När mina föräldrar anlände, bekräftade de min ståndpunkt i fråga om blod. Neurologen godtog beslutet och sade att han hade en kirurg i tankarna som sannolikt skulle respektera mitt beslut. Så gick det till att vi träffade neurokirurgen dr H. Dale Richardson.

Vi träffade honom på hans mottagning på torsdagseftermiddagen den 29 september 1988, den man som skulle komma att bli en så viktig och respekterad person i vårt liv under de närmaste månaderna. Han hade talat med dr Stewart och kände till vår inställning till blod.

”Vi kommer att skära i ett mycket kärlrikt område”, sade han. ”Tumören har inneslutit Sinus sagittalis (ett större blodkärl i hjärnan), men i vilken omfattning det skett vet vi inte förrän vi har kommit in dit.”

”Även om det uppstår en kris”, sade jag, ”och jag förstår att det kan göra det, önskar jag att du ändå inte skall använda blod.” Min mor och min far bekräftade att min ståndpunkt var deras ståndpunkt. Vi såg hans ögon tåras, och senare fick vi veta att han själv har två söner och en dotter.

”Jag instämmer kanske inte med dina trosuppfattningar”, sade han, ”men jag kommer att respektera din begäran. Utan blod är chansen att vi lyckas 70 procent. Du måste ha klart för dig att vi kanske inte kan ta hela tumören första gången. Det är inte ovanligt i samband med en sådan här stor tumör att vi måste göra det i två eller tre operationer.”

Doktor Richardson rapporterade att han hade tagit bort 80 procent av tumören. Han verkade utpumpad — och det var ju inte att undra på efter 13 ¹/2 timmar med sådana stora krav på hans kunnande! Senare fick jag veta att han sagt till min far: ”Vi höll nästan på att mista henne. När vi kom till Sinus sagittalis blödde hon ymnigt. Som tur var lyckades vi få stopp på det.” Under alla omständigheter skulle han bli tvungen att gå in igen, kanske mer än en gång. ”En del patienter med meningiom [hjärnhinnesvulst; det slags tumör jag hade] måste bli opererade vart tredje till femte år”, sade han. ”Vi kanske aldrig kommer att kunna skära bort alltsammans.”

Operationen varade inte lika länge — tio timmar den här gången —, och den hälsning jag och min familj fick vid mitt uppvaknande var som ett uppiggande medel. En leende doktor Richardson berättade för oss att han hade lyckats avlägsna hela tumören, och vi kunde förvänta fullständigt tillfrisknande. Senare, när han bytte förband på mig, fick han mig att le genom att säga: ”Bethel, vi måste sluta träffas så här.” Så tacksamma vi kände oss mot Jehova och mot de utomordentliga läkarna!