Flyktingar — men ändå lyckliga över att tjäna Gud
KRIG, hungersnöd, katastrofer och oroligheter. För somliga människor är detta enbart nyhetsrubriker. För många andra är det en del av vardagen. Eftersom Jehovas vittnen utgör en världsomfattande sammanslutning av kristna, är de väl medvetna om att närhelst ett krig bryter ut eller en katastrof inträffar, så kan delar av det internationella brödraskapet drabbas. När människor måste fly för sitt liv, kan våra bröder och systrar tvingas göra detsamma.
I ett antal afrikanska länder har Jehovas vittnen i många år fått vara med om sådana upplevelser. Många har varit tvungna att packa ihop det de kunnat bära och söka skydd någon annanstans. Några har haft ett transportmedel, kanske en cykel, men de flesta har varit tvungna att gå och gå och gå — i dagar, rentav i veckor — för att nå sin destination.
En sådan destination har varit ett litet samhälle vid namn Mboki i Centralafrikanska republiken. Män och kvinnor, unga och gamla, har under årens lopp kommit dit i tusental. Bland dem har funnits några av våra kristna bröder och systrar jämte intresserade personer. Naturligtvis har medkristna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Bangui, huvudstaden i Centralafrikanska republiken, varit mycket intresserade av att träffa dessa flyktingar för att ge dem bistånd. En representant har skickats fem gånger med pengar, livsmedel, kläder och medicin, som Jehovas vittnen i Bangui, som ligger omkring 100 mil från Mboki, frikostigt skänkt. Även om de som gett denna frikostiga hjälp själva inte har det så gott ställt, har de med glädje gjort vad de kunnat.
Vi kommer fram till Mboki
Bröderna vid avdelningskontoret ville veta vad som ytterligare kunde göras och hur flyktingarna kunde ges andlig hjälp. Därför åkte min hustru och jag i väg i en fyrhjulsdriven Land Cruiser tillsammans med Symphorien, en pionjär med särskilt uppdrag, och hans hustru. Symphorien kände till vägen väl, och han talar zande, ett av flyktingspråken i Mboki. Det tog oss fyra långa och tröttsamma dagar att ta oss dit.
De 40 sista milen gick genom ett vackert område med kuperad landsbygd och väldiga apbrödsträd. Här och där passerade vi små byar. På den här vägsträckan räknade min hustru till exakt 50 broar — många i mycket dåligt skick, en del ofarbara. Några av broarna reparerade vi med grenar och murkna bjälkar, lade i växeln på vår fyrhjulsdrivna bil, bad och fortsatte försiktigt. Om det fanns en liten by i närheten, brukade småpojkar komma springande för att hjälpa till — mot en liten slant. Det förvånade oss att de alltid hittade virke och brädor från bron i det höga gräset och under buskarna i närheten. Vi undrade om de var borttagna och förvarades där för behövande kunder.
Vid tre tillfällen avböjde vi pojkarnas hjälp därför att broarna verkade vara för farliga att ta sig över. Vi körde i stället av vägen, ner i floden, över stora stenar, uppför sluttningen och tillbaka in på vägen. Vi var verkligen glada att det var under torrperioden, för annars hade det inte funnits någon möjlighet för oss att företa resan, utom möjligen med helikopter!
Hur skulle det vara i Mboki? Vi tänkte ofta på det medan vi körde längs denna oändliga ”piste”, ett franskt ord som används i Centralafrikanska republiken om en väg eller stig med sand, stenar och grus — och tusentals gropar.
Strax efter middagstid den fjärde dagen pekade Symphorien på några gräshyddor omgivna av papayaträd och kassavafält. ”Voilà! Här börjar Mboki”, ropade han. Vi var förvånade över vad vi såg. ”Är det här Mboki? Var är lägret?” frågade vi, för det vi såg var inget läger, bara utspridda hus. Det var små men prydliga hyddor med halmtak. Det fanns träd och buskar överallt. Människor odlade grödor intill sina hus. Mboki var inte det slags läger vi förväntade att få se; det var en stor by, omkring 35 kilometer lång.
Vi träffar bröderna
Bröderna i Mboki visste att vi skulle komma, men de räknade med att resan skulle ta fem dygn. När de hörde vår bil, kom de springande. Män, kvinnor och barn rusade ut ur sina hyddor och inhägnader och kom in från fälten för att hälsa oss välkomna. Alla log, skrattade och skakade hand, om möjligt flera gånger. Mödrar sträckte fram sina små barn mot oss. Alla ville hälsa, och de välkomnade oss hjärtligt.
På grund av språkbarriären var det för ögonblicket inte mycket min hustru och jag kunde göra. Vi försökte med lite franska, lite sango, lite engelska och arabiska. De flesta bröderna och systrarna talar, läser och skriver zande. Symphorien var tvungen att översätta och förklara programmet för vårt besök.
Vi fortsatte ytterligare några kilometer och kom till Rikets sal. Det var den första ”kyrka” som flyktingar tillhörande något religionssamfund hade byggt i Mboki. Ytterligare Jehovas vittnen kom med sina barn och intresserade för att skaka hand. Många grannbarn kom också och ville skaka hand med oss.
Bröderna hade ställt i ordning två små hus åt oss, deras besökare. Husen var skinande rena. Hinkar med rent vatten stod klara och väntade på oss. Eftersom vi räknade med det värsta och inte ville bli en börda för våra bröder, hade vi tagit med oss egen mat och eget dricksvatten. Medan vi höll på att packa ur bilen kom en ung flicka och frågade hur vi ville ha kycklingen tillagad på kvällen — stekt eller kokt i sås. Vi hade inte väntat oss det och frågade vad de hade tänkt äta till den. Svaret blev: kassava. Vi valde kyckling i kryddad sås. Vi fick vår ofantliga hunger stillad den kvällen. Men de fortsatte att bjuda oss på mat varje dag — middag som kväll. Vi kunde knappt tro det — flyktingar som bjöd på mat och tog hand om oss, fast de själva inte hade så mycket.
En lycklig liten församling
Här befann vi oss nu på en sådan avlägsen plats, men bland 21 av våra vänner. Det var bara två av dem som var döpta när de kom hit. De övriga var intresserade personer när de kom. De fortsatte att studera och hade blivit döpta de två senaste åren. Ytterligare fyra blev döpta i en närbelägen flod under vårt besök.
Faustino är ett framträdande exempel. Innan han kom till Mboki, lärde han sig grundläggande bibliska sanningar av en vän. Faustino uppskattade det han fick lära sig, och snart började de båda predika för andra. Men de mötte motstånd och sattes i fängelse för att de ”uppviglade folket” med sin religion. Medan de satt i fängelset gav Faustinos vän upp på grund av fruktan och blev frigiven. Två månader senare ställdes Faustino inför rätta. Men det stod klart att anklagelserna mot honom var ogrundade, och han blev därför frigiven. När krig bröt ut i området flydde Faustino till Centralafrikanska republiken, där han träffade Jehovas vittnen och återupptog sitt bibelstudium. Han blev döpt i juli 1991, och år 1992 började han i heltidstjänsten som reguljär pionjär.
Den lyckliga och vänskapliga lilla församlingen i Mboki består nu av en pionjär med särskilt uppdrag och 21 församlingsförkunnare. Två engelsktalande bröder tjänar som äldste och håller god kontakt med avdelningskontoret i Bangui. Vi förväntade att få se våra flyktingbröder i en hemsk och förtvivlad belägenhet, men så var inte fallet. Fast de var materiellt fattiga var det ingen som klagade, bekymrade sig eller knotade. Bröderna har efter sin ankomst byggt hyddor och hus och börjat odla livsmedel och föda upp höns. De har mindre än de hade tidigare, men de är vid liv och är tillsammans med medkristna.
Eftersom det finns mellan 17.000 och 20.000 flyktingar i Mboki, och fler kommer varje månad, har vittnena ett stort fält att bearbeta i förkunnartjänsten. Vi följde med dem och predikade, vilket verkligen var intressant. De använder ofta Bibeln på zande, en översättning som innehåller Guds namn i de hebreiska skrifterna och på flera ställen i de kristna grekiska skrifterna. För de här människorna är Gud inte bara ”Mboli” (zande för ”Gud”), utan ”Yekova”, vilket är deras sätt att återge Guds egennamn på. ”Mboli Yekova” är ett vanligt uttryck. Protestantiska översättningar på många andra afrikanska språk följer inte denna korrekta återgivning; de ersätter ”Jehova” med ”Nzapa”, ”Nzambe” eller andra afrikanska benämningar på Gud.
I enlighet med Jesu profetia predikas de goda nyheterna om Guds kungarike på hela jorden, också i Mboki. (Matteus 24:14) Församlingen har nu tillräckligt med biblar, böcker, tidskrifter, broschyrer och traktater på alla de språk de behöver. Kanske fler publikationer blir tillgängliga på zande i framtiden.
De ser fram emot ett permanent hem
Första kvällen framförde vi Sällskapets program med ljusbilder ”Lyckliga sammankomstdeltagare i Östeuropa lovprisar Jehova”. Kvällen därpå visade vi ”Att föra ’de många till rättfärdighet’ i ändens tid”. Vi visade bilderna utomhus, intill Rikets sal, under en molnfri himmel och en silverglänsande måne. Vilken atmosfär! Det kom hundratals för att se ljusbilderna, och bröderna var glada och stolta över att kunna framföra något särskilt för befolkningen.
När det blev måndag förberedde vi oss för återresan. Det skulle bli ytterligare en fyra dagars färd längs samma vägar och över samma 50 broar. En syster insisterade på att få göra i ordning lite mat för resan — två kycklingar till, som redan var stekta och kryddade med vitlök. De luktade så gott under morgontimmarna i vår Land Cruiser. Vid middagstid stannade vi i bushen och njöt av stekt kyckling medan vi tänkte på våra bröder och systrar i Mboki. Fast de tvingas leva som flyktingar fortsätter de att troget tjäna Jehova, och de ser fram emot ett permanent, fridfullt hem på Guds utlovade nya jord. (2 Petrus 3:13) — Från en av våra läsare.