Helge Åkeson — personen bakom en svensk bibelöversättning

ÅR 1773 tillsatte Gustav III en bibelkommission för att göra en tidsenlig nyöversättning av Bibeln. När den äntligen utgavs år 1917, hade många personer engagerats i arbetet, som tog hela 144 år att fullborda! Några år tidigare, år 1911, hade det emellertid getts ut en annan svensk bibelöversättning, som hade krävt endast en tredjedel så lång tid och hade utförts av en enda person, Helge Åkeson.a

Hans översättning var ovanlig. Han strävade efter att vara trogen grundtexten och återinsatte Guds egennamn, Jehova, i texten, vilket en hel del bibelöversättare på felaktiga grunder undvikit att göra. Han satte till och med ut ett accenttecken över a:et i namnet (Jehová) till hjälp för läsaren att uttala det med tonvikt på sista stavelsen. Men vem var egentligen Helge Åkeson, och hur kom det sig att han ensam kunde utföra ett så gigantiskt arbete som att översätta hela Bibeln till svenska?

Åkesons bakgrund

Helge Åkeson föddes år 1831 i Hult nära Helsingborg. Hans far var lantbrukare och relativt välbärgad. Redan i pojkåren var Helge en flitig bibelläsare. I tonåren kände han behov av att bli missionär. Av prästen Peter Fjellstedt — än i dag känd för ”Fjellstedts Bibel”, ett bibelverk med förklaringar — fick han rådet att studera till präst. Han var 19 år när han började sina studier.

Han intresserade sig särskilt för Bibelns grundspråk. Efter fem år avbröt han emellertid sin utbildning på grund av tvivel på att kyrkan kunde vara Guds församling. Han såg statskyrkoväsendet som oförenligt med hur den första kristna församlingen fungerade, och han påverkades också av många prästers okristna levnadssätt och bristande andlighet. Hans önskan att missionera fanns emellertid kvar, och år 1856 slöt han sig till ett traktatsällskap i Helsingborg och blev deras kolportör.

Vid den tiden gjorde baptismen sitt intåg i Sverige. Den var visserligen känd på kontinenten ända sedan reformationen på 1500-talet, men det dröjde fram till mitten av 1800-talet innan den kom till Sverige. Åkeson studerade noggrant dess läror och fann att barndopet inte hade någon förankring i Bibeln. Han lät sig därför vuxendöpas år 1857 och övergick till att bli baptisternas kolportör och predikant.

Åkeson var villig till stora uppoffringar och försakelser. Frikyrkoverksamheten i Sverige var vid den tiden illa sedd av både civila och kyrkliga myndigheter. Han fick därför känna på en hel del motstånd i form av hån, smädelse, trakasserier och fängelsestraff. Han vandrade oftast till fots på sina predikofärder och unnade sig bara det allra nödvändigaste. Han varnade för strävan efter rikedom. Till och med att låta fotografera sig ansåg han ytligt. Han motsatte sig edgång och vägrade krigstjänstgöring.

Brytningen med baptistsamfundet

Åkesons kunskap i Bibelns grundspråk gjorde att han såg en innebörd i vissa grundord som andra inte uppfattade. Ett av dessa var det grekiska ordet aion, som andra översättare brukade återge med evighet. Han menade att eftersom Bibeln talar om flera perioder som aion, så kan det inte betyda evighet, då det inte kan bli tal om flera olika evigheter. I sin översättning använder han därför tidsålder i stället för evighet. Detta påverkade hans syn på läran om den eviga pinan som han uppfattade som tidsbegränsad och avsedd att tukta och bättra de onda. Eftersom Gud är kärlek, måste straffen ha ett syfte och vara tidsbestämda, menade han.

I boken Fribaptistsamfundet 100 år görs ett uttalande som speglar Åkesons syn på bl.a. läran om den eviga pinan: ”Märk att dessa läror, som skapat så mycken otro och gudsförakt, ej hava sin grund i bibeln, utan de hava i århundraden levat på evangelii träd som snyltgäster.” Åkeson predikade öppet sina uppfattningar, vilket kom att skapa partibildning inom samfundet. De som delade hans uppfattningar kallades helgenister.

Det som orsakade den verkliga brytningen mellan Åkeson och baptisterna var emellertid hans syn på försoningen och rättfärdiggörelsen. Åkeson menade att det är människan som måste försona sig med Gud och inte tvärtom, vilket baptisterna i övrigt trodde. Vidare måste en kristen vara verkligt rättfärdig, och inte bara tillräknas rättfärdighet, vilket också var vanligt att tro på den tiden. Han menade att den kristne var helig och därmed i stånd att leva ett syndfritt liv och därför inte kunde kallas ”syndare”. Baptistledarna ansåg emellertid dessa tankar som villfarande, och Åkeson uteslöts ur baptistsamfundet år 1872. Många andra baptister som delade hans syn kom också att uteslutas. Efter en tid bildade helgenisterna Fribaptistsamfundet.

Åkeson var dock öppen för utveckling och använde gärna uttrycket ”det synes som”. Han ville inte framstå som någon lärofader. När hans efterföljare sökte göra hans trosuppfattningar till lagbud, motarbetade han det — men han kunde förstås inte hindra att det blev så efter hans död. I boken Svenska Baptistsamfundets Historia av N. J. Nordström sägs det om honom: ”Han levde som han lärde. Även de, som icke kunde gilla hans teologiska åskådning, erkände att hans liv stod i full överensstämmelse med hans förkunnelse.”

Översättningen — ett livslångt arbete

Åkesons stora insats var hans bibelöversättning, som han arbetade med praktiskt taget hela sitt vuxna liv. Så snart de grekiska skrifterna låg klara år 1889, gav han sig i kast med de hebreiska skrifterna, som han blev klar med år 1904, samma år som han avled. De sex sista månaderna arbetade han sängliggande och måste ha hjälp med att renskriva sitt manuskript. Två veckor efter det att arbetet var klart somnade han in, nära 73 år gammal.

Helge Åkesons bibelöversättning har varit en uppskattad studie- och referensbibel bland svenska Jehovas vittnen, särskilt innan deras egen översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, började utges. När de grekiska skrifterna publicerades på engelska år 1950, förklarade Sällskapet Vakttornets president: ”Från den tid då tidskriften The Watchtower [Vakttornet] började utges år 1879 har Sällskapet Vakttornets engelska publikationer till nu citerat, åberopat och hänvisat till mer än sjuttio olika bibelöversättningar på engelska och på andra språk. ... Vi erkänner vår skuld till alla de bibelöversättningar som vi har begagnat i vår strävan att nå fram till den sanning från Guds ord som vi nu är i besittning av. Vi vill inte avskräcka någon från att använda någon av dessa bibelöversättningar, utan kommer i fortsättningen att själva göra lämpligt bruk av dem.” Bland alla dessa bibelöversättningar, som Jehovas vittnen har använt och erkänner sig stå i skuld till, räknas alltså också Helge Åkesons översättning.

[Fotnoter]