Krigets fasor försvaras

KRIG beskrevs 1988 i JAMA (Amerikanska läkarsällskapets tidskrift) som ”det tjugonde århundradets mest fasansfulla hemsökelse”. Det beräknas att hittills har 90 miljoner människor blivit dödade i krig under 1900-talet. Historiskt sett har ungefär 50 procent av krigens dödsoffer varit civila, men procentandelen har ökat dramatiskt. På 70-talet utgjorde de civila 73 procent av dem som dödades, och nu på 80-talet är de 85 procent.

Hur kan människor försvara en sådan masslakt på civila? På liknande sätt som de tidiga amerikanerna försvarade slaveri. De vägrade att se offren som mänskliga. Läroboken The Sociology of Social Problems (De sociala problemens sociologi) tillkännager: ”Uttalandet att ’alla människor är skapade lika’ tillämpades inte på negrer, eftersom de betraktades som ’egendom’, inte som människor.” JAMA-artikeln anmärkte att nationerna på liknande sätt förnekar ”offrens mänskliga drag och typiskt nog begränsar deras identitet genom att stoppa in dem i ett fack med en beteckning, som man försäkrar utgör ett hot mot nationens suveränitet: han är inte längre man, far, träsnidare eller bonde, utan i stället borgare; hon är inte längre kvinna, student, dotter eller älskare av poesi, utan marxist”.

Nationalism understödd av präster har till stor del burit skulden för den fasansfulla slakten, vilket den katolske historikern E. I. Watkin tillstod: ”Vad än den officiella teorin må vara, så gäller i praktiken ’mitt land har alltid rätt’, och det har varit den grundsats som i krigstid följts av katolska biskopar. Vad stridslysten nationalism angår har de verkat som kejsarens språkrör.”

[Bildkälla på sidan 31]

U.S. Army