Vilken är den värdefullaste vätskan?

”Blod är för sjukvården vad olja är för transportsektorn.” – Arthur Caplan, chef för det bioetiska centret vid University of Pennsylvania.

OLJA. Är det den värdefullaste vätskan? De stigande bränslekostnaderna gör att många kanske tror det. Men sanningen är den att vi alla går och bär på några få liter av en mycket värdefullare vätska. Tänk på det här: Samtidigt som miljarder fat olja utvinns ur jorden varje år för att släcka människans törst efter bränsle, tappas omkring 90 miljoner enheter blod från människor i hopp om att kunna hjälpa sjuka.a Den här svindlande siffran motsvarar blodvolymen hos omkring 8 miljoner människor.

Ändå verkar blod vara en bristvara, precis som olja. Inom hela den medicinska världen varnas det för brist på blod. (Se rutan ”Desperata åtgärder”.) Vad är det som gör blod så värdefullt?

Blodet är unikt

Blod räknas som en flytande vävnad och har en förunderlig komplexitet. ”Blodet är ... helt fantastiskt och unikt”, säger dr Bruce Lenes. Ja, det är verkligen unikt! I en handbok kallas blod ”ett levande transportsystem”. Vad innebär det?

”Blodomloppet är som kanalerna i Venedig”, säger forskaren N. Leigh Anderson och fortsätter: ”Det transporterar alla de bra sakerna, och det transporterar också en massa skräp.” När blodet tar sig fram genom vårt 10 000 mil långa blodomlopp kommer det i kontakt med näst intill alla kroppens vävnader, däribland hjärtat, njurarna, levern och lungorna – viktiga organ som tar hand om blodet och är beroende av det.

Blodet för med sig många ”bra saker” till kroppens celler, till exempel syre, näringsämnen och försvar mot inkräktare, men det för också bort ”skräp”, till exempel koldioxid, ämnen från skadade och döende celler och andra avfallsprodukter. Blodets uppgift att avlägsna avfall hjälper oss att förstå varför det kan vara riskfyllt att komma i kontakt med blod när det väl lämnat kroppen. Och det finns ingen som med säkerhet kan garantera att man upptäckt allt ”skräp” i blodet och avlägsnat det innan blodet ges till någon annan.

Blodet har helt klart uppgifter som är nödvändiga för liv. Det är därför man inom sjukvården rutinmässigt ger blod till patienter som förlorat blod. Många läkare skulle säga att det är det medicinska bruket av blod som gör det så värdefullt. Men det har skett förändringar på medicinens område. Man skulle kunna säga att det pågått en tyst revolution. Många läkare och kirurger är inte längre lika snabba att ge blod som de var tidigare. Varför inte det?

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 4]

Desperata åtgärder

Medicinska experter beräknar att det varje år skulle behövas ytterligare 200 miljoner enheter givarblod. I utvecklingsländerna bor 82 procent av jordens befolkning, men ändå kommer mindre än 40 procent av allt givarblod därifrån. På många sjukhus i de här länderna finns det inget blod att tillgå. I den kenyanska tidningen The Nation sägs det: ”Varje dag blir nästan hälften av alla behandlingar som kräver blodtransfusion inställda eller uppskjutna på grund av brist på blod.”

Brist på blod är vanligt också i rika länder. I och med att befolkningen blivit äldre och behandlingsmetoderna bättre har antalet operationer ökat. Dessutom är det numera fler och fler som inte får bli blodgivare därför att de lever på ett sätt som gör att de utsätter sig för blodsmitta eller därför att de har rest till platser där de kan ha utsatts för sjukdomar eller parasiter.

En viss desperation verkar ha smugit sig in hos dem som ansvarar för sjukvårdens blodförsörjning. Som säkra blodgivare räknar man ibland ungdomar, som i allmänhet lever ett mindre riskfyllt liv. I Zimbabwe, till exempel, står skolungdomar för 70 procent av landets givarblod. Blodcentraler håller öppet längre, och för att kunna värva nya givare och behålla de gamla erbjuder blodcentralerna i vissa länder blodgivarna ersättning. I Tjeckien hade man en kampanj där invånarna inbjöds att släcka törsten med öl i utbyte mot att de gav blod! I ett område i Indien knackade myndigheterna nyligen dörr för att få tag på givare som var villiga att hjälpa till att fylla på blodförrådet.

Transfusionsmedicin – Är dess framtid säker?

”Transfusionsmedicin kommer även i fortsättningen att vara lite som att vandra genom en tropisk regnskog, där man tydligt ser de upptrampade stigarna men ändå måste vara försiktig med var man sätter fötterna och där nya hot kan ligga på lur bakom nästa krök för att överrumpla dem som inte är på sin vakt.” – Ian M. Franklin, professor i transfusionsmedicin.

ÄNDA sedan den världsvida aidsepidemin på 1980-talet fick allmänhetens uppmärksamhet att riktas mot blodet har det gjorts stora ansträngningar för att eliminera ”nya hot”. Men stora hinder kvarstår. I juni 2005 meddelade WHO: ”Sannolikheten att få en säker transfusion ... varierar oerhört från land till land.” Varför det?

I många länder finns det inte några nationella säkerhetsföreskrifter för blodgivning, testning och transport av blod och blodprodukter. Ibland till och med förvaras blodet vårdslöst – i dåligt underhållna kylskåp eller i kylväskor! Om det inte finns några säkerhetsföreskrifter, kan det få allvarliga följder för patienter som får blod från någon som bor tiotals, om inte hundratals, mil bort.

Smittfritt blod – ett svårt mål att nå

I en del länder hävdar man att blodförrådet aldrig har varit säkrare. Men det finns fortfarande skäl att vara försiktig. På första sidan i en sammanställning som gjorts av tre organisationer i USA sägs det: ”VARNING: Eftersom helblod och blodkomponenter kommer från människoblod, finns risken att de överför smitta, till exempel virus. ... Noggranna val av blodgivare och noggranna laboratorietester tar inte bort risken.” (”Circular of Information”)

Det är därför inte utan anledning som Peter Carolan vid Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen säger: ”Det finns ingen garanti för att det blod som finns i lager är absolut säkert.” Han tillägger: ”Det kommer alltid att finnas nya smittor som det ännu inte finns några tester för.”

Hur skulle det gå om en ny smitta dyker upp – en som precis som hiv inte kan upptäckas under infektionens inledande skede och lätt sprids genom blod? Denna möjlighet är fullt tänkbar, framhöll dr Harvey G. Klein, medlem av det medicinska forskningsrådet i USA, vid en medicinsk konferens i Prag i april 2005. Han sade: ”Transfusionsmedicinarna är inte bättre rustade att förutsäga en transfusionsrelaterad epidemi i dag än de var när aidsepidemin bröt ut.”

Misstag och transfusionsreaktioner

Vilka är de största riskerna i samband med blodtransfusioner i industriländerna? Misstag och immunologiska reaktioner. I tidningen Globe and Mail kunde man läsa angående en kanadensisk studie från 2001 att tusentals blodtransfusioner innefattade fall där patienten kunde ha dött på grund av att man ”tog blodprov på fel patient, felmärkte blodprov och beställde blod till fel patient”. Sådana misstag kostade livet på minst 441 personer i USA mellan 1995 och 2001.

De som får blodtransfusion löper i stort sett samma risker som de som genomgår en organtransplantation. Immunreaktioner har en tendens att stöta bort främmande vävnad. I en del fall kan blodtransfusioner faktiskt hindra aktiveringen av immunförsvaret. Sådan immunsuppression gör patienten sårbar för postoperativa infektioner och för virus som dittills varit slumrande. Det är därför inte så konstigt att professor Ian M. Franklin, som citerades i början av artikeln, säger till läkare: ”Tänk efter både två och tre gånger innan du ger en patient blod.”

Specialister säger sin mening

Med den här vetskapen är det allt fler inom sjukvården som ser kritiskt på transfusionsmedicinen. I Dailey’s Notes on Blood sägs det: ”En del läkare vidhåller att allogent blod [blod från en annan människa] är ett riskfyllt läkemedel och att det skulle vara förbjudet att använda om det hade bedömts på samma grunder som andra läkemedel.”

Så här sade professor Bruce Spiess i slutet av 2004 om att ge en av blodets huvudkomponenter till patienter som genomgår en hjärtoperation: ”Det finns få, om ens några, [medicinska] artiklar som stöder tanken på att transfusioner verkligen förbättrar utsikten för patienten.” Spiess skriver att många sådana transfusioner faktiskt ”kan göra mer skada än nytta i praktiskt taget samtliga fall utom vid trauma”, eftersom de ökar ”risken för lunginflammation, infektioner, hjärtinfarkt och stroke”.

Många blir förvånade när de får reda på att rutinerna när det gäller blodtransfusion inte är så enhetliga som man skulle kunna förvänta sig. Doktor Gabriel Pedraza påminde nyligen sina kolleger i Chile om att ”det inte finns några klara indikationer för när en transfusion bör ges”, vilket gör det ”svårt att ... tillämpa vedertagna internationella riktlinjer”. Inte undra på att Brian McClelland, verksamhetschef för en blodcentral i Skottland, ber läkare ”komma ihåg att en transfusion är en transplantation och därför inte något obetydligt beslut”. Han föreslår att läkare ställer sig frågan: ”Om det gällde mig själv eller mitt barn, skulle jag då gå med på en transfusion?”

Många som arbetar inom sjukvården håller med om det som en transfusionsmedicinare berättade för Vakna!: ”Vi som är specialister i transfusionsmedicin tycker inte om att få eller ge blod.” Om det här är vad en del välutbildade läkare tycker, vad skall då patienterna tycka?

Kommer läkarvetenskapen att förändras?

Om nu blodtransfusioner är så riskfyllda, undrar du kanske varför blod fortfarande används i så stor omfattning, speciellt när det finns alternativ. En orsak är att många läkare helt enkelt är ovilliga att ändra behandlingsmetoder eller är omedvetna om de behandlingar som finns som alternativ till blodtransfusion. Enligt en artikel i tidskriften Transfusion ”tar läkare beslut om transfusioner utifrån sin utbildning, sin kulturella bakgrund och sin ’kliniska bedömning’”.

En kirurgs skicklighet har också betydelse. Doktor Beverly Hunt i London skriver att ”blodförlusten [vid en operation] varierar mycket mellan kirurger, och det finns ett växande intresse för att utbilda kirurger i fullgod kirurgisk hemostas [metoder för att begränsa blödning]”. Andra hävdar att kostnaderna för alternativ till blodtransfusion är alldeles för höga, även om det kommer fram rapporter som visar motsatsen. Men många läkare skulle hålla med chefsläkaren dr Michael Rose, som säger: ”Den patient som får blodfri läkarvård får i själva verket kirurgi av högsta möjliga kvalitet.”a

Läkarvård av högsta kvalitet – är inte det vad du skulle vilja ha? I så fall har du något gemensamt med dem som gav dig den här tidskriften. Läs gärna nästa artikel för att få veta mer om deras beaktansvärda inställning till blodtransfusioner.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 6]

”Tänk efter både två och tre gånger innan du ger en patient blod.” – Professor Ian M. Franklin

[Infälld text på sidan 6]

”Om det gällde mig själv eller mitt barn, skulle jag då gå med på en transfusion?” – Brian McClelland

[Ruta/Bild på sidan 7]

Dödsfall till följd av TRALI

Transfusionsrelaterad akut lungskada (TRALI) är en livshotande immunologisk reaktion till följd av en blodtransfusion, och det första fallet rapporterades i början på 1990-talet. Man känner nu till att TRALI orsakar hundratals dödsfall varje år. Men experter misstänker att antalet är mycket större, eftersom många som arbetar inom sjukvården inte känner igen symtomen. Man vet inte vad som orsakar reaktionen, men i tidskriften New Scientist sägs det att det blod som använts ”i första hand verkar komma från sådana som tidigare exponerats för blod från flera olika personer, till exempel ... sådana som har fått många transfusioner”. Enligt en rapport är TRALI nu långt upp på listan över orsaker till transfusionsrelaterade dödsfall i USA och Storbritannien, vilket gör TRALI till ”ett större problem för blodbankerna än väldefinierade sjukdomar som hiv”.

[Ruta/Diagram på sidorna 8, 9]

Blodets sammansättning

Blodgivare ger vanligtvis helblod. Men i många fall ger de enbart blodplasma. I några få länder ger man transfusioner av helblod, men det är vanligare att man separerar blodets huvudkomponenter innan man testar och använder dem inom transfusionsmedicinen. Läs om de fyra huvudkomponenterna, deras funktion och hur stor del av blodet de utgör.

BLODPLASMA utgör mellan 52 och 62 procent av blodvolymen. Det är en svagt gul vätska som transporterar blodkropparna och innehåller proteiner och andra ämnen.

Plasma består till 91,5 procent av vatten. Sju procent består av proteiner (inbegripet albumin, som utgör omkring 4 procent av plasman; globuliner, omkring 3 procent; och fibrinogen, mindre än 1 procent), och från dessa proteiner utvinner man plasmafraktionerna. De 1,5 procent som är kvar av plasman utgörs av andra ämnen, till exempel näringsämnen, hormoner, syre och koldioxid, salter, vitaminer och kvävehaltiga restprodukter.

VITA BLODKROPPAR (leukocyter) utgör mindre än 1 procent av blodet. De angriper och förstör skadliga inkräktare.

BLODPLÄTTAR (trombocyter) utgör mindre än 1 procent av blodet. De bildar pluggar för att stoppa en blödning.

RÖDA BLODKROPPAR (erytrocyter) utgör mellan 38 och 48 procent av blodvolymen. De här cellerna håller vävnaderna vid liv genom att tillföra syre och transportera bort koldioxid.

Precis som man kan utvinna mindre beståndsdelar, eller fraktioner, ur blodplasma, kan man också dela upp andra huvudkomponenter i fraktioner. Hemoglobin är till exempel en fraktion av den röda blodkroppen.

[Diagram]

PLASMA

VATTEN 91,5 %

PROTEINER 7 %

ALBUMIN

GLOBULINER

FIBRINOGEN

ANDRA ÄMNEN 1,5 %

NÄRINGSÄMNEN

HORMONER

SYRE OCH KOLDIOXID

SALTER

VITAMINER

KVÄVEHALTIGA RESTPRODUKTER

[Bildkälla]

Sidan 9: Blodkomponenter i cirklar: This project has been funded in whole or in part with federal funds from the National Cancer Institute, National Institutes of Health, under contract N01-CO-12400. The content of this publication does not necessarily reflect the views or policies of the Department of Health and Human Services, nor does mention of trade names, commercial products, or organizations imply endorsement by the U.S. Government

[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]

Alternativ till blodtransfusion

Under de sex senaste åren har Jehovas vittnens sjukhuskommittéer delat ut tiotusentals exemplar av videofilmen Transfusion-Alternative Strategies—Simple, Safe, Effective på omkring 25 språk till dem som arbetar inom sjukvården.b I filmen berättar kända läkare om effektiva metoder som man nu använder för att behandla patienter utan blodtransfusion. Filmens budskap tycks gå fram. När man i slutet av 2001 hade sett filmen vid National Blood Service (NBS) i Storbritannien, skickade man ett brev tillsammans med ett exemplar av den här filmen till landets alla överläkare i hematologi och chefer för blodbankerna. De uppmuntrades att se filmen, eftersom ”det allt oftare erkänns att ett av målen med god läkarvård är att undvika blodtransfusioner så långt det är möjligt”. I brevet stod det att filmens ”genomgående budskap är berömvärt och något som NBS helt stöder”.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 9]

Fraktionering – Blodets mindre beståndsdelar används inom sjukvården

Forskning och teknik gör det möjligt att identifiera och skilja ut fraktioner ur blod genom en metod som kallas fraktionering. Vi kan illustrera det så här: Havsvatten består till 96,5 procent av vatten, och med hjälp av fraktioneringsprocesser kan man separera och utvinna de återstående ämnena, till exempel magnesium, brom och, naturligtvis, koksalt. Blodplasma, som utgör mer än hälften av blodets volym, består av mer än 90 procent vatten och kan behandlas så att man får fram fraktioner som innehåller proteiner, till exempel albumin, fibrinogen och olika globuliner.

Som en del av en behandling kan en läkare ordinera ett koncentrat av en plasmafraktion. En sådan fraktion är det proteinrika kryoprecipitatet, som man får fram genom att frysa plasma och sedan tina den. Den här olösliga plasmafraktionen är rik på koagulationsfaktorer och ges vanligtvis till patienter för att stoppa blödning. Andra behandlingar kan innefatta en produkt som innehåller en blodfraktion, antingen som en liten del eller som huvudingrediens.c En del plasmaproteiner ges i form av injektioner för att stärka immuniteten hos en patient som utsatts för smitta. Nästan alla blodfraktioner som används inom sjukvården innehåller proteiner från blodplasma.

Enligt Science News ”har forskare identifierat bara några hundra av de tusentals proteiner som enligt beräkningar finns i människans blod”. Allteftersom kunskapen om blodet ökar kan nya produkter med de här proteinerna dyka upp.

[Fotnot]

[Bild på sidorna 6, 7]

En del som arbetar inom sjukvården aktar sig noga för att komma i kontakt med blod

Blodets verkliga värde

”Alla människor har en gemensam källa till liv: blod. Det är alla människors livskraft, oavsett hudfärg, folkslag eller religion.” – Tidigare ordförande för FN:s generalförsamling.

DET ligger helt klart en viss sanning i de här orden. Blod är livsviktigt för alla människor. Det är en dyrbar tillgång. Men är du säker på att det är riskfritt och förståndigt av människor att ge den här vätskan till andra i medicinskt syfte?

Som vi har sett varierar säkerhetsföreskrifterna mycket mellan olika länder, och behandlingar med blod är inte så riskfria som många tror. Dessutom är det stora skillnader i hur olika läkare använder blod, beroende på vad de har för utbildning, kunnande och inställning. Men många läkare blir mer och mer försiktiga med att ge blod. Ett betydande och allt större antal läkare föredrar att ge behandling utan blod.

Det här för oss tillbaka till den fråga som ställdes i den inledande artikeln. Vad är det som gör blod så värdefullt? Om man nu alltmer ifrågasätter användningen av blod i medicinskt syfte, fyller då blod någon annan funktion?

Guds syn på blodet

För nästan 4 500 år sedan, på Noas tid, gav Gud människorna en anmärkningsvärd lag. Gud gav dem rätten att äta köttet av djur, men han förbjöd dem att äta blodet. (1 Moseboken 9:4) Han angav också skälet till det när han jämställde blodet med den levande varelsens själ, eller liv. Han sade senare: ”Köttets själ [eller: liv] är i blodet.” I Guds ögon är blodet heligt. Det representerar livets dyrbara gåva som varje levande själ har. Den här principen upprepade Gud gång på gång. (3 Moseboken 3:17; 17:10, 11, 14; 5 Moseboken 12:16, 23)

Kort efter det att kristendomen hade grundats för omkring 2 000 år sedan gav Gud de kristna budet att ”avhålla sig från ... blod”. Förbudet gavs inte med tanke på hälsan, utan med tanke på blodets helighet. (Apostlagärningarna 15:19, 20, 29) Somliga hävdar att den här restriktionen från Gud bara gäller förtäring av blod, men ordet ”avhålla” talar för sig självt. Om en läkare sade att vi måste avhålla oss från alkohol, skulle vi knappast få för oss att det var tillåtet att föra in alkohol direkt i ådrorna.

Bibeln förklarar mer om varför blodet är så heligt. Jesu Kristi utgjutna blod representerar det mänskliga liv han gav för människorna och är grundvalen för det kristna hoppet. Det är grundvalen för förlåtelse för synder och för hoppet om evigt liv. En kristen som avhåller sig från blod visar i själva verket att han tror att det bara är Jesu Kristi utgjutna blod som verkligen kan friköpa honom och rädda hans liv. (Efesierna 1:7)

Jehovas vittnen är kända för att följa dessa bibliska befallningar. De tar inte emot transfusioner av helblod eller av någon av de fyra huvudkomponenterna – röda blodkroppar, blodplasma, vita blodkroppar och blodplättar. Beträffande olika fraktioner som kommer från dessa komponenter, och läkemedel som innehåller sådana fraktioner, sägs det ingenting i Bibeln. Det är därför upp till varje Jehovas vittne att fatta ett personligt beslut i sådana frågor. Betyder den här bibliska ståndpunkten att Jehovas vittnen vägrar läkarvård eller att de inte bryr sig om sin hälsa? Inte alls! (Se rutan ”Jehovas vittnen och hälsofrågor”.)

Under senare år är det många läkare som har sett att Jehovas vittnen har haft nytta hälsomässigt av att följa Bibelns normer. En ryggkirurg uttalade sig nyligen positivt om att välja alternativ till blodtransfusion. Han sade: ”Det är det absolut säkraste, inte bara för Jehovas vittnen, utan för alla.”

Det kan innebära stor press att fatta allvarliga beslut i fråga om hälsan, och det är ofta svårt att göra det. Lägg märke till vad lungspecialisten och chefsläkaren dr Dave Williams sade angående bruket att ge blodtransfusion: ”Det är viktigt att vi respekterar människors önskemål, ... och vi måste vara mycket försiktiga med vad vi för in i kroppen.” De här orden stämmer bättre än någonsin.

[Bild på sidan 11]

Vad är hemoglobinbaserade syretransportörer?

I varje röd blodkropp finns det omkring 300 miljoner hemoglobinmolekyler. Hemoglobinet utgör omkring en tredjedel av volymen hos en mogen röd blodkropp. Varje molekyl innehåller proteinämnet globin och ett färgämne som kallas hem och som har en järnatom i centrum. När en röd blodkropp passerar genom lungorna tränger syremolekyler in i cellen och binds till hemoglobinmolekylerna. Några sekunder senare avlämnas syret till kroppens vävnader, och detta uppehåller cellernas livsprocesser.

En del producenter utvinner nu hemoglobin ur röda blodkroppar från människor eller nötkreatur. Hemoglobinet filtreras sedan så att orenheterna avlägsnas. Det modifieras och renas på kemisk väg, blandas med en lösning och förpackas. Slutprodukten, som ännu inte blivit godkänd att användas i de flesta länder, kallas HBOC, hemoglobinbaserade syretransportörer. Eftersom det är hem som står för blodets djupt röda färg, ser en enhet HBOC ut precis som en enhet röda blodkroppar, den huvudkomponent det är framställt av.

Till skillnad från röda blodkroppar, som måste frysas och bara är hållbara några veckor, kan HBOC förvaras i rumstemperatur och användas flera månader senare. Dessutom är cellmembranet med dess unika antigener borta, så hotet om allvarliga reaktioner till följd av oförenliga blodgrupper finns inte. Men precis som andra blodfraktioner utgör HBOC något att ta ställning till för samvetsgranna kristna, som strävar efter att lyda Guds lag om blodet. Varför det? Så länge HBOC utvinns ur blod kan det uppstå två betänkligheter. Det första är att HBOC har samma nyckelfunktion som en av blodets huvudkomponenter, de röda blodkropparna. Det andra är att hemoglobin, som HBOC kommer från, utgör en betydande del av de röda blodkropparna. När det gäller HBOC och liknande produkter står därför de kristna inför ett mycket allvarligt beslut. De måste noggrant och under bön tänka över de bibliska principer som gäller blodets helighet. Med en innerlig önskan att bevara ett gott förhållande till Jehova måste de därför var och en låta sig vägledas av sitt väl övade samvete. (Galaterna 6:5)

[Bild]

HEMOGLOBINMOLEKYL

[Ruta/Bild på sidan 12]

Ett tilltalande alternativ

”Allt fler sjukhus erbjuder ett alternativ: ’blodfri’ kirurgi”, sägs det i tidskriften The Wall Street Journal. ”Detta alternativ utvecklades ursprungligen för att tillgodose Jehovas vittnens behov”, sägs det vidare, ”men det anses inte längre ovanligt, och många sjukhus erbjuder allmänheten blodfri kirurgi.” På sjukhus över hela världen upptäcker man att det, speciellt för patienterna, finns många fördelar med behandlingsmetoder som innebär färre blodtransfusioner. För närvarande finns det tusentals läkare som behandlar patienter utan att ge blod.

[Ruta/Bild på sidan 12]

Jehovas vittnen och hälsofrågor

Jehovas vittnen, varav en del är läkare och sjuksköterskor, är kända över hela världen för sin vägran att ta emot transfusioner av helblod eller någon av blodets huvudkomponenter. Är deras enade ställningstagande i denna fråga grundat på en lära som människor hittat på eller på en övertygelse om att en persons tro kan bota sjukdomar? Nej, långt därifrån!

Jehovas vittnen ser sitt liv som en gåva från Gud och strävar efter att göra sitt bästa för att leva enligt Bibeln, som de tror är ”inspirerad av Gud”. (2 Timoteus 3:16, 17; Uppenbarelseboken 4:11) Bibeln uppmuntrar dem som tillber Gud att undvika vanor som skadar hälsan eller innebär livsfara, till exempel att äta för mycket, röka, missbruka alkohol och använda droger utan medicinskt syfte. (Ordspråksboken 23:20; 2 Korinthierna 7:1)

Om vi håller vår kropp och vår omgivning ren och motionerar för hälsans skull, handlar vi i överensstämmelse med bibliska principer. (Matteus 7:12; 1 Timoteus 4:8) När Jehovas vittnen blir sjuka är de resonliga genom att söka läkarvård och godta de flesta av de behandlingsmöjligheter som finns. (Filipperna 4:5) De lyder det bibliska budet ”avhåll er från ... blod” och begär blodfri läkarvård. (Apostlagärningarna 15:29) Och deras val leder ofta till att de får läkarvård av högre kvalitet.