fornslaviska. De som skulle översätta Bibeln till ryska instruerades om att grundprinciperna för översättningen skulle vara exakthet, klarhet och renhet. Hur gick det med dessa tidiga försök att ge ut en bibel på ryska?

Dödsstöten mot översättningsarbetet?

Konservativa element både inom kyrkan och i regeringskretsar blev snart på sin vakt mot religiöst och politiskt inflytande från utlandet. Somliga kyrkliga ledare hävdade dessutom att fornslaviskan — liturgins språk — uttryckte Bibelns budskap bättre än ryskan.

Det ryska bibelsällskapet upplöstes därför år 1826. Tusentals exemplar av översättningar som framställts av bibelsällskapet brändes. Följden blev att Bibeln hamnade i skuggan av ritual och tradition. Synoden följde romersk-katolska kyrkans exempel och stadgade år 1836: ”Det är tillåtet för varje gudfruktig lekman att höra den Heliga skrift, men vissa delar av den Heliga skrift, i synnerhet Gamla testamentet, är det inte tillåtet för någon att läsa utan vägledning.” Detta verkade bli dödsstöten för bibelöversättningsarbetet.

Pavskijs verk

Under tiden tog Gerasim Pavskij, professor i hebreiska, itu med uppgiften att översätta de hebreiska skrifterna till ryska. År 1821 fullbordade han en översättning av Psalmerna. Tsaren var snar att godkänna den, och i januari 1822 hade Psalmernas bok kommit ut till allmänheten. Den rönte omedelbart ett välvilligt mottagande och fick tryckas om 12 gånger — totalt trycktes 100.000 exemplar!

Pavskijs översättning var utförd med vetenskaplig noggrannhet, vilket gjorde att han tillvann sig respekt från många språkkännare och teologer. Han beskrivs som en rättfram och ärlig man som inte lät sig påverkas av intrigerna runt omkring honom. Trots kyrkans motstånd mot det ryska bibelsällskapet, och trots att somliga ansåg att det representerade utländska intressen, fortsatte professor Pavskij att översätta bibelverser till ryska vid sina föreläsningar. Hans beundrande studenter skrev för hand av hans återgivningar och kunde med tiden fullborda hans verk. År 1839 var de djärva nog att ge ut 150 exemplar på universitetets förlag — utan censorernas tillstånd.

Pavskijs översättning gjorde ett starkt intryck på läsarna, och det blev allt större efterfrågan på den. Men år 1841 framfördes ett anonymt klagomål till synoden angående ”faran” med denna översättning, som påstods avvika från den ortodoxa läran. Två år senare utfärdade synoden denna befallning: ”Konfiskera alla befintliga handskrivna och litograferade exemplar av G. Pavskijs översättning av Gamla testamentet och förstör dem.”

Makarij hade redan översatt bibelböckerna Jesaja och Job. Synoden vägrade emellertid att ge honom tillstånd att översätta de hebreiska skrifterna till ryska. Makarij uppmanades faktiskt att skrinlägga alla planer på att översätta de hebreiska skrifterna till ryska. Synoden utfärdade en order, daterad den 11 april 1841, i vilken Makarij ålades ”en tre till sex veckors botgöring hemma hos en biskop i Tomsk för att rena sitt samvete genom bön och knäböjning”.

Makarijs modiga ställningstagande

Från december 1841 till slutet av januari 1842 fullgjorde Makarij sin botgöring. Men när detta väl var gjort, började han omedelbart översätta resten av de hebreiska skrifterna. Han hade kommit över ett exemplar av Pavskijs översättning av de hebreiska skrifterna och använde det för att kontrollera sina egna återgivningar. I likhet med Pavskij ville han inte dölja Guds namn. Namnet Jehova förekommer faktiskt mer än 3.500 gånger i Makarijs översättning!

Makarij skickade avskrifter av sitt verk till välvilligt inställda vänner. Ett fåtal handskrivna exemplar spreds, men kyrkan fortsatte att hindra utgivningen av hans verk. Makarij planerade att ge ut sin bibel utomlands. Kort före sin avresa blev han sjuk och dog strax därefter, år 1847. Hans bibelöversättning gavs aldrig ut under hans livstid.

Sedan tidningen påpekat att det var först för omkring ”120 år sedan” som Bibeln kom ut på ryska, skrev den beklagande: ”I många år motsatte sig kyrkan att heliga böcker översattes till lättlästa språk. Sedan kyrkan förkastat flera översättningar, godkände den slutligen en av dem år 1876, och den blev känd som synodalöversättningen. Den fick emellertid inte användas i kyrkorna. Den enda bibel som erkänns där är än i denna dag den fornslaviska.”