Ett av de första avstegen var att man gjorde åtskillnad mellan begreppen ”tillsyningsman” (grek.: e·pị·sko·pos) och ”äldre man” eller ”äldste” (grek.: pre·sbỵ·te·ros), så att de inte längre användes om samma ansvarsställning. Bara ett tiotal år efter aposteln Johannes’ död skrev Ignatius, ”biskop” i Antiokia, i sitt brev till Smyrnaförsamlingen: ”Se till att ni alla följer biskopen [tillsyningsmannen], alldeles som Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet [kretsen av äldre män eller äldste], som om det var apostlarna.” Ignatius förespråkade således att varje församling skulle ledas av en enda biskop,c eller tillsyningsman, som skulle betraktas som åtskild från presbytererna, de äldre männen eller de äldste, och ha större myndighet än dessa.

Men hur uppstod denna uppdelning? August Neander förklarar i sin bok Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (1829) vad som hände: ”I det andra århundradet ... [måste] en presidents i presbytercollegium stående embete ... hafwa bildat sig, hwilken president, såwida han företrädeswis hade uppsigten öfwer allt, företrädeswis tillades namnet [e·pị·sko·pos] och derigenom från de öfriga presbyterna utmärktes.”

Därmed var grunden lagd för att en prästklass så småningom skulle framträda. Omkring 100 år senare var Cyprianus, ”biskop” av Karthago i Nordafrika, en som kraftigt försvarade biskoparnas myndighet — som en klass åtskild från presbytererna (som senare kallades prästerd), diakonerna och lekmännen. Men han förordade inte kyrkligt primat, att en av biskoparna skulle ha överhöghet i förhållande till de andra.e