Sent fann Addie svaret, men inte för sent
Det här är berättelsen om en svart kvinnas 87-åriga sökande efter social rättvisa. Hon sitter på en stock och fiskar vid ett träsk. Hon är slät i hyn, klar i huvudet och utstrålar en anda av värdighet. Hon är energisk, erfaren, kunnig, och i hennes ögon kan man urskilja klokhet, humor och en tilltalande ödmjukhet. Hon är en god historieberättare. Hennes afrikanska arv lyser igenom, uppblandat med minnen från den djupa Södern. Lyssna när hon återupplever sitt liv.
”MIN farmor föddes på ett slavskepp, som var på väg från Afrika till Georgia. Hon var så svag att ingen trodde att hon skulle klara sig. När hennes mor såldes, lät de henne helt enkelt få det svaga barnet med sig. Detta hände år 1844. Barnet fick namnet Rachel.
Dewitt Clinton skötte sin farbrors bomullsplantage. Rachel blev gravid med Dewitts barn, min far, Isaiah Clinton, som föddes i juni 1866. De kallade honom Ike. Som pojke red han ofta på samma häst som Dewitt och fick lära sig allt om hur man sköter en plantage. Några år senare sade Dewitt till Ike: ’Nu är det dags för dig att klara dig på egen hand.’ Sedan tog han av sig penningbältet, som han bar runt midjan, och gav det till Ike.
Därefter började min far arbeta för en man vid namn Skinner, blev förman på hans plantage och gifte sig med Ellen Howard. Jag föddes den 28 juni 1892 i närheten av Waynesboro i Burke County i Georgia. Jag tyckte det var underbart att leva. Jag längtade ut varje dag för att se vad livet hade att erbjuda. Min mor fick hålla mig tillbaka tills hon hade knutit min klänning i ryggen, och varje dag sade hon: ’Knyt en knut, och sen gå ut.’ Jag brukade klättra upp på plogen för att kunna vara nära min far.
Under ett oväder en sommardag träffades Skinner och hans häst av blixten ute på ett öppet fält. Båda dödades. Fru Skinner var från Nordstaterna, och alla i Burke County avskydde henne därför att general Sherman hade bränt ner Atlanta. Därför hatade de vita fru Skinner mer än de hatade de svarta! Men fru Skinner gav igen. När hennes man dog, sålde hon av ren elakhet plantagen till min far, en svart. Föreställ dig en svart plantageägare i Georgia före sekelskiftet!”
Neely och lanthandeln
”När pappa behövde någonting, gick han till Neely, lanthandlaren. De hade allt. Om man behövde en doktor, gick man till lanthandeln. Behövde man en likkista, gick man till lanthandeln. Man betalade inte för någonting; man satte bara upp det på notan tills det blev dags att skörda bomullen. Neely fick reda på att pappa hade pengar på banken, så han tog hem en massa saker åt oss, som vi inte behövde — kyllåda, symaskin, gevär, cyklar, två mulåsnor. Pappa brukade säga: ’Vi behöver inget sådant!’ Neely svarade: ’Det är en present. Jag sätter upp det på notan.’
En dag kom Neely till vår farm med en stor svart Studebaker. Pappa sade: ’Mister Neely, vi behöver inte en sådan! Ingen av oss kan köra eller sköta den, och alla är rädda för den!’ Neely avfärdade det med: ’Behåll den, Ike. Jag sätter upp den på notan, och så låter jag någon av mina arbetare lära dina arbetare hur man kör.’ Vi fick aldrig användning för den. En dag bad jag pappa att få följa med en av arbetarna och fylla på bensin. Pappa sade: ’Men du rör inte bilen; jag känner dig!’ Så snart vi var utom synhåll, sade jag: ’Låt mig försöka. Pappa vet att jag tänker pröva den.’ Bilen satte i väg med hög fart, jag svängde till vänster och sedan till höger genom småskogen och in bland träden. Färden slutade med att jag körde ner i ån.
Ibland frågade jag pappa varför han inte vägrade att ta emot de där sakerna, och då brukade han svara: ’Det vore ett stort misstag, en förolämpning. Dessutom bråkar inte Ku Klux Klan med någon av Neelys niggrer.’ Därför betalade vi för alla de där sakerna vi inte behövde. Och jag brukade tänka på det pappa alltid sade: ’Köp inte det du inte behöver, för om du gör det, behöver du snart det som du inte kan köpa.’ Jag avskydde Neely!
Medan alla firade sekelskiftet den 1 januari 1900, dog min mor när hon födde sitt fjärde barn. Jag var bara åtta år då, men jag sade till pappa vid graven att jag skulle ta hand om honom.
Mormor hjälpte till med oss barn. Hon hette Mary, var väldigt religiös och hade ett minne som en häst, men hon kunde varken läsa eller skriva. Jag brukade vara i köket och ansätta henne med frågor. ’Hur kommer det sig att vita inte vill ha med färgade att göra — de säger ju att alla är lika inför Gud? När vi kommer till himlen, kommer alla vita också dit då? Kommer den där Neely att vara där?’ Mary brukade svara: ’Jag vet inte. Vi skall alla ha trevligt.’ Jag var inte så säker på det.
’Mormor, vad skall vi göra i himlen?’ ’Å, vi skall gå på gator av guld! Vi får vingar, så att vi kan flyga från träd till träd!’ Jag tänkte för mig själv att jag hellre skulle vilja vara ute och leka. Jag ville inte komma till himlen, men jag ville inte heller komma till helvetet. ’Mormor, vad skall vi äta i himlen?’ Hon svarade: ’Å, vi skall äta mjölk och honung!’ Jag utropade: ’Men jag tycker inte om mjölk, och jag tycker inte om honung! Mormor, jag kommer att svälta ihjäl! Jag kommer att svälta ihjäl i himlen!’”
Jag börjar utbilda mig
”Pappa ville att jag skulle skaffa mig en utbildning. År 1909 skickade han mig till Tuskegee Institute i Alabama.Booker T. Washington var skolans ledare och eldsjäl. Eleverna kallade honom pappa. Han färdades vida omkring för att samla ihop pengar till skolan, till stor del från vita människor. När han var i skolan, brukade han förmana oss: ’Skaffa en utbildning. Skaffa ett arbete och spara pengarna. Skaffa sedan en tomt. Och låt mig slippa komma på besök och få se gräset oklippt, huset omålat eller fönsterrutor krossade med trasor instoppade för att hålla kylan ute. Ha självkänsla. Hjälp ert folk, de svarta. Hjälp dem att komma sig upp. Ni kan bli deras föredömen.’
De behövde verkligen ’komma sig upp’. De är bra människor — de har många fina egenskaper. Det finns saker och ting som de vita bör ha i minnet, när de betraktar negrerna, sådant som har med det förflutna att göra. Negrerna gavs inte möjlighet att studera. Det stred mot slaveriets regler att undervisa en neger. Vi är de enda som kommit hit till landet mot vår vilja. Andra var angelägna att komma hit, men det var inte vi. De satte oss i kedjor och förde oss hit. De tvingade oss att arbeta i 300 år utan betalning. Vi arbetade för den vite mannen i 300 år, men han gav oss inte tillräckligt med mat och kläder. Han tvingade oss att arbeta från morgon till kväll och piskade oss vid minsta nyck. Och när han gav oss fria, gav han oss ändå inte möjlighet att studera. Han ville att vi skulle arbeta på farmen och att våra barn också skulle arbeta och att de skulle gå i skolan tre månader om året.
Vet du förresten vad slags skola det var? En liten kyrka, för det fanns ingen skola för negrer. Med träbänkar. Juni, juli och augusti — de varmaste månaderna på året. Inga moskitnät för fönstren. Barnen satt på golvet. Det gick 103 elever på en lärare, och alla insekter kom in. Vad hinner man lära ett barn på tre månader? Under ett av mina sommarlov från Tuskegee undervisade jag 108 elever i alla åldrar.
Jag utexaminerades som sjuksköterska år 1913. År 1914 gifte jag mig med Samuel Montgomery. Han gick senare ut i första världskriget — och jag var med barn, mitt enda. Samuel dog kort efter det att han hade återvänt. Jag tog min lille son och åkte till min syster i Illinois i förhoppningen att där finna ett arbete som sjuksköterska. Alla färgade hänvisades till järnvägsvagnen närmast bakom det koleldade loket. Det var varmt, fönstren var öppna, och vi blev övertäckta med sot och aska. Nästa dag var våra smörgåsar slut, och jag hade ingen mjölk till barnet. Jag försökte ta mig till restaurangvagnen men blev stoppad av en svart sovvagnskonduktör. ’Du kommer inte in här.’ ’Får jag bara köpa lite mjölk till min baby?’ Svaret blev nej. Det Neely gjorde mot min far var den första orättvisa som gjorde mig mycket upprörd. Det här var den andra.
År 1925 gifte jag mig med John Few, som arbetade som sovvagnskonduktör. Eftersom han bodde i Saint Paul i Minnesota, flyttade jag dit. Nu kommer jag till det tredje som fick mig att rasa över de sociala orättvisorna. I Saint Paul var jag långt upp bland Nordstaterna, men trots det var man mer fördomsfull där än nere i Sydstaterna. På regionsjukhuset sade de att de aldrig skulle anställa mig som sjuksköterska. De sade att de aldrig hade hört talas om en svart sjuksköterska. Vid Tuskegee Institute blev vi väl utbildade, och patienten kom alltid i främsta rummet, men i Saint Paul var det hudfärgen som avgjorde. Därför sålde jag mitt lilla hus som jag ännu hade kvar i Waynesboro och använde pengarna som handpenning till en tomt och ett hus. Jag startade en bilverkstad, anställde fyra mekaniker, och snart hade jag en lönande rörelse.”
Jag kommer i kontakt med NAACP
”Det var omkring år 1925 som jag kom i kontakt med NAACP [National Association for the Advancement of Colored People] och blev djupt engagerad i det. Hade inte Booker T. Washington sagt: ’Hjälp ert folk, de svarta. Hjälp dem att komma sig upp’? Det första jag gjorde var att gå till guvernören med en lång lista över svarta väljare som hade egna hus och betalade skatt. Han lyssnade och ordnade så att en ung svart sjuksköterska fick arbete på det regionsjukhus där man hade vägrat att ge mig anställning. Men de vita sjuksköterskorna behandlade henne så illa — de hällde rentav urin på hennes arbetskläder — att hon begav sig till Kalifornien och blev läkare.
Vad det gäller min verkstadsrörelse, så gick den bra ända till en dag år 1929. Jag hade just satt in 2.000 dollar på banken, och när jag var på väg hem började folk ropa att bankerna hade gått omkull. Jag hade två amorteringar kvar på verkstaden. Jag förlorade allt. De pengar jag lyckades rädda delade jag med mina mekaniker.
Ingen hade pengar. Jag köpte mitt första hus genom att lösa in mitt livförsäkringsbrev för 300 dollar, och jag fick huset för 300 dollar. Jag sålde blommor, höns och ägg, och dessutom hade jag inneboende. För pengarna som blev över köpte jag jordstycken för 10 dollar styck. Jag gick aldrig hungrig och behövde aldrig utnyttja socialvården. Vi åt ägg. Vi åt kyckling och malde ner benen till mat åt mina grisar.
Senare blev jag god vän med Eleanor Roosevelt och mycket god vän med Hubert Humphrey. Han hjälpte mig att köpa ett stort hyreshus i en del av centrala Saint Paul där det till övervägande delen bodde vita. Fastighetsmäklaren fruktade för sitt liv, och därför fick han mig att lova att inte ta byggnaden i besittning de 12 första månaderna.”
En vändpunkt i mitt liv
”År 1958 hände något ovanligt som jag aldrig glömmer. Två vita män och en färgad man kom till mig för att söka logi för en natt. Eftersom jag trodde att det var ett påhitt för att få mig i konflikt med myndigheterna, frågade jag ut dem i flera timmar. De berättade att de var Jehovas vittnen och hade färdats genom hela landet för att vara med vid en sammankomst i New York. De visade mig från Bibeln att Guds uppsåt med jorden är att den skall bli ett paradis utan några fördomar. Ett brödraskap. Jag tänkte: ’Kan de ha det jag har sökt under alla dessa år?’ De såg ut att vara vad de påstod sig vara — bröder. De hade ingen önskan att bo segregerade under natten.
Några år senare besökte jag en av mina hyresgäster, en som jag visste låg för döden. Hon hette Minnie. När jag frågade vad jag kunde göra för henne, svarade hon: ’Var snäll och läs för mig ur den lilla blå boken som ligger där borta.’ Det var boken Sanningen som leder till evigt liv, som getts ut av Jehovas vittnen. Varje gång jag besökte henne läste jag mer och mer ur den blå boken. En dag dog Minnie, och när jag gick till hennes lägenhet, var en vit kvinna vid namn Daisy Gerken där. Hon var nästan helt blind, och hon berättade att hon studerade med Minnie i den lilla blå boken. Daisy frågade mig om det var något där som jag ville ha. Jag svarade: ’Bara hennes bibel och den lilla blå boken.’
Jag visste att om jag fullföljde det jag läste om i den där blå boken, skulle jag behöva ge upp allt arbete för de svarta. Det var så mycket av det arbetet som jag tyckte var värdefullt. Jag startade en fackförening för sovvagnskonduktörer. Vi vann segrar i rättsliga tvister, vilket gav flera av dem medborgerliga rättigheter. Jag arrangerade demonstrationer, ibland i olika delar av staden samtidigt. Jag måste se till att inte någon av de mina gjorde något olagligt, och när de gjorde det, var det min uppgift att få ut dem ur fängelset. Jag var med i mer än tio olika föreningar, men bara sådana som kämpade för medborgerliga rättigheter.
Därför ansåg jag att jag inte kunde bry mig om framtiden. Mitt folk hade det svårt nu! Jag hade flera under mig inom NAACP, däribland en vit sekreterare. Mellan åren 1937 och 1959 var jag vicepresident inom NAACP i Saint Paul och dess president mellan åren 1959 och 1962. Jag ledde en konferens för fyra stater och ordnade med att NAACP till slut fick hålla sitt nationella konvent i Saint Paul. Det har varit många drabbningar längs vägen, som var och en är en historia för sig. Innan jag år 1962 pensionerades vid 70 års ålder, besökte jag president John F. Kennedy. Tyvärr var jag vid den tiden så upptagen med att arbeta för rättvisa på mitt eget sätt att jag inte gav rum för Guds sätt.”
Jag kommer slutligen i kontakt med det enda sättet att uppnå social rättvisa
”Daisy Gerken och jag höll ständigt telefonkontakt, och hon besökte mig varje år. Min gåvoprenumeration på Vakttornet löpte ut strax efter det att jag hade flyttat till Tucson i Arizona. Eftersom jag hade ont i ett knä, var jag tvungen att hålla mig inne, och därför var jag lyckligtvis hemma när Adele Semonian, ett av Jehovas vittnen, besökte mig. Vi började studera Bibeln tillsammans. Till slut fick sanningen fullt inflytande på mitt liv. Jag insåg att jag inte kunde lösa mitt folks alla problem och helt och fullt hjälpa dem ’att komma sig upp’. Problemet var större än det med Neely. Större och gäller mer än bara Sydstaterna eller Förenta staterna, ja, hela världen.
Frågan är universell. Vem har rätt att styra världen? Människan? Guds fiende, Satan? Eller Skaparen? Den sistnämnde naturligtvis! När den stridsfrågan är avgjord en gång för alla, kommer alla spår av sociala orättvisor, som jag hade kämpat mot i hela mitt liv, att vara borta. Och oavsett vad jag kunde ha gjort för de svarta eller de vita, blir vi alltjämt gamla och dör. Gud skall göra jorden till ett paradis med social rättvisa för alla. Jag var hänförd över utsikten att få leva för evigt och dra försorg om växtligheten och djuren och älska min nästa som mig själv — och därigenom fullgöra Guds ursprungliga uppsåt när han skapade mannen och kvinnan här på jorden. (Psalm 37:9—11, 29; Jesaja 45:18) Det var även spännande att få veta att jag inte behövde komma till himlen och leva på mjölk och honung — eller svälta ihjäl!
Visst ångrar jag vissa saker — först och främst att jag ägnade större delen av mitt liv åt att söka social rättvisa från fel håll. Jag skulle så gärna ha velat ge Gud min ungdoms kraft. Det var det jag trodde att jag gjorde, när jag hjälpte andra. Jag hjälper fortfarande andra, men nu genom att framhålla hoppet om Guds kungarike under Kristus Jesus, det enda namn under himlen, som blivit givet, genom vilket vi kan bli räddade. (Matteus 12:21; 24:14; Uppenbarelseboken 21:3—5) Min far brukade hålla fram sin knutna hand och säga: ’Om du knyter handen så här, kommer inget in, och inget kommer ut.’ Jag vill öppna handen och hjälpa andra.
Jag blev döpt som ett Jehovas vittne vid 87 års ålder. Nu går det inte att slå av på takten, för jag har inte lång tid kvar. Jag håller ännu i gång, men inte som förut. De två senaste åren har jag kanske missat bara två församlingsmöten. Jag måste lära mig så mycket som möjligt, så att jag kan undervisa min familj när den uppstår. Varje månad går jag, med Adeles hjälp, mellan 20 och 30 timmar i tjänsten på fältet.
Det här är huvuddragen av mitt liv. Jag skulle inte kunna berätta allt, för då skulle vi få sitta här på stocken och prata i flera veckor.”
Just då ringlade en stor vattenmockasin över stocken, och Addie ropade: ”Var kom den ormen ifrån?” Hon tog upp sitt metspö och fiskarna på snöret och gick. Intervjun var slut. — Berättat av Addie Clinton Few för en av ”Vakna!”:s medarbetare. Inte långt efter denna intervju dog Addie, 97 år gammal.