Finns det någon behandling för barn som drabbats av Rh-komplikationer?

Ja. Även om hemolytisk anemi hos nyfödda kan vara en allvarlig sjukdom, har man goda erfarenheter av behandlingsformer som inte inbegriper utbytestransfusioner. En av de mest fruktade komplikationerna innebär att ämnet bilirubin ansamlas i blodet som en följd av att de röda blodkropparna sönderfaller. Detta resulterar i gulsot och kan i vissa fall skada viktiga organ hos barnet. (En lätt gulsot kan bli följden vid AB0-oförenlighet mellan moderns blod och barnets blod, men den är vanligtvis inte lika allvarlig.)

I många år ansåg läkarna att en viss grad av gulsot alltid borde föranleda en utbytestransfusion hos sådana barn, men fortsatt forskning har visat att det finns andra behandlingsformer. Sådana metoder som tidigarelagd förlossning eller kejsarsnitt, fototerapi (blått ljus) och behandling med exempelvis fenobarbital, aktivt kol och andra preparat har visat sig vara till stor nytta och har drastiskt minskat behovet av blodtransfusioner. På senare tid har vissa rapporter till och med framhållit att det är meningslöst och rentav farligt att byta blod på sådana barn. — Se rutan, sidan 26.

Det finns emellertid extrema fall då läkarna fortfarande hävdar att en utbytestransfusion är den enda möjliga behandlingen. Somliga föräldrar anser därför att det är bättre att undvika hela problemet genom att ta emot en injektion av anti-D som förhindrar att barnet blir sjukt och får allvarlig gulsot.

[Ruta på sidan 26]

Förhöjd bilirubinhalt — ett skäl att ge blodtransfusion?

Läkarna har länge varit så rädda för konsekvenserna av förhöjda bilirubinhalter hos spädbarn att de, när bilirubinnivån börjar stiga — i synnerhet när den börjar närma sig 20 mg/dl — ofta insisterar på en utbytestransfusion ”för att förhindra hjärnskada” (kärnikterus). Är deras farhågor, och de blodtransfusioner som de rekommenderar, berättigade?

Så här svarar dr Anthony Dixon: ”Åtskilliga studier rörande sådana spädbarn har inte kunnat påvisa några som helst konsekvenser, vare sig kortsiktiga eller långsiktiga, av bilirubinhalter på mellan 18 mg och 51 mg per dl.” Doktor Dixon övergår sedan till att tala om ”vigintifobi: rädsla för siffran 20”. Trots att man inte har kunnat påvisa några fördelar med att behandla dessa förhöjda bilirubinhalter, skriver dr Dixon: ”Dilemmat är uppenbart. Aggressiv behandling av förhöjda bilirubinhalter i blodet är nu allmän praxis. En allmän praxis bör inte ifrågasättas förrän det har bevisats att den är felaktig, men varje försök att påvisa att den är felaktig betraktas som oetiskt!” — Canadian Family Physician för oktober 1984, sidan 1981.

En italiensk auktoritet på området, dr Ersilia Garbagnati, har däremot framhållit bilirubinets skyddande roll och de ”potentiella oförutsedda riskerna med otillbörligt låga bilirubinhalter i blodet”. (Kursiverat av oss) (Pediatrics för mars 1990, sidan 380) Doktor Joan Hodgman går ett steg längre, när hon skriver i Western Journal of Medicine: ”Utbytestransfusioner förhindrar inte bilirubinfärgning av hjärnan vid låga bilirubinhalter och kan, med tanke på de forskningsrön som citeras här ovan, i själva verket vara skadliga.” — Juni 1984, sidan 933.