Transfusioner och påtryckningar från kolleger
Det är i dag många — även läkare — som vägrar att ta emot blodtransfusioner. Av vilka skäl? Inte av religiösa skäl, som Jehovas vittnen, utan på medicinska grunder. Hur kan det komma sig? Det är på grund av de risker som är förknippade med en annan persons blod (till exempel hepatit, aids och nedsatt immunförsvar). Men i de flesta fall då blod rekommenderas försöker vänner och sjukhuspersonal utöva påtryckningar på patienten för att få denne att acceptera en transfusion. Det förekommer emellertid ofta ett annat slags påtryckningar — trycket från kollegerna till de inblandade läkarna.
The Journal of the American Medical Association skrev i numret för 25 juli 1990: ”Det finns belägg för att blodprodukter, liksom andra hälsovårdsresurser, ofta används olämpligt. ... Vi genomförde en intervjuundersökning omfattande 122 allmänkirurger, ortopedkirurger och narkosläkare vid tre sjukhus för att utvärdera vilken inverkan ett antal kliniska och icke-kliniska faktorer har på beslut om transfusion. Vi konstaterade en utbredd okunnighet om transfusionsrisker och -indikationer.”
Vad menas med ”icke-kliniska faktorer”? Rapporten ger bland annat följande svar: ”Läkarnas beslut påverkas av deras kolleger genom professionella och sociala nätverk. Kamrattrycket känns starkast när flera läkare praktiserar tillsammans. ... I denna miljö motiveras handlingarna ibland av vad en överordnad eller inflytelserik kollega förväntar, av en önskan att leva upp till gruppens normer eller av en önskan att undvika kritik.”
Artikeln förklarar: ”Endast 10 procent uppgav dock att de en gång i månaden eller oftare gett en troligtvis onödig transfusion för att lugna en kollega. ... Så många som 61 procent av sjukhusläkarna angav att de minst en gång i månaden hade gett transfusioner som de ansett onödiga därför att en äldre läkare hade föreslagit att de skulle göra det.” Finns det någon annan faktor förutom detta professionella kamrattryck som kan förmå en läkare att ge order om en transfusion?
”Vissa läkare är benägna att ge behandlingar därför att de hellre ger en behandling för mycket än en för lite.” En läkare framkastade tanken: ”Den traditionella föreskriften Primum non nocere (’Framför allt: gör ingen skada’) kanske ofta trängs ut av regeln ’Framför allt: gör något’. En sådan benägenhet att agera kan vara en faktor som förklarar vanan att ge transfusioner i onödan.”
Känner patienterna till transfusionsriskerna? ”Läkarna uppgav att hälften av de patienter för vilka de beordrar transfusioner av röda blodkroppar uttrycker sin oro över riskerna med transfusioner.”
Detta illustrerar verkligen att välunderrättade läkare och välunderrättade patienter är i ett bättre läge när det gäller att undvika onödiga risker i samband med transfusioner. Den välunderrättade kristne har ett ännu bättre skydd — Jehovas befallningar mot missbruk av blod. — 1 Moseboken 9:3, 4; 3 Moseboken 17:13—16; Apostlagärningarna 15:19, 20, 28, 29.