Medicinsk etik och blodfri kirurgi
DE SENASTE åren har vi upplevt enastående framsteg på medicinens område. Men när man löser medicinska problem, skapar en del av framstegen etiska problem.
Läkare ställs bland annat inför följande frågor: Bör man i vissa situationer avstå från extraordinära medicinska åtgärder, så att patienten får dö med värdighet? Bör en läkare sätta sig över en patients beslut, om han anser att detta är till patientens bästa? Hur kan hälsovården fördelas rättvist när kostsamma behandlingar inte är tillgängliga för alla?
Sådana här komplicerade frågor har riktat uppmärksamheten på den gren inom medicinen som kallas medicinsk etik eller ibland bioetik. Syftet med medicinsk etik/bioetik är att hjälpa läkare och vetenskapsmän att ta itu med de etiska konsekvenserna av biologisk forskning och medicinska framsteg. Eftersom många av de svåraste besluten fattas på sjukhus, har man vid många sjukhus tillsatt etikkommittéer. Kommittémedlemmarna — som inbegriper läkare och jurister — är ofta med vid seminarier om medicinsk etik, där etiska problem inom medicinen behandlas.
En del frågor som ofta tas upp vid sådana här seminarier är: I vilken utsträckning bör läkare respektera de trosuppfattningar som företräds av Jehovas vittnen, vilka i första hand av religiösa skäl vägrar att ta emot blodtransfusion? Bör en läkare ge en patient blodtransfusion mot patientens vilja, om det förefaller vara medicinskt ”tillrådligt”? Skulle det vara i överensstämmelse med god etik att göra det utan patientens vetskap, i tanke att ”det patienten inte vet har han inte ont av”?
För att läkare skall behandla de här frågorna på rätt sätt behöver de en objektiv förståelse av Jehovas vittnens ståndpunktstagande. Jehovas vittnen är för egen del angelägna om att förklara sitt ståndpunktstagande för läkare, eftersom de inser att ömsesidig förståelse kan tjäna till att man undviker konfrontation.
Ett utbyte av synpunkter
Professor Diego Gracia, en framstående spansk expert på medicinsk etik, ville att hans grupp av studenter skulle ta del i en sådan dialog. ”Det är inte mer än rätt att ni [Jehovas vittnen] får möjlighet att ge uttryck åt era synpunkter ... med tanke på de svårigheter ni har haft med avseende på blodtransfusioner”, sade professorn.
Således blev tre representanter för Jehovas vittnen inbjudna till Universidad Complutense de Madrid i Spanien den 5 juni 1996 för att förklara vittnenas ståndpunkt. Omkring 40 läkare och andra fackmän var närvarande.
Sedan vittnena hade haft en kort framställning, var det fritt fram att ställa frågor. Alla de närvarande var eniga om att en vuxen patient bör ha rätt att avvisa olika former av medicinsk behandling. Studenterna hade dessutom uppfattningen att man aldrig borde ge en blodtransfusion utan patientens samtycke. Men det fanns andra aspekter i Jehovas vittnens ståndpunktstagande som de undrade över.
En fråga gällde pengar. Ibland kräver blodfri kirurgi särskild utrustning, till exempel i samband med laserkirurgi, men också kostsamma läkemedel, till exempel erytropoietin, som används för att stimulera produktionen av röda blodkroppar. En läkare undrade om Jehovas vittnen, genom att avvisa ett billigare alternativ (allogent blod), kanske förväntade att den allmänna hälsovården skulle ge dem speciella privilegier.
Läkare måste givetvis ta hänsyn till vad saker och ting kostar, och med tanke på detta hänvisade ett av vittnena till publicerade rapporter som påvisade de dolda kostnaderna vid användandet av bankblod. I rapporterna ingick kostnaden för behandling av transfusionsrelaterade komplikationer men även förlorad inkomst som en följd av sådana komplikationer. Han citerade också från en utförlig amerikansk undersökning som visade att varje enhet blod, även om den från början kostade endast 250 dollar, i snitt kom att kosta mer än 1.300 dollar — mer än fem gånger så mycket som från början. Han visade därmed att när alla faktorer tas med i beräkningen är blodfri kirurgi billigare. Dessutom inbegriper mycket av de så kallade extra kostnaderna i samband med blodfri kirurgi utrustning som kan användas gång på gång.
En annan fråga som rörde sig i flera läkares sinne hade med grupptryck att göra. De undrade vad som skulle hända om ett Jehovas vittne gav vika och tog emot en blodtransfusion. Blir han utesluten ur församlingen?
Reaktionen beror på den aktuella situationen. Att bryta Guds lag är verkligen något mycket allvarligt, något för församlingens äldste att ta upp till behandling. Jehovas vittnen hjälper vem det vara må som har varit med om den traumatiska upplevelsen att bli opererad i en livshotande situation och som har gått med på att ta emot blodtransfusion. Utan tvivel känner ett sådant Jehovas vittne sig mycket illa till mods och bekymrar sig över sitt förhållande till Gud. En sådan person behöver hjälp och förståelse. Eftersom kärlek är något mycket centralt i kristendomen, kommer de äldste, precis som i alla situationer då en överträdelse har begåtts, att låta fasthet balanseras av barmhärtighet. — Matteus 9:12, 13; Johannes 7:24.
”Kommer ni inte snart att ompröva er etiska ståndpunkt?” frågade en professor i medicinsk etik, som var på besök från USA. ”Andra trossamfund har gjort det på senare år.”
Han fick veta att Jehovas vittnens respekt för blodets helgd är en trosfråga och inte en etisk ståndpunkt som är underkastad återkommande omprövningar. Den klara bibliska befallningen ger inte rum för kompromisser. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Att bryta mot en sådan gudomlig lag är lika oacceptabelt för ett Jehovas vittne som det vore för honom eller henne att tolerera avgudadyrkan eller otukt.
Jehovas vittnen uppskattar mycket den villighet som läkare — i likhet med dem som var närvarande vid seminariet om medicinsk etik i Madrid — visar genom att respektera Jehovas vittnens beslut att söka alternativa medicinska behandlingsformer som är förenliga med deras på Bibeln grundade övertygelse. Medicinsk etik kommer utan tvivel att spela en betydande roll när det gäller att förbättra relationerna mellan läkare och patienter och utveckla större respekt för patientens önskemål.
En berömd spansk läkare uppges ha sagt att läkare alltid måste komma ihåg att de ”arbetar med bristfälliga instrument och ofullkomliga medel”. De behöver därför ”övertygelsen att kärleken alltid bör sträcka sig dit kunskapen inte kan nå”.