Sonya var en pigg 13-åring när hon i början av 1989 fick veta att hon hade en cancertumör under ena ögat. En kirurg förklarade för Sonya och hennes föräldrar att hon skulle behöva genomgå en mycket svår operation. Eftersom tumören växte mycket snabbt, borde ingreppet inte skjutas upp. Efter operationen skulle hon förmodligen behöva kemoterapi, och läkaren sade därför att föräldrarna skulle bli tvungna att ge sitt tillstånd till blodtransfusion. Men familjen kunde inte gå med på detta på grund av sin religiösa övertygelse. Den skickliga kvinnliga kirurg som hade hand om Sonyas fall var trots detta villig att avlägsna cancertumören och var övertygad om att hon kunde göra detta utan blodtransfusion. Men på grund av sjukhusets policy kunde hon inte få tag i en samarbetsvillig narkosläkare.

Sjukhuskommittéerna visade sig bli till stor hjälp i båda dessa fall, som inträffade i Canada. Medlemmarna av den ena kommittén försäkrade Sonyas familj om att man, om det blev nödvändigt, kunde ordna så att hon överflyttades till en klinik i ett annat land. Men fanns det inte något man kunde göra för att den kvinnliga kirurg som redan kände till fallet skulle kunna genomföra operationen? Den här kirurgen hade i själva verket blivit så fäst vid Sonya att hon erbjöd sig att ingå i läkarlaget var operationen än skulle komma att utföras. Sonya behövde emellertid aldrig flyttas. Medlemmarna av kommittén lyckades övertala den medicinska personalen på platsen att samarbeta med kirurgen. Enligt denna läkare var Sonyas första tanke efter den åtta och en halv timme långa operationen att ängsligt fråga om man hade tvingat på henne blod. Hur lycklig blev inte Sonya när hon fick höra att svaret var nej!