Vem kan åstadkomma varaktig fred?
”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.”
ORDEN här ovan är hämtade från Jesaja 2:4 i Bibeln. I publikationen Human Development Report 1994, utgiven av FN:s utvecklingsprogram (UNDP), citeras dessa ord, och sedan tilläggs det: ”När det kalla kriget upphörde [år 1990], verkade det som om tiden var inne för den här profetian. Men hittills har det visat sig vara ett fåfängt hopp.”
Nedrustningsfrågan
En faktor som fördunklar hoppet om fred är att förändringen av det politiska klimatet i världen inte har åtföljts av någon större minskning av de militära utgifterna. Det är sant att det har förekommit vissa nedskärningar. Enligt FN minskade världens militära utgifter från rekordsiffran 995 miljarder dollar år 1987 till 815 miljarder år 1992. Men även 815 miljarder dollar är en enorm summa. Den motsvarar på ett ungefär den sammanlagda inkomsten för hälften av jordens invånare!
En annan faktor som försvårar nedrustningen är uppfattningen att militär makt skänker trygghet. Även om det kalla kriget är över, är det därför många i industriländerna som menar att försvarsbudgeten fortfarande bör hållas på en hög nivå. James Woolsey, den dåvarande chefen för den hemliga underrättelsetjänsten i USA (CIA), sade i ett tal till den amerikanska kongressen i februari 1993: ”Vi har dödat en stor drake [Sovjetunionen], men nu lever vi i en djungel som är full av en häpnadsväckande mångfald giftiga ormar.”
I u-länderna rättfärdigas också de höga militärutgifterna som ett medel att förhindra angrepp från länder som uppfattas som potentiella ”drakar” och ”giftiga ormar”. Men i själva verket har ”utvecklingsländerna utkämpat mycket få krig mot andra länder, och många har använt sina väpnade styrkor till att undertrycka sitt eget folk”, konstaterar UNDP. Rapporten fortsätter: ”I utvecklingsländerna är risken att dö på grund av social försummelse (av undernäring och sjukdomar som är möjliga att förhindra) 33 gånger så stor som risken att dö i ett krig som förorsakats av aggression utifrån. Trots detta går det cirka 20 soldater på varje läkare i dessa länder. Och förekomsten av soldater minskar snarare än ökar den personliga tryggheten.”
Den internationella vapenhandeln
Under det kalla kriget sålde de båda supermakterna vapen till sina allierade för att stärka dessa allianser, skaffa sig militärbaser och befästa sin makt. Många nationer fick på det sättet mycket starka arméer. För närvarande finns det 33 länder i världen som har mer än 1.000 stridsvagnar.
Nu när det kalla kriget är över, är de politiska och strategiska motiven till vapenhandeln inte lika uttalade — men de ekonomiska är fortfarande starka. Här finns pengar att hämta! När ett lands eget behov av vapen minskar, försöker därför vapentillverkarna övertyga regeringen om att det bästa sättet att trygga sysselsättningen och bevara landets ekonomi stark är att sälja vapen utomlands.
Tidskriften World Watch skriver: ”Samtidigt som supermakterna drar tillbaka sina stora kärnvapenmissiler, söker de, paradoxalt nog, desperat efter möjligheter att få sälja mer av sina konventionella bomber och kanoner till nästan vem som helst som är villig att köpa dem.” Hur stora pengar rör det sig om? Enligt SIPRI (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) uppgick värdet av de konventionella vapen som såldes på den internationella marknaden åren 1988—1992 till 151 miljarder dollar. Den största exportören var Förenta staterna, följt av länder i det tidigare Sovjetunionen.
Kärnvapenhotet kvarstår
Hur är det då med kärnvapenhotet? Förenta staterna och Sovjetunionen undertecknade år 1987 det så kallade INF-fördraget, en överenskommelse om att förstöra samtliga markbaserade medeldistansrobotar, och åren 1991 och 1993 undertecknades de båda START-fördragen.
START-fördragen innebar bland annat ett totalförbud mot markbaserade missiler med mer än en stridsspets och föreskrev att närmare tre fjärdedelar av kärnstridsspetsarna på alla sådana vapen skulle skrotas senast år 2003. Men även om hotet om ett nukleärt tredje världskrig har minskat, finns det fortfarande kvar enorma mängder kärnvapen — tillräckligt för att tillintetgöra allt liv på jorden flera gånger om.
Nedmonteringen av dessa vapen ökar risken för stölder av klyvbart material. I Ryssland, till exempel, demonteras och lagras cirka 2.000 stridsspetsar per år, varvid man tar vara på den nukleära delen — ett knytnävsstort plutoniumklot, som på engelska kallas ”pit”. En sådan ”pit”, som är mycket dyr och kräver omfattande teknisk kompetens att tillverka, är huvudbeståndsdelen i en atombomb. Eftersom plutoniumkärnan vanligtvis är omgiven av ett stålhölje som hindrar den radioaktiva strålningen från att tränga ut, skulle en tjuv kunna bära den med sig i fickan. Om en terrorist fick tag i en färdig ”pit”, skulle han följaktligen kunna förse den med en detonationsanordning och åstadkomma en oerhört kraftig bomb.
En annan sak som många oroar sig över är att fler och fler länder skall skaffa sig kärnvapen. För närvarande finns det fem erkända kärnvapenstater — Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA — och ytterligare andra länder som man tror har kapacitet att snabbt få fram kärnvapen.
Allteftersom fler och fler nationer skaffar sig kärnvapen, ökar naturligtvis risken för att någon en dag skall använda dem. Och människor har goda skäl att frukta för att dessa skräckinjagande vapen tas i bruk. Som boken The Transformation of War uttrycker det: ”Så ofantlig är deras sprängkraft att konventionella vapen ter sig som ett dåligt skämt vid en jämförelse.”
Nedrustning och fred
Men hur skulle det vara om världens nationer gjorde sig av med sina sofistikerade förintelsevapen? Skulle det vara en garanti för fred? Inte alls. Militärhistorikern John Keegan förklarar: ”Kärnvapen har inte dödat en enda människa sedan den 9 augusti 1945. De 50.000.000 människor som har dött i krig sedan dess har, i de allra flesta fall, dödats av billiga, massproducerade vapen och finkalibrig ammunition, som inte kostar mycket mer än de transistorradioapparater och torrbatterier som har översvämmat världen under samma period.”
Ett färskt exempel är slaktandet i Rwanda, ett land om vilket det sägs i The World Book Encyclopedia (1994): ”Större delen av folket är romerska katoliker. ... Romersk-katolska kyrkan och andra kristna kyrkor driver de flesta av grundskolorna och gymnasierna.” Trots detta dödades så många som en halv miljon rwandier av människor beväpnade med macheter. För att åstadkomma världsfred krävs det tydligen något mer än en nedrustning av kärnvapen och konventionella vapen. Det behövs också något annat än de läror som förkunnas av världens religioner.
Etniska konflikter — ett växande problem
FN:s flyktingkommissarie, Sadako Ogata, sade för en tid sedan: ”Strax efter det kalla kriget trodde vi att alla problem snart skulle vara lösta. Vi insåg inte att det kalla kriget hade en annan aspekt — att supermakterna, med eller utan tvångsmedel, upprätthöll ett visst lugn i de områden som de hade inflytande över. ... I dag, en tid efter det kalla kriget, får vi således bevittna en explosion av betydligt mer traditionella, sedan en längre tid slumrande, etniska konflikter av liknande slag som förekom före första världskriget.”
Arthur Schlesinger, en amerikansk historiker och författare som tilldelats Pulitzerpriset, uttrycker sig i liknande ordalag: ”Den ena yttringen av hat följer på den andra. Lossandet av det ideologiska förtryckets järngrepp i Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen har bragt i dagen sedan länge undertryckta etniska, nationalistiska, religiösa och språkliga motsättningar, som har djupa rötter i historien och i människors minne. ... Om 1900-talet har varit de ideologiska konflikternas århundrade, ser 2000-talet ut att bli de etniska konflikternas århundrade.”
Enligt FN:s beräkning förekom 82 väpnade konflikter under åren 1989—1992, de flesta inom länder i tredje världen. Under 1993 pågick större konflikter i 42 länder, och i ytterligare 37 förekom politiska oroligheter. Under den här tiden har Förenta nationerna — vars budget för närvarande är oerhört ansträngd — företagit endast 17 fredsbevarande operationer, i de flesta fall utan någon större framgång. Det är tydligt att mänskligheten måste vända sig åt något annat håll för att få en fredlig värld.
Problemen tornar upp sig
I stället för att se ljust på framtiden är det allt fler som betraktar den med djup oro. På omslaget till The Atlantic Monthly för februari 1994 kunde man läsa följande prognos för de närmaste årtiondena: ”Nationer bryter samman på grund av flodvågen av flyktingar från miljömässiga och sociala katastrofsituationer. ... Krig utkämpas om jordens knappa resurser — i synnerhet vatten — och krigs- och brottshandlingar blir legio, när beväpnade skaror av statslösa marodörer drabbar samman med eliternas privata säkerhetsstyrkor.”
Betyder det att en värld utan krig är ett ouppnåeligt mål? Inte alls! Nästa artikel visar varför vi har goda skäl att se framtiden an med tillförsikt.
[Ruta på sidan 5]
Religionen — En kraft för fred?
När nationerna drar ut i krig, överger världens religioner sina läror om fred och broderskap. Den brittiske brigadgeneralen Frank P. Crozier sade beträffande situationen under första världskriget: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi gjorde flitigt bruk av dem.”
Religionens roll i krig har varit densamma i alla tider. Den katolske historikern E. I. Watkin erkände: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt, kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum som visar att biskopar alltid har stött alla krig som har förts av deras nations regering.” En ledarartikel i den kanadensiska tidningen The Sun framhöll likaså: ”Det är en svaghet hos kanske all organiserad religion att kyrkan följer fanan. ... Vilket krig har någonsin utkämpats där man inte hävdat att Gud stått på vardera sidan?”
Världens religioner har följaktligen inte varit någon kraft för fred, utan har i stället uppmuntrat till krig och våldshandlingar — ett faktum som på ett drastiskt sätt åskådliggjordes genom slaktandet i Rwanda.
[Ruta på sidan 6]
Krigets meningslöshet
I boken I Found No Peace, som gavs ut år 1936, skrev utrikeskorrespondenten Webb Miller: ”Egendomligt nog gick ... [första världskrigets] fruktansvärda fasa inte upp för mig i all sin vidrighet och meningslöshet förrän exakt åtta år senare.” Vid det tillfället besökte han på nytt slagfältet i Verdun i Frankrike, där han hävdar att 1.050.000 man dog i strid.
”Under kriget hade jag och miljontals andra blivit förda bakom ljuset”, skriver Miller. ”Världskriget hade bara blivit en grogrund för nya krig. Åtta och en halv miljoner män hade dött helt förgäves, tiotals miljoner hade fått utstå obeskrivliga lidanden, och hundratals miljoner hade drabbats av sorg, umbäranden och elände. Och alltsammans på grund av en fruktansvärd villfarelse.”
Tre år efter det att den här boken gavs ut började andra världskriget. The Washington Post förklarar: ”Krigen på 1900-talet har varit ’totala krig’ mot både stridande och civila. ... De barbariska krigen under tidigare århundraden var jämförelsevis små och oansenliga.” Enligt en beräkning som gjorts av en expert på området har 197 miljoner människor dött sedan år 1914 i olika krig och revolter.
Alla dessa krig och revolter har emellertid inte skänkt mänskligheten fred eller lycka. Som The Washington Post uttrycker det: ”Inga politiska eller ekonomiska system under det här århundradet har hittills lyckats lugna eller övertyga dessa oroliga miljoner människor.”
[Bild på sidan 7]
Denna mamma är en av de hundratusentals personer som dödades i Rwanda. Många av dessa dödades av människor som tillhör samma religion
[Bildkälla]
Albert Facelly/Sipa Press