Titelsida/Utgivarsida

Hur kan blod rädda ditt liv?

Innehåll

3 Blod — absolut nödvändigt för liv

7 Blodtransfusioner — Vilka är riskerna?

13 Fullgoda alternativ till blodtransfusion

17 Du har rätten att välja

22 Det blod som verkligen räddar liv

Förord

VARJE dag ställs människor inför etiska beslut som gäller hälsan: organtransplantationer, abort, ”rätten att dö”. Vi hoppas att du aldrig kommer att ställas inför dessa problem.

Men det finns en fråga som kräver din uppmärksamhet: Hur kan blod användas för att rädda liv?

Många undrar nu med goda skäl: Vilka är riskerna med blodtransfusioner? Men detta är mer än en medicinsk fråga. Den har figurerat i nyheterna i samband med Jehovas vittnen. Har du undrat varför dessa människor, som håller fast vid höga etiska principer och som hyser förtroende för god läkarvård, vägrar att ta emot blod?

Som du kommer att se är de medicinska och moraliska aspekterna i samband med användning av blod av direkt betydelse för hur du kan rädda det värdefullaste du äger: LIVET.

Blod — absolut nödvändigt för liv

Hur kan blod rädda ditt liv? Detta är utan tvivel av intresse för dig, eftersom blodet är oupplösligt förbundet med ditt liv. Blodet transporterar syre genom kroppen, för bort koldioxid, hjälper kroppen att anpassa sig till temperaturförändringar och att bekämpa sjukdomar.

Livet förbands med blodet långt innan William Harvey år 1628 kartlade blodets kretslopp. De större religionernas etik grundar sig på tanken på en livgivare, som har gjort uttalanden om livet och om blodet. En judisk-kristen lagkunnig sade om honom: ”Han själv [ger] åt alla ... liv och andedräkt och allt. Ty genom honom har vi liv och rör oss och är till.”a

Människor som tror på en sådan livgivare är övertygade om att hans anvisningar och riktlinjer är till vårt varaktiga bästa. En hebreisk profet beskrev honom som ”den som lär dig vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra”.

Denna försäkran i Jesaja 48:17 finns i bibeln, en bok som är respekterad för etiska värderingar som kan bli till nytta för oss alla. Vad säger den om människors användning av blod? Visar den hur liv kan räddas med hjälp av blod? Bibeln visar tydligt att blodet är mycket mer än en komplicerad biologisk vätska. Den omnämner blod mer än 400 gånger, och några av dessa omnämnanden handlar om hur liv kan räddas.

I ett tidigt uttalande förklarade Skaparen: ”Allt som lever och rör sig skall vara föda för er. ... Men ni skall inte äta kött som har sitt livsblod kvar i sig.” Han tillfogade: ”För ert livsblod skall jag sannerligen kräva räkenskap”, och så fördömde han mord. (1 Moseboken 9:3—6, New International Version) Han sade detta till Noa, en gemensam förfader som är högt aktad av judar, muslimer och kristna. Hela mänskligheten underrättades alltså om att blodet representerar liv i Skaparens ögon. Detta var något mer än bara en kostföreskrift. Det är tydligt att en moralprincip var inbegripen. Människoblod har stort värde och allvarlig betydelse och bör inte missbrukas. Skaparen tillfogade senare detaljer, med vars hjälp vi lätt kan urskilja de moraliska stridsfrågor som han förbinder med livsblodet.

Han talade åter om blod när han gav lagsamlingen åt det forntida Israel. Många människor hyser respekt för den vishet och de etiska principer som kommer till uttryck i denna lagsamling, men det är inte så många som är medvetna om dess viktiga lagar angående blodet. Till exempel: ”Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, skall jag vända mitt ansikte emot den person som förtär blodet, och jag skall avskära honom från hans släkt. Ty köttets liv är i blodet.” (3 Moseboken 17:10, 11, Tanakh, en ny judisk översättning) Gud förklarade sedan vad en jägare skulle göra med ett dött djur: ”Han skall gjuta ut dess blod och täcka det med jord. ... Ni skall inte förtära något kötts blod, ty allt kötts liv är dess blod. Var och en som förtär det skall avskäras.” — 3 Moseboken 17:13, 14, Tanakh.

Nutida vetenskapsmän vet att den judiska lagsamlingen befrämjade god hälsa. Den krävde till exempel att exkrementer skulle lämnas utanför lägret och täckas över med jord och att man inte skulle äta kött som lätt kunde överföra olika sjukdomar. (3 Moseboken 11:4—8, 13; 17:15; 5 Moseboken 23:12, 13) Lagen om blodet gällde alltså människors hälsa, men mycket mer var inbegripet. Blod hade en symbolisk innebörd. Det symboliserade livet, som var en gåva av Skaparen. Genom att man behandlade blodet som något alldeles särskilt visade man att man var beroende av Skaparen för sitt liv. Ja, det främsta skälet till att man inte skulle äta blod var inte att det var ohälsosamt, utan att det hade en speciell innebörd för Gud.

Lagen tillkännagav upprepade gånger Skaparens förbud mot att inta blod för att uppehålla livet. ”Du skall endast vara ståndaktig i att inte förtära blodet. Du skall hälla ut det på jorden som vatten. Du skall inte förtära det, för att det må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör vad rätt är i Herrens ögon.” — 5 Moseboken 12:23—25; 15:23; 3 Moseboken 7:26, 27; Hesekiel 33:25.b

Tvärtemot hur man resonerar i våra dagar skulle Guds lag om blodet inte ignoreras bara därför att en nödsituation uppstod. I en krissituation som uppstod under ett krig var det en del israelitiska soldater som dödade djur, och de ”åt sedan köttet med blodet i”. Var det med tanke på den nödsituation som uppstått godtagbart att de uppehöll livet med blod? Nej. Deras befälhavare påpekade att deras handlingssätt ändå innebar en allvarlig missgärning. (1 Samuelsboken 14:31—35) Så även om livet är mycket dyrbart, har vår livgivare aldrig sagt att man har rätt att ignorera hans normer i en nödsituation.

BLODET OCH DE SANNA KRISTNA

Var står kristendomen när det gäller att rädda människoliv med blod?

Jesus var en ostrafflig människa, och det är därför han är så högt aktad. Han visste att Skaparen hade sagt att det var orätt att inta blod och att den lagen var bindande. Det finns alltså goda skäl att tro att Jesus skulle upprätthålla lagen om blodet, även om han skulle utsättas för påtryckningar att handla annorlunda. Jesus ”gjorde inget orätt, [och] det fanns inget svek på hans läppar”. (1 Petrus 2:22, Ronald A. Knox’ engelska översättning) Han gav alltså sina efterföljare ett mönster, som också innefattade ett mönster av respekt för livet och blodet. (Vi skall längre fram se hur Jesu eget blod är inbegripet i den här viktiga frågan som gäller ditt liv.)

Lägg märke till vad som hände, när en fråga flera år efter Jesu död uppstod, som gällde om en människa som blev kristen måste hålla alla Israels lagar. Detta dryftades vid ett rådsmöte, som hölls av den kristna styrande kretsen, där också apostlarna var medlemmar. Jesu halvbror Jakob hänvisade till de skrifter som innehöll befallningarna angående blodet till Noa och till Israels nation. Skulle dessa befallningar vara bindande för de kristna? — Apostlagärningarna 15:1—21.

Denna rådsförsamling meddelade alla församlingarna om sitt beslut: De kristna behöver inte hålla den lagsamling som gavs åt Mose, men det är ”nödvändigt” för dem att de ”fortsätter att avhålla [sig] från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda [kött som blodet inte fått rinna av från] och från otukt”. (Apostlagärningarna 15:22—29) Apostlarna påbjöd inte något som skulle vara blott och bart en ritual eller en kostföreskrift. Påbudet tillkännagav grundläggande etiska normer, som de första kristna rättade sig efter. Omkring tio år senare erkände de att de fortfarande skulle ”ta sig till vara för det som är offrat åt avgudar såväl som för blod ... och för otukt”. — Apostlagärningarna 21:25.

Som du vet går miljoner människor i kyrkan. De flesta av dem skulle förmodligen hålla med om att kristen etik inbegriper att man inte skall tillbe avgudar och inte ta del i grov omoraliskhet. Men det är värt att lägga märke till att apostlarna satte förbudet mot blod på samma höga moraliska nivå som förbudet mot dessa nyss nämnda orätta gärningar. De avslutade sitt påbud med orden: ”Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” — Apostlagärningarna 15:29.

Det apostoliska påbudet uppfattades länge såsom bindande. Eusebios berättar om en ung kvinna nära slutet av 100-talet som, innan hon dog under tortyr, framhöll att de kristna ”inte får äta blod ens av förnuftslösa djur”. Hon utnyttjade inte någon rätt att dö. Hon ville leva, men hon ville inte kompromissa i fråga om sina principer. Respekterar du inte människor som sätter principer före personliga fördelar?

Vetenskapsmannen Joseph Priestley drog slutsatsen: ”Förbudet mot att äta blod, som gavs till Noa, verkar vara bindande för alla hans efterkommande. ... Om vi tolkar detta förbud av apostlarna i enlighet med de första kristnas sedvänja, vilka man knappast kan mena inte rätt skulle ha förstått naturen och omfattningen av det, så kan vi inte annat än dra den slutsatsen att det var avsett att vara absolut och evigt. Under många hundra år var det nämligen inte någon kristen som åt blod.”

KAN MAN DÅ ANVÄNDA BLOD SOM MEDICIN?

Kan det bibliska förbudet mot blod gälla medicinsk användning, till exempel transfusioner, som uppenbarligen inte var kända på Noas, Mose eller apostlarnas tid?

De nuvarande behandlingsmetoder vid vilka man använder blod existerade inte på den tiden, och ändå är medicinskt bruk av blod inte något modernt påfund. Under omkring 2.000 år betraktades människoblod i Egypten och på annat håll ”som det främsta läkemedlet mot spetälska”. En läkare avslöjade vilken behandling som gavs åt kung Esarhaddons son, när Assyrien var bland de främsta nationerna i fråga om tekniska framsteg: ”[Prinsen] mår mycket bättre; min herre kungen kan vara lycklig. Från och med den 22:a dagen ger jag (honom) blod att dricka, och han dricker (det) i 3 dagar. I ytterligare 3 dagar skall jag ge (honom blod) för invärtes behandling.” Esarhaddon hade samröre med israeliterna. Men eftersom israeliterna hade Guds lag, ville de aldrig dricka blod som medicin.

Användes blod som medicin på romarrikets tid? Naturforskaren Plinius (som var samtida med apostlarna) och läkaren Aretaeus från 100-talet berättar att människoblod användes vid behandling av epilepsi. Tertullianus skrev längre fram: ”Tänk på dem som med glupskhet vid skådespelen på arenan tar ogudaktiga brottslingars färska blod ... och bär bort det för att bota sin epilepsi.” Han ställde dem i kontrast till de kristna, som ”inte ens [har] djurblod vid [sina] måltider. ... Vid rättegångarna mot de kristna erbjuder ni dem korv fylld med blod. Ni är naturligtvis övertygade om att ... [det] är olagligt för dem.” De första kristna ville alltså hellre riskera att dö än att inta blod.

”Blod i sin mer alldagliga form blev inte ... omodernt som ingrediens i medicin och magi”, heter det i boken Flesh and Blood (Kött och blod). ”År 1483 var ... Ludvig XI av Frankrike döende. ’För varje dag blev han sämre, och medicinerna hjälpte honom inte, trots att de var av ganska underligt slag; för han hoppades intensivt på att tillfriskna med hjälp av det människoblod som han tog från några barn och drack upp.’ ”

Hur var det då med blodtransfusioner? Man började experimentera med detta omkring 1500-talets början. Thomas Bartholin (1616—1680), professor i anatomi vid universitetet i Köpenhamn, framförde följande protest: ”De som inför bruket av människoblod för invärtes bruk mot sjukdomar verkar missbruka det och synda allvarligt. Kannibaler fördöms. Varför avskyr vi inte dem som besudlar sin strupe med människoblod? Det är likadant med att motta främmande blod från en skuren ven antingen genom munnen eller genom transfusionsinstrument. Upphovsmännen till denna operation hålls i skräck av den gudomliga lagen, som förbjuder ätandet av blod.”

Tänkande människor under gångna århundraden insåg alltså att den bibliska lagen gällde såväl att införa blod i venerna som att inta det genom munnen. Bartholin drog slutsatsen: ”Båda sätten att inta [blod] tjänar ett och samma syfte, nämligen att en sjuk kropp med hjälp av detta blod skall erhålla näring eller bli återställd [till hälsa].”

Denna överblick kan hjälpa dig att förstå den icke förhandlingsbara religiösa ståndpunkt som Jehovas vittnen intar. De värderar livet mycket högt, och de söker god läkarvård. Men de är fast beslutna att inte bryta mot Guds norm, som alltid har varit densamma: De som respekterar livet som en gåva från Skaparen försöker inte uppehålla livet genom att inta blod.

Men under många år har man hävdat att blod räddar liv. Läkare kan berätta om fall där någon drabbades av akut blodförlust men fick blodtransfusion och sedan tillfrisknade snabbt. Så du kanske undrar: Hur förståndigt eller oförståndigt är detta rent medicinskt? Medicinska vittnesbörd anförs till stöd för behandling med blod. Du är därför skyldig dig själv att ta reda på fakta för att kunna fatta ett insiktsfullt beslut när det gäller blod.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 4]

”De föreskrifter som härigenom utfärdas på ett exakt och metodiskt sätt [i Apostlagärningarna 15] betecknas som oeftergivliga, vilket ger starkast möjliga bevis för att detta, så som apostlarna uppfattade det, inte var någon tillfällig anordning eller någon provisorisk åtgärd.” — Professor Édouard Reuss, universitetet i Strasbourg.

[Ruta/Bild på sidan 5]

Martin Luther påpekade vad det apostoliska påbudet egentligen innebar: ”Om vi nu vill ha en kyrka som rättar sig efter detta möte, ... måste vi lära och insistera på att hädanefter ingen furste, herre, borgare eller bonde äter gås, kanin, hjort eller svin som kokats i blod. ... Och borgare och bönder måste i synnerhet avhålla sig från röd korv och blodkorv.”

[Bildkälla]

Träsnitt av Lucas Cranach

[Ruta på sidan 6]

”Gud och människor ser tingen i mycket olika ljus. Vad som förefaller viktigt i våra ögon är mycket ofta utan all betydelse enligt den obegränsade vishetens bedömning; och vad som förefaller oss obetydligt är ofta av mycket stor betydelse för Gud. Så har det varit alltsedan begynnelsen.” — ”An Enquiry Into the Lawfulness of Eating Blood” (En undersökning av om det är tillåtet att äta blod), Alexander Pirie, 1787.

[Bild på sidan 3]

Medicine and the Artist av Carl Zigrosser/Dover Publications

[Bild på sidan 4]

Vid ett historiskt rådsmöte bekräftade den kristna styrande kretsen att Guds lag angående blodet fortfarande är bindande

[Bild på sidan 7]

Vilka konsekvenserna än blev vägrade de första kristna att bryta mot Guds lag angående blodet

[Bildkälla]

Målning av Gérôme, 1883, med benäget tillstånd av Walters Art Gallery, Baltimore

Blodtransfusioner — vilka är riskerna?

Innan man underkastar sig någon mer omfattande medicinsk behandling, är det naturligt att man vill få reda på vilken nytta man kan ha av den och vilka riskerna är. Hur är det med blodtransfusioner? De utgör nu en av de främsta behandlingsmetoderna inom medicinen. Många läkare som är uppriktigt intresserade av sina patienter kanske inte tvekar särskilt mycket när det gäller att ge blod. Det har kallats livets gåva.

Miljoner människor har antingen gett eller tagit emot blod. Under år 1986 och 1987 hade Canada 1,3 miljoner givare i en befolkning på 25 miljoner. ”[Under] det senaste året, som det finns siffror tillgängliga från, användes enbart i Förenta staterna mellan 12 miljoner och 14 miljoner enheter blod i samband med transfusioner.” — The New York Times, 18 februari 1990.

”Blod har alltid haft en ’magisk’ egenskap”, framhåller dr Louise J. Keating. ”Under de 46 första åren uppfattade både läkarna och allmänheten förrådet av blod som säkrare än vad det i verkligheten var.” (Cleveland Clinic Journal of Medicine, maj 1989) Hur var situationen då, och hur är den nu?

För hela 30 år sedan fick patologer och blodbankspersonal följande underrättelse: ”Blod är dynamit! Det kan göra mycket gott eller mycket skada. Dödssiffran i samband med blodtransfusion är lika hög som dödssiffran i samband med eternarkos eller operativt avlägsnande av blindtarmens bihang. Det lär inträffa omkring ett dödsfall på 1.000 till 3.000 eller möjligen 5.000 transfusioner. I Londonområdet har det rapporterats ett dödsfall per 13.000 flaskor blod som getts vid transfusioner.” — New York State Journal of Medicine, 15 januari 1960.

Har riskerna eliminerats sedan dess, så att transfusionerna numera är riskfria? Nej, sanningen är att hundratusentals människor varje år får ogynnsamma reaktioner på grund av blodtransfusion, och många dör. Med tanke på vad som här sagts kanske du kommer att tänka på blodburna sjukdomar. Men låt oss först ta upp en del risker som inte är så väl kända.

BLODET OCH DIN IMMUNITET

I början av 1900-talet fördjupade vetenskapsmännen människans förståelse av hur häpnadsväckande komplicerat blodet är. De lärde känna att det finns olika blodgrupper. I samband med transfusioner är det ytterst viktigt att givarens och patientens blod passar ihop. Om någon med blodgrupp A får blod av grupp B, kan han få en allvarlig hemolytisk reaktion. Denna kan förstöra många av hans röda blodkroppar och hastigt leda till döden. Blodgruppsbestämning och korstestning görs numera rutinmässigt, men det händer att man gör misstag. Varje år dör människor av hemolytiska reaktioner.

Fakta visar att frågan om oförenligt blod sträcker sig mycket längre än till de relativt få blodgruppssystem som man tar hänsyn till vid korstestning på sjukhusen. Hur kommer det sig? I artikeln ”Blodtransfusion: Bruk, missbruk och risker” skriver dr Douglas H. Posey: ”För nära 30 år sedan beskrev Sampson blodtransfusion som en relativt riskfylld metod. ... [Sedan dess] har man identifierat och karakteriserat minst ytterligare 400 antigener hos röda blodkroppar. Det råder inget tvivel om att antalet kommer att fortsätta att öka, med tanke på att den röda blodkroppens cellmembran är enormt komplicerat.” — Journal of the National Medical Association, juli 1989.

Vetenskapsmän studerar nu vilken verkan blodtransfusion har på kroppens försvar eller immunsystem. Vad kan det betyda för dig eller för en släkting som behöver opereras?

När läkare transplanterar ett hjärta, en lever eller något annat organ, kan mottagarens immunsystem registrera denna främmande vävnad och börja avstöta den. Och en transfusion är en vävnadstransplantation. Till och med blod som har blivit korstestat ”på rätt sätt” kan hämma immunsystemet. Vid en konferens för patologer framhölls det att hundratals läkartidskrifter ”har förbundit blodtransfusioner med immunologiska reaktioner”. — ”Case Builds Against Transfusions”, Medical World News, 11 december 1989.

En av immunsystemets främsta uppgifter är att upptäcka och förstöra maligna celler (dvs. cancerceller). Skulle försvagad immunitet kunna leda till cancer och död? Lägg märke till två rapporter.

I tidskriften Cancer (15 februari 1987) tillkännagav man resultaten av en undersökning som gjorts i Nederländerna: ”Hos patienter med tjocktarmscancer såg man att blodtransfusion hade en tydligt ogynnsam verkan på patienternas möjligheter att överleva någon längre tid. Av de patienter i denna grupp som fått transfusion var det 48 % som levde 5 år eller mer, men av dem som inte fått blodtransfusion 74 %.” Läkare vid University of Southern California gjorde en uppföljning av hundra patienter som opererats för cancer. ”Återfallsfrekvensen för alla patienter som hade cancer i struphuvudet var 14 % för dem som inte fick blod och 65 % för dem som fick blod. För cancer i munhålan, svalget och näsan eller bihålorna var återfallsfrekvensen 31 % utan transfusioner och 71 % med transfusioner.” — Annals of Otology, Rhinology & Laryngology, mars 1989.

Vad antyder dessa undersökningar när det gäller blodtransfusioner? I sin artikel ”Blodtransfusioner och canceroperationer” drog dr John S. Spratt slutsatsen: ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.” — The American Journal of Surgery, september 1986.

En annan av immunförsvarets främsta uppgifter är att försvara kroppen mot infektioner. Man kan därför förstå varför en del undersökningar visar att patienter som får blod blir mera infektionskänsliga. Doktor P. I. Tartter gjorde en undersökning som gällde operationer av tjocktarmen och ändtarmen. Av de patienter som fick blodtransfusioner var det 25 procent som fick olika infektioner, jämfört med 4 procent av dem som inte fick några transfusioner. Han säger: ”Blodtransfusioner innebar ökad risk för infektioner när de gavs före, under eller efter operationen. ... Risken för infektion efter operationen ökade successivt med antalet enheter blod som gavs.” (The British Journal of Surgery, augusti 1988) De som var med vid ett möte som 1989 hölls av Amerikanska blodbanksförbundet fick veta följande: Av dem som fick givarblod i samband med höftoperationer var det 23 procent som fick infektioner, men de som inte fick blod fick inga infektioner alls.

Doktor John A. Collins skrev om denna effekt av blodtransfusioner: ”Det skulle vara mycket ironiskt om en ’behandling’, som enligt vad vittnesbörden utvisar inte tycks uträtta något av större värde, efteråt skulle visa sig förvärra ett av de större problemen som dessa patienter ställs inför.” — World Journal of Surgery, februari 1987.

FRITT FRÅN SJUKDOMAR ELLER RISKBELASTAT?

Blodburna sjukdomar oroar samvetsgranna läkare och många patienter. Vilka sjukdomar? Ja, det handlar inte bara om en enda. Det finns många olika.

I publikationen Techniques of Blood Transfusion (Metoder i samband med blodtransfusion, 1982) behandlas de mer välkända sjukdomarna, och sedan nämns ”andra smittosamma sjukdomar som har samband med blodtransfusion”, till exempel syfilis, cytomegalvirusinfektion och malaria. Det heter vidare: ”Det har också rapporterats att åtskilliga andra sjukdomar överförs genom blodtransfusion, däribland herpesinfektioner, smittsam mononukleos (Epstein-Barrvirus), toxoplasmos, trypanosomiasis [afrikansk sömnsjuka och chagassjuka], leishmaniasis, brucellos [undulantfeber], fläckfeber, filariasis, mässling, salmonellos och Colorado tick fever [en fästingburen infektion].”

Listan över sådana sjukdomar blir faktiskt allt längre. Du kanske har läst sådana rubriker som ”Borreliainfektion av en blodtransfusion? Det är osannolikt, men experterna är på sin vakt.” Hur riskfritt är egentligen blod från någon som visat sig ha en borreliainfektion? En grupp högre befattningshavare inom hälsovården tillfrågades om de skulle ta emot sådant blod. ”Allesammans svarade nej, även om ingen rekommenderade att man skulle kasta blod från sådana givare.” Vad skulle allmänheten tycka om givarblod som experterna själva inte skulle ta emot? — The New York Times, 18 juli 1989.

Ännu ett skäl till oro är att blod som uppsamlats i ett land där en viss sjukdom är vanlig kan komma att användas långt därifrån, på en plats där varken allmänheten eller läkarna är på sin vakt mot faran. I våra dagar, när människor reser mycket mer än tidigare och när flyktingar och invandrare kommer i ökande antal, ökar risken för att en blodprodukt kan vara smittad med en främmande sjukdom.

Dessutom varnade en specialist på smittosamma sjukdomar: ”Hela blodförrådet kanske måste testas för att förhindra överförande av åtskilliga sjukdomar som tidigare inte ansågs vara smittosamma, däribland leukemi, lymfom och demens [Alzheimers sjukdom].” — Transfusion Medicine Reviews, januari 1989.

Dessa risker är allvarliga nog, men andra har spritt mycket större skräck.

AIDSEPIDEMIN

”Aids har för evigt ändrat läkares och patienters sätt att se på blod. Och det är nog inte så dumt, förklarade läkarna som samlades vid National Institutes of Health till en konferens angående blodtransfusion.” — Washington Post, 5 juli 1988.

Epidemin av aids (förvärvad immundefekt) har på ett dramatiskt sätt gjort människor uppmärksamma på faran att ådra sig smittosamma sjukdomar genom blod. Miljoner är nu infekterade. Aids har nu spritt sig så mycket att man inte har någon kontroll över den, och dödligheten är i praktiken 100 procent.

Aids orsakas av det humana immunbristviruset (HIV), som kan spridas med blod. Den nutida farsoten aids upptäcktes år 1981. Redan året därpå fick experterna veta att viruset förmodligen kunde överföras med blodprodukter. Det medges nu att man inom blodhanteringen gav gensvar mycket långsamt, till och med sedan man fått tillgång till tester för att identifiera blod som innehöll HIV-antikroppar. Slutligen började man testa givarblod år 1985,a men inte ens då brydde man sig om att testa blodprodukter som redan fanns på hyllorna.

Därefter försäkrade man allmänheten: Blodförrådet är nu säkert. Senare avslöjades emellertid att det finns en farlig ”mellanperiod” när det gäller aids. Sedan någon blivit smittad kan det gå månader innan han producerar några antikroppar som kan upptäckas. Omedveten om att han bär på viruset kan han ge blod som vid testning inte uppvisar några tecken på smitta. Detta har hänt. Folk har fått aids sedan de fått transfusion av sådant blod.

Bilden blev ännu dystrare. The New England Journal of Medicine (1 juni 1989) rapporterade om ”tysta HIV-infektioner”. Man fastslog att människor kan bära på aidsvirus under flera år utan att det kan upptäckas i de indirekta tester som nu används. Somliga vill gärna bagatellisera detta som något mycket sällsynt, men det bevisar ändå ”att risken för överföring av aids via blod och dess beståndsdelar inte helt kan elimineras”. (Patient Care, 30 november 1989) Den oroande slutsatsen blev: Ett test som inte ger något utslag kan inte uppfattas som någon säker hälsogaranti. Hur många fler kommer att få aids genom blod?

NÄSTA SKO — ELLER SKOR?

Många som bor i lägenhet har hört hur en sko i lägenheten ovanför dunsat i golvet. De kanske då med en viss spänning väntar på att den andra skall komma efter. I dilemmat med blodet är det ingen som vet hur många dödsbringande skor som ännu kan dunsa i golvet.

Aidsviruset betecknades HIV, men en del experter kallar det nu HIV-1. Varför det? Därför att de har upptäckt ett annat virus av aidstypen (HIV-2). Det kan ge aidssymptom och är mycket spritt i vissa områden. Dessutom ”upptäcks det inte alltid med hjälp av de aidstester som för närvarande är i bruk här”, rapporterar The New York Times. (27 juni 1989) ”De nya rönen ... gör det svårare för blodbankerna att vara säkra på att givarblodet inte för med sig några risker.”

Hur förhåller det sig då med avlägsna släktingar till aidsviruset? En av USA:s president tillsatt kommission förklarade att ett sådant virus ”anses orsaka T-cellsleukemi/lymfom hos vuxna och en svår nervsjukdom”. Detta virus finns redan bland blodgivarna och kan spridas med blod. Människor har rätt att undra: Hur effektiva är de tester som blodbankerna gör, när det gäller att upptäcka dessa andra virus?

Ja, bara tiden kan utvisa hur många blodburna virus som ännu lurar i blodförråden. ”De okända kan utgöra större orsak till oro än de kända”, skriver dr Harold T. Meryman. ”Överförbara virus med inkubationstider som mäts i många år blir svåra att förbinda med transfusioner och ännu svårare att upptäcka. HTLV-gruppen är utan tvivel bara den första av dessa som dyker upp.” (Transfusion Medicine Reviews, juli 1989) ”Som om aidsepidemin inte vore olycklig nog, ... har ett antal nyligen förmodade eller beskrivna risker av blodtransfusion tilldragit sig uppmärksamhet under 1980-talet. Det krävs inte någon större fantasi för att förutsäga att andra allvarliga virussjukdomar existerar och överförs genom homologa transfusioner.” — Limiting Homologous Exposure: Alternative Strategies (Begränsning av transfusioner med givarblod: Alternativa metoder), 1989.

Så många ”skor” har redan dunsat i golvet att Förenta staternas central för sjukdomskontroll rekommenderar ”alltomfattande försiktighetsåtgärder”. Med andra ord bör all vårdpersonal utgå ifrån att alla patienter kan smitta med HIV och andra blodburna smittämnen. Det finns alltså goda skäl för vårdpersonal och för allmänheten att omvärdera sin syn på blod.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

”Ungefär 1 på 100 transfusioner åtföljs av feber, frossa eller urticaria [nässelfeber]. ... Omkring 1 på 6.000 transfusioner av röda blodkroppar leder till en hemolytisk transfusionsreaktion. Detta är en allvarlig immunologisk reaktion som kan inträffa akut eller med en viss fördröjning några dagar efter transfusionen; det kan leda till akut njursvikt, chock, koagulation i blodbanan och till och med döden.” — National Institutes of Health, konferens 1988.

[Ruta på sidan 9]

Den danske vetenskapsmannen Niels Jerne delade 1984 års nobelpris i medicin. När man frågade honom varför han vägrade att ta emot en blodtransfusion, sade han: ”En människas blod är som hennes fingeravtryck — det finns inte två typer av blod som är exakt lika.”

[Ruta på sidan 10]

BLOD, FÖRDÄRVAD LEVER OCH ...

”Ironiskt nog har blodburen aids ... aldrig varit ett så stort hot som andra sjukdomar — till exempel hepatit (smittosam gulsot)”, förklarades det i Washington Post.

Ja, ett mycket stort antal människor har blivit mycket sjuka och har dött av sådan hepatit, som det inte finns någon särskild behandling för. Enligt U.S.News & World Report (1 maj 1989) får omkring 5 procent av alla som tar emot blodtransfusion i Förenta staterna hepatit — 175.000 personer om året. Omkring hälften blir kroniska bärare, och minst 1 på 5 får skrumplever eller levercancer. Det beräknas att 4.000 dör. Tänk vilka rubriker det skulle bli om en jumbojet störtade och alla ombord dödades! Men 4.000 dödsfall per år motsvarar en full jumbojet som störtar varje månad!

Läkarna hade länge känt till att en mildare hepatit (typ A) spreds genom livsmedel eller vatten som förorenats. Sedan upptäckte man att en allvarligare form spreds genom blod, och man kände inte till något sätt att testa blodet för att upptäcka den. Till slut kom skarpsinniga forskare på hur de skulle upptäcka ”fotspåren” av detta virus (typ B). I början av 1970-talet testade man blod i vissa länder. Blodförrådet verkade nu säkert, och blodets framtid såg ljus ut! Men var den det?

Inom kort stod det klart att tusentals människor som fick testat blod ändå drabbades av hepatit. Efter att ha drabbats av en sjukdom som sög musten ur dem fick många reda på att deras lever var fördärvad. Men om blodet hade testats, varför hände då det här? Blodet innehöll en annan typ, som man kallade non-A-non-B-hepatit (NANB). Under ett helt årtionde hemsökte den människor som fick blodtransfusion — mellan 8 och 17 procent av dem som fick transfusioner i Förenta staterna, Israel, Italien, Japan, Spanien och Sverige fick sjukdomen.

Sedan kom rubriker som ”Det mystiska non-A-non-B-viruset isolerat till slut”, ”En feber i blodet besegras”. Återigen blev budskapet: Den gäckande faktorn är funnen! I april 1989 underrättades allmänheten om att det nu fanns ett test för NANB, som nu kallades hepatit C.

Du kanske undrar om den lättnad man kände var förhastad. Ja, italienska forskare har faktiskt rapporterat om ett annat hepatitvirus, en mutant, som kanske bär ansvaret för en tredjedel av antalet fall. ”Somliga experter”, hette det i Harvard Medical School Health Letter (november 1989), ”är oroliga att A, B, C och D inte är hela alfabetet av hepatitvirus. Ännu fler kan dyka upp.” The New York Times (13 februari 1990) förklarade: ”Experter misstänker starkt att andra virus kan orsaka hepatit. Om de upptäcks, kommer man att kalla dem hepatit E och så vidare.”

Ställs alltså blodbankerna inför ännu mer långvarigt sökande efter tester för att göra blodet riskfritt? En ledare för amerikanska Röda korset anförde problemet med kostnaderna och fällde följande oroande kommentar: ”Vi kan helt enkelt inte fortsätta att tillfoga det ena testet efter det andra för varje smittämne som kan spridas.” — Medical World News, 8 maj 1989.

Till och med testet för hepatit B är otillförlitligt. Många får fortfarande sjukdomen genom blod. Och kommer folk att vara nöjda med det tillkännagivna testet för hepatit C? The Journal of the American Medical Association (5 januari 1990) visade att ett år kan gå innan antikroppar mot sjukdomen kan upptäckas med hjälp av testet. Under tiden kan människor som fått transfusioner av blodet få levern fördärvad — och dö.

[Ruta/Bild på sidan 11]

Chagassjukan belyser hur blod kan överföra en sjukdom till människor långt borta. ”The Medical Post” (16 januari 1990) rapporterar att ”10—12 miljoner människor i Latinamerika är kroniskt infekterade”. Sjukdomen har kallats ”en av de främsta transfusionsriskerna i Sydamerika”. Ett ”rovstinkfly” biter ett sovande offer i ansiktet, suger blod och lämnar sin avföring i såret. Offret kan sedan bära på chagassjukan i flera år (medan han kanhända ger blod) innan han drabbas av hjärtkomplikationer som leder till döden.

Varför skulle det bekymra folk på avlägsna kontinenter? I ”The New York Times” (23 maj 1989) berättade dr L. K. Altman om patienter som fått chagassjuka efter blodtransfusion, av vilka en dog. Altman skrev: ”Ytterligare fall kan ha lämnats oupptäckta, eftersom [läkare här] inte är förtrogna med chagassjuka, och de inser inte heller att den kan spridas genom blodtransfusioner.” Ja, blod kan vara en bärare som sprider sjukdomar vida omkring.

[Ruta på sidan 12]

Doktor Knud Lund-Olesen skrev: ”Eftersom ... en del personer i högriskgrupper anmäler sig som blodgivare, därför att de då automatiskt blir aidstestade, tycker jag nog att man bör vara betänksam när det gäller att ta emot blodtransfusion. Jehovas vittnen har ju vägrat att göra detta i många år. Har de skådat in i framtiden?” — ”Ugeskrift for Læger”, 26 september 1988.

[Bild på sidan 9]

Påven blev skjuten men överlevde. Sedan han lämnat sjukhuset togs han in på nytt under två månader ”och fick utstå mycket lidande”. Varför det? Genom det blod han fick ådrog han sig en cytomegalvirusinfektion som kunde ha lett till döden

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

[Bild på sidan 12]

Aidsvirus

[Bildkälla]

CDC, Atlanta, Georgia, USA

Fullgoda alternativ till blodtransfusion

Du kanske tänker: Blodtransfusioner är riskfyllda, men finns det några fullgoda alternativ? Det är en bra fråga, och lägg märke till ordet ”fullgoda”.

Alla människor, också Jehovas vittnen, vill ha effektiv läkarvård av hög kvalitet. Doktor Grant E. Steffen framhöll två viktiga faktorer: ”Läkarvård av hög kvalitet innebär att de faktorer som ingår i vården har förmågan att uppnå berättigade medicinska och icke-medicinska mål.” (The Journal of the American Medical Association, 1 juli 1988) ”Icke-medicinska mål” omfattar bland annat att inte kränka patientens etiska principer eller på bibeln grundade samvete. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Finns det berättigade och effektiva sätt att lösa allvarliga medicinska problem utan att använda blod? Glädjande nog är svaret ja.

De flesta kirurger har hävdat att de gett blod endast när det varit absolut nödvändigt, men efter aidsepidemins utbrott minskade deras användning av blod hastigt. I en ledarartikel i Mayo Clinic Proceedings (september 1988) hette det att ”en av de få fördelarna med epidemin” var att den ”resulterade i olika strategier från patienternas och läkarnas sida för att undvika blodtransfusion”. En representant för en blodbank förklarar: ”Det som har förändrats är budskapets intensitet, sjukhusläkarnas mottaglighet för budskapet (på grund av ökad insikt om riskerna) och kravet på att man tar olika alternativ i övervägande.” — Transfusion Medicine Reviews, oktober 1989.

Lägg alltså märke till att det finns alternativ! Det förstår man när man tänker på varför blodtransfusioner ges.

Hemoglobinet i de röda blodkropparna transporterar syre, som är nödvändigt för god hälsa och liv. Om någon har förlorat ganska mycket blod, kan det alltså tyckas logiskt att helt enkelt ersätta det. Normalt har man omkring 140 eller 150 gram hemoglobin per liter blod. (Ett annat mått på koncentrationen är hematokritvärdet, som normalt ligger på omkring 45 procent.) Den allmänt godtagna ”regeln” var att ge en patient blodtransfusion före operationen, om hans hemoglobinvärde var under 100 (eller hematokritvärdet under 30 procent). Den schweiziska tidskriften Vox Sanguinis (mars 1987) meddelade att ”65 % av [narkosläkarna] krävde att patienterna skulle ha en hemoglobinhalt av 100 g/l före operationen vid elektiv kirurgi [dvs. operationer som inte behöver utföras omedelbart]”.

Men vid en konferens om blodtransfusion år 1988 frågade professor Howard L. Zauder: ”Hur fick vi detta ’magiska tal’?” Han förklarade: ”Vad som ligger bakom kravet att en patient skall ha 100 gram hemoglobin (Hb) per liter innan man ger honom narkos är skrudat i tradition, höljt i dunkel och obekräftat av kliniska eller experimentella fakta.” Föreställ dig hur många tusen patienter som fått blodtransfusioner på grund av detta ”dunkla, obekräftade” krav!

Någon kanske undrar: Varför har man normalt ett hemoglobinvärde på 140, om man kan klara sig med mycket mindre? Orsaken är att man då har en avsevärd reserv när det gäller syretransporteringsförmåga, så att man kan klara av kroppsansträngningar och tungt arbete. Undersökningar av patienter med blodbrist visar till och med att ”det är svårt att upptäcka någon brist på arbetsförmåga trots att hemoglobinhalten inte är högre än 70 g/l. Vid andra undersökningar har man funnit bevis för endast måttligt nedsatt funktion.” — Contemporary Transfusion Practice, 1987.

Vuxna klarar sig alltså med ganska lågt hemoglobinvärde, men hur är det med barn? Doktor James A. Stockman säger: ”Med få undantag får för tidigt födda barn en nedgång i hemoglobinvärdet under en till tre månader efter födelsen. ... Indikationerna för att ge blodtransfusion åt spädbarn är inte väl definierade. Ja, många spädbarn tycks tolerera anmärkningsvärt låga hemoglobinhalter utan några synbara kliniska svårigheter.” — Pediatric Clinics of North America, februari 1986.

Men detta betyder inte att man inte behöver göra något när någon förlorar en stor mängd blod i samband med en olyckshändelse eller en operation. Om förlusten är hastig och stor, sjunker patientens blodtryck, och han kan drabbas av chock. Det som i första hand behövs är att blödningen stoppas och att vätskevolymen i blodkärlen återställs. På så sätt förhindras chock, och de kvarvarande röda blodkropparna och andra komponenter i blodet kan fortsätta att cirkulera.

Den förlorade vätskan kan ersättas utan att man använder helblod eller blodplasma.a Olika vätskor som inte innehåller blodkomponenter är effektiva plasmasubstitut. Den enklaste är vanlig koksaltlösning, som är både billig och väl förenlig med vårt blod. Det finns också vätskor med speciella egenskaper, till exempel dextran, Haemaccel och Ringers laktatlösning. Hydroxietylstärkelse är ett relativt nytt plasmasubstitut som används bland annat i USA, och ”det kan utan risk rekommenderas åt de [brännskade]patienter som har invändningar mot blodprodukter”. (Journal of Burn Care & Rehabilitation, januari/februari 1989) Sådana vätskor har definitiva fördelar. ”Kristalloida lösningar [t. ex. vanlig koksaltlösning och Ringers laktat], dextran och hydroxietylstärkelse är relativt icke-toxiska och billiga, lätta att ha till hands, kan förvaras vid rumstemperatur, kräver ingen korstestning och är fria från risken för transfusionsöverförda sjukdomar.” — Blood Transfusion Therapy—A Physician’s Handbook (Blodtransfusionsterapi — en läkarhandbok), 1989.

Men du kanske frågar: Hur kan det komma sig att ersättningsvätskor utan blodbeståndsdelar fungerar bra, när man behöver röda blodkroppar för att transportera syre ut i kroppen? Som tidigare nämnts har vi en syretransportreserv. Om man förlorar blod, träder en fantastisk kompensationsmekanism i verksamhet. Hjärtat pumpar mer blod än vanligt per slag. Eftersom det förlorade blodet ersatts med en lämplig vätska, flyter det nu utspädda blodet lättare, också i de små blodkärlen. Till följd av kemiska förändringar avges mer syre till vävnaderna. Dessa anpassningar är så effektiva att syretransporten kan bli omkring 75 procent av den normala, även om bara hälften av de röda blodkropparna finns kvar. En patient som är i vila förbrukar bara 25 procent av det syre som finns tillgängligt i blodet. Och de flesta narkosmedel minskar kroppens behov av syre.

HUR KAN LÄKARE GE HJÄLP?

Kunniga läkare kan hjälpa den som har förlorat blod och alltså har färre röda blodkroppar. Så snart vätskevolymen är återställd kan läkare ge syrgas av hög koncentration. På så sätt blir mera syre tillgängligt för kroppen, vilket ofta har gett mycket goda resultat. Brittiska läkare använde detta på en kvinna som hade förlorat så mycket blod att ”hennes hemoglobinvärde sjönk till 18 g/l. Hon behandlades framgångsrikt ... [med] höga syrekoncentrationer i inandningsluften och transfusioner av stora mängder gelatinlösning [Haemaccel].” (Anaesthesia, januari 1987) I rapporten heter det också att andra med akut blodförlust har behandlats framgångsrikt i syrekammare med övertryck.

Läkare kan också hjälpa sina patienter att bilda mer röda blodkroppar. Hur då? Genom att ge dem preparat som innehåller järn (i musklerna eller venerna), vilket kan hjälpa kroppen att framställa röda blodkroppar tre till fyra gånger snabbare än normalt. Ett annat hjälpmedel har nyligen blivit tillgängligt. Njurarna producerar ett hormon som kallas erythropoietin, som stimulerar benmärgen till att bilda röda blodkroppar. Numera finns det syntetiskt erythropoietin (framställt med hjälp av genteknik). Läkare kan ge detta till en del patienter som lider av blodbrist och på så sätt hjälpa dem att mycket snabbt bilda röda blodkroppar som ersätter dem som gått förlorade.

Också under operationens lopp kan samvetsgranna och kunniga kirurger och narkosläkare hjälpa till genom att använda avancerade metoder för att nedbringa blodförlusterna. Minutiöst noggrann operationsteknik, till exempel elektrokauterisation för att minska blödning, kan inte nog starkt betonas. Ibland kan blod som tränger upp i ett sår sugas upp, filtreras och återföras till blodomloppet tillsammans med en pågående infusion eller så kallat dropp.b

Patienter som opereras med hjälp av en hjärt-lungmaskin laddad med en vätska utan blodbeståndsdelar kan ha nytta av den utspädning av blodet som detta innebär, eftersom de då förlorar färre röda blodkroppar i samband med blödning.

Det finns också andra sätt att ge hjälp. Att kyla ner en patient för att minska hans syrebehov under operationen. Narkos som inbegriper sänkning av blodtrycket. Behandling för att förbättra koagulationen. Desmopressin för att förkorta blödningstiden. ”Laserskalpeller”. Listan kommer att växa allteftersom läkare och oroliga patienter försöker undvika blodtransfusioner. Vi hoppas att du aldrig kommer att förlora någon större mängd blod. Men om du skulle göra det, är det mycket sannolikt att kunniga läkare kan klara din vård utan att använda blodtransfusioner, som medför så många risker.

OPERATION — JA, MEN UTAN TRANSFUSIONER

Många människor i våra dagar tar inte emot blod. Av hälsoskäl vill de ha samma behandling som vittnena begär först och främst av religiösa skäl: läkarvård av god kvalitet med hjälp av alternativ behandling utan blod. Som vi har funnit är större operationer ändå möjliga. Om du fortfarande tvivlar på den saken, kanske dina tvivel kan skingras av några fler vittnesbörd ur den medicinska litteraturen.

Artikeln ”Fyra större ledoperationer på medlem av Jehovas vittnen” (Orthopaedic Review, augusti 1986) berättade om en patient med blodbrist som hade ”avancerade skador i både knäna och höfterna”. Järndextran gavs före och efter operationen, som gjordes i flera etapper och som blev framgångsrik. British Journal of Anaesthesia (1982) rapporterade om ett 52-årigt vittne med ett hemoglobinvärde som låg under 100. Med hjälp av narkos som inbegrep sänkning av blodtrycket för att minska blodförlusten genomgick hon ett fullständigt höft- och axelledsbyte. Ett kirurglag vid University of Arkansas (USA) använde också denna metod vid ett hundratal höftledsbyten på Jehovas vittnen, och alla patienterna tillfrisknade. Professorn som var chef på avdelningen kommenterade: ”Vad vi har lärt oss av dessa patienter (som är vittnen) tillämpar vi nu på alla våra patienter som vi gör fullständiga höftledsbyten på.”

Somliga vittnens samvete tillåter dem att gå med på organtransplantationer, om de görs utan blod. I en rapport över 13 njurtransplantationer hette det: ”Resultaten som helhet tyder på att njurtransplantation kan utföras säkert och effektivt på de flesta Jehovas vittnen.” (Transplantation, juni 1988) Vägran att ta emot blod har inte heller inneburit något hinder för framgångsrika hjärttransplantationer.

Hur är det då med blodfria operationer av andra slag? kanske du undrar. I Medical Hotline (april/maj 1983) berättas det om ”Jehovas vittnen som genomgick större gynekologiska och obstetriska operationer [vid Wayne State University i USA] utan blodtransfusioner”. Tidskriften rapporterade: ”Det förekom inte fler dödsfall och komplikationer än hos kvinnor som hade genomgått liknande operationer med blodtransfusioner.” Tidskriften kommenterade sedan: ”Resultaten av den här undersökningen kan berättiga en omvärdering av användningen av blod när det gäller alla kvinnor som genomgår obstetriska och gynekologiska operationer.”

Vid universitetssjukhuset i Göttingen (Västtyskland) genomgick 30 patienter som vägrade blod allmän kirurgi. ”Inga komplikationer uppstod som inte också kunde ha uppstått hos patienter som tar emot blodtransfusioner. ... Man bör inte överdriva betydelsen av att man inte har möjlighet att ge en transfusion, och detta bör inte leda till att man avstår från att utföra en operation som är nödvändig och kirurgiskt sett berättigad.” — Risiko in der Chirurgie (Risk i kirurgin), 1987.

Till och med hjärnoperationer har utförts utan användning av blod på många vuxna och barn, till exempel vid New York University Medical Center. År 1989 skrev dr Joseph Ransohoff, neurokirurgiska klinikens chef: ”Det är mycket tydligt att man i de flesta fall med minimal risk kan undvika blodprodukter när det gäller patienter vars religiösa övertygelse är emot användning av sådana produkter, i synnerhet om operationen kan utföras skyndsamt och med relativt kort operationstid. Det är av avsevärt intresse att jag ofta glömmer att patienten är ett vittne ända tills det blir dags för utskrivning, då han tackar mig för att jag har respekterat hans religiösa tro.”

Och slutligen: Kan komplicerad hjärt- och kärlkirurgi utan blod utföras på vuxna och barn? Doktor Denton A. Cooley var pionjär när det gällde just detta. Som framgår av den medicinska artikel, som återges i Appendix, på sidorna 27—29, var dr Cooleys slutsats, grundad på en tidigare analys, ”att risken i samband med att operera patienter som är Jehovas vittnen inte har varit nämnvärt större än i samband med andra operationer”. Han skriver nu, sedan han utfört 1.106 sådana operationer: ”I vartenda fall upprätthålls min överenskommelse eller mitt kontrakt med patienten”, dvs. att inte använda blod.

Kirurger har framhållit att en positiv inställning är något annat som kännetecknar Jehovas vittnen. ”Dessa patienters inställning har varit exemplarisk”, skrev dr Cooley i oktober 1989. ”De har inte den fruktan för komplikationer eller ens för döden som de flesta patienter har. De har en djup och bestående tro på sin religiösa övertygelse och på sin Gud.”

Detta betyder inte att de hävdar någon rätt att dö. De anstränger sig verkligen för att få läkarvård av god kvalitet, därför att de vill bli bra. De är övertygade om att det är förståndigt att lyda Guds lag angående blodet, och den åsikten har en positiv inverkan i samband med operationer utan blod.

Professor V. Schlosser vid kirurgiska kliniken vid universitetet i Freiburg (Västtyskland) framhöll: ”Hos denna patientgrupp var förekomsten av blödningar före och efter operationen inte högre; komplikationerna var kanske rentav färre. Den särskilda inställning till sjukdomar som är typisk för Jehovas vittnen hade ett positivt inflytande både före och efter operationen.” — Herz Kreislauf (Hjärta och kretslopp), augusti 1987.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

”Vi måste dra slutsatsen att det för närvarande ges blodkomponenter åt många patienter som omöjligen kan ha någon nytta av transfusion (blodet behövs inte) men ändå utsätts för en betydande risk för icke önskvärda verkningar. Ingen läkare skulle medvetet vilja ge en patient en behandling som inte kan göra någon nytta, men däremot skada, men det är precis vad som sker när man ger blod i onödan.” — ”Transfusion-Transmitted Viral Diseases” (Transfusionsöverförda virussjukdomar), 1987.

[Ruta på sidan 14]

”Somliga medicinska skribenter har förklarat att så låga hemoglobinvärden som 20 till 25 gram per liter kan vara acceptabla. ... En frisk person kan tolerera en 50-procentig förlust av antalet röda blodkroppar och vara nästan helt utan symptom, om blodförlusten sker successivt under en viss tid.” — ”Techniques of Blood Transfusion”, 1982.

[Ruta på sidan 15]

”Äldre uppfattningar om syretransport till vävnader, sårläkning och blodets ’näringsvärde’ överges nu. Erfarenheten av patienter som är Jehovas vittnen visar att svår blodbrist tolereras väl.” — ”The Annals of Thoracic Surgery”, mars 1989.

[Ruta på sidan 16]

Gäller detta också små barn? ”Fyrtioåtta fall av öppen hjärtkirurgi på barn utfördes med hjälp av blodfri teknik, oberoende av hur komplicerad operationen var.” De minsta vägde inte mer än 4,7 kilo. ”Eftersom vi alltid har haft framgång med Jehovas vittnen och eftersom blodtransfusion innebär risk för allvarliga komplikationer, utför vi numera de flesta av våra hjärtoperationer på barn utan blodtransfusion.” — ”Circulation”, september 1984.

[Bild på sidan 15]

Hjärt-lungmaskinen har varit till stor hjälp vid hjärtoperationer på patienter som inte vill ha blod

Du har rätten att välja

Det är inom medicinen praxis att i samband med en viss behandling väga riskerna mot fördelarna. Denna analys gör det lättare för läkare och patienter att samarbeta när det gäller att undvika behandling som inbegriper blod. Läkarna väger alltså sådana faktorer som de risker som är förbundna med ett visst läkemedel eller en viss operation mot de sannolika fördelarna. Också patienterna kan ta del i en sådan analys.

Låt oss ta ett exempel som människor på många platser lätt kan förstå — kronisk infektion av tonsillerna. Om du hade det här problemet, skulle du förmodligen gå till en läkare. Du kanske till och med skulle konsultera två läkare, eftersom experter på hälsovård ofta rekommenderar att man skaffar sig ännu ett utlåtande. Detta är i synnerhet fallet i USA. Den ene kanske rekommenderar operation. Han förklarar vad det innebär: sjukhusvistelsens längd, hur smärtsam operationen och läkningen kommer att bli och vad det hela kostar. Vad riskerna beträffar säger han att allvarlig blödning är något ovanligt och att det är mycket sällsynt att en patient har dött till följd av en sådan operation. Men den läkare som ger det andra utlåtandet uppmanar dig att pröva antibiotikabehandling. Han förklarar vilken typ av läkemedel som är aktuell, sannolikheten för att behandlingen skall lyckas och kostnaderna. När det gäller riskerna säger han att mycket få patienter får livshotande reaktioner av detta läkemedel.

Båda dessa kompetenta läkare övervägde alltså riskerna och fördelarna, men nu måste du väga riskerna mot de möjliga fördelarna och även ta hänsyn till andra faktorer som du själv bäst känner till. (Du har bästa möjligheten att bedöma sådana sidor av saken som din egen känslomässiga eller andliga styrka, familjens ekonomi, den verkan det kommer att få på familjen samt dina egna etiska principer.) Sedan är det du som väljer. Du kanske då ger informerat samtycke till den ena behandlingen och avstår från den andra.

Så skulle det också vara om det var ditt barn som hade den kroniska tonsilliten. Riskerna, fördelarna och behandlingsmetoderna skulle beskrivas för dig, som är förälder och älskar ditt barn och som direkt berörs av vilken behandling ditt barn får och också har ansvaret att ta konsekvenserna av den. Sedan du övervägt alla sidor av saken, kan du göra ett insiktsfullt val i den här frågan som gäller ditt barns hälsa, ja till och med barnets liv. Kanske samtycker du till operationen med dess risker. Andra föräldrar kanske skulle välja antibiotikabehandlingen med dess risker. Olika läkare kan ge olika råd, och även patienter eller föräldrar har olika uppfattningar om vad som är bäst. Det ligger i sakens natur när det gäller att göra ett insiktsfullt val med hänsyn till risker och fördelar.

Hur förhåller det sig då med att använda blod? Ingen som objektivt granskar tillgängliga fakta kan förneka att blodtransfusioner innebär stora risker. Doktor Charles Huggins, som är ansvarig för transfusionsbehandlingen vid det stora sjukhuset Massachusetts General Hospital i USA framhöll detta mycket tydligt: ”Blod har aldrig varit riskfriare. Men ändå måste det anses vara oundvikligt riskbelastat. Det är den farligaste substans vi använder inom medicinen.” — The Boston Globe Magazine, 4 februari 1990.

Med goda skäl har följande råd riktats till vårdpersonal: ”Det är nödvändigt att omvärdera riskdelen av fördels/riskförhållandet när det gäller blodtransfusioner och att söka alternativ.” (Kursiverat av oss.) — Perioperative Red Cell Transfusion (Transfusion av röda blodkroppar i samband med operation), National Institutes of Health, konferens, 27—29 juni 1988.

Läkare kan ha olika uppfattningar om fördelarna eller riskerna med att använda blod. En läkare kan ge många transfusioner och vara övertygad om att de är värda risken. En annan kan anse det oberättigat att utsätta patienten för sådana risker, eftersom han haft goda resultat av att ge behandling utan blod. Sist och slutligen är det ändå du, som är patient eller förälder, som måste fatta beslutet. Varför det? Därför att det gäller din (eller ditt barns) kropp, liv, etiska principer och ytterst betydelsefulla förhållande till Gud.

DIN RÄTT ERKÄNNS

På många platser i våra dagar har patienten en okränkbar rätt att avgöra vilken behandling han vill godta. ”Lagen om informerat samtycke är grundad på två premisser: för det första att patienten har rätt att få tillräcklig information för att göra ett insiktsfullt val när det gäller den behandling som rekommenderas; och för det andra att patienten kan välja att godta eller att avböja läkarens rekommendation. ... Om inte patienter anses ha rätt att säga nej, såväl som ja, och även ja med förbehåll, går mycket av den logiska grunden för informerat samtycke upp i rök.” — Informed Consent—Legal Theory and Clinical Practice (Informerat samtycke — juridisk teori och klinisk praktik), 1987.a

En del patienter har mött motstånd när de har försökt utöva sin rätt. Det kan ha kommit från en vän som hade starka känslor när det gällde att operera bort tonsiller eller när det gällde antibiotikabehandling. Eller en läkare kan ha varit övertygad om att hans råd var de rätta. En sjukhusledare kan till och med ha varit av annan uppfattning på grund av juridiska eller ekonomiska intressen.

”Många ortopeder väljer att inte operera patienter [som är vittnen]”, säger dr Carl L. Nelson. ”Det är vår åsikt att patienten har rätt att vägra vilket som helst slag av läkarbehandling. Om det är tekniskt möjligt att på ett betryggande sätt utföra operationer utan att använda en viss behandling, till exempel blodtransfusion, då bör detta vara ett alternativ som kan väljas.” — The Journal of Bone and Joint Surgery, mars 1986.

En hänsynsfull patient kommer inte att pressa en läkare till att använda en behandling som läkaren inte känner sig tillräckligt kompetent att ge. Men som dr Nelson framhöll kan många engagerade läkare tillmötesgå patienten i hans religiösa övertygelse. En tysk befattningshavare påpekade: ”Läkaren kan inte vägra att hjälpa en patient ... genom att hävda att alla medicinska alternativ inte står till hans förfogande när han skall behandla ett Jehovas vittne. Det är ändå hans plikt att hjälpa patienten, också när antalet metoder som står till buds för honom är reducerat.” (Der Frauenarzt, maj/juni 1983) Sjukhusen är inte heller till för att tjäna pengar, utan för att betjäna alla människor utan åtskillnad. Den katolske teologen Richard J. Devine förklarar: ”Även om sjukhuset måste göra varje annan medicinsk ansträngning för att bevara patientens liv och hälsa, måste det också garantera att läkarvården inte gör våld på [hans] samvete. Det måste dessutom undvika alla former av tvång och bör inte försöka övertala patienten och inte heller skaffa ett domstolsbeslut om en påtvingad blodtransfusion.” — Health Progress, juni 1989.

I STÄLLET FÖR DOMSTOLARNA

Många människor håller med om att en domstol inte är rätta platsen för personliga medicinska frågor. Vad skulle du tycka, om du valde antibiotikabehandling men någon vände sig till domstol för att tvinga på dig ett operativt avlägsnande av tonsillerna? En läkare kan vilja ge dig vad han anser vara den bästa vården, men det är inte hans plikt att söka rättsligt stöd för att trampa på dina grundläggande rättigheter. Och eftersom bibeln placerar avhållsamhet från blod på samma moraliska nivå som undvikande av otukt, skulle handlingen att tvinga på en kristen blod vara jämförbar med att påtvinga någon sexuellt umgänge — begå våldtäkt. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Men publikationen Informed Consent for Blood Transfusion (Informerat samtycke när det gäller blodtransfusion, 1989) framhåller att somliga domstolar blir så upprörda, när en patient på grund av sina religiösa rättigheter godtar en viss risk, ”att de hittar på en del juridiska undantag — juridiska fiktioner, om man så vill — för att tillåta att en transfusion ges”. De kanske försöker ursäkta sig genom att säga att det handlar om ett ofött barns liv eller att patienten har barn som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle. ”Detta är juridiska fiktioner”, heter det i boken. ”Kapabla vuxna har rätt att vägra behandling.”

Somliga som insisterar på att ge blodtransfusion glömmer bort att Jehovas vittnen inte tackar nej till alla behandlingar. Jehovas vittnen förkastar en enda behandling, som till och med experter säger för med sig många risker. Ett medicinskt problem kan vanligen lösas på många olika sätt. Det ena sättet medför en viss risk, och det andra en annan risk. Kan en domstol eller en läkare agera som förmyndare och avgöra vilken risk du bör ta ”för ditt eget bästa”? Det får du själv bedöma. Jehovas vittnen hävdar bestämt att de inte vill att någon annan skall fatta beslut åt dem. Det är deras personliga ansvar inför Gud.

Om en domstol tvingade på dig en motbjudande behandling, hur skulle det då beröra ditt samvete, och viktigare än så, din livsvilja? Doktor Konrad Drebinger skrev: ”Det skulle sannerligen vara en missriktad form av medicinsk ambition att tvinga en patient att godta en viss behandling utan att ta hänsyn till hans samvete, så att man gav honom en rent kroppslig behandling men samtidigt tilldelade hans psyke ett dödligt slag.” — Der Praktische Arzt, juli 1978.

KÄRLEKSFULL VÅRD AV BARNEN

Rättsfall beträffande blodet har oftast gällt barn. Vid olika tillfällen, när kärleksfulla föräldrar respektfullt begärt att behandling utan blod skall ges, har en del medicinsk personal sökt stöd från domstol för att ge blod. De kristna sätter naturligtvis värde på lagar eller domstolsingripanden som är avsedda att förhindra misshandel eller vanvård av barn. Du har kanske läst om fall då en förälder har misshandlat ett barn eller nekat det all medicinsk vård. Så tragiskt! Det är uppenbart att staten kan och bör gripa in för att skydda ett vanvårdat barn. Men det är lätt att inse hur helt annorlunda situationen är när en omtänksam förälder begär läkarbehandling av hög kvalitet, men utan blod.

Dessa rättsfall gäller vanligen ett barn på ett sjukhus. Hur kom barnet dit, och varför? Så gott som undantagslöst var det de bekymrade föräldrarna som förde sitt barn dit för att det skulle få vård av hög kvalitet. Precis som Jesus var intresserad av barn bryr sig kristna föräldrar mycket om sina barn. Bibeln talar om hur ”en ammande mor ömt vårdar sina egna barn”. Jehovas vittnen hyser sådan djup kärlek till sina barn. — 1 Tessalonikerna 2:7; Matteus 7:11; 19:13—15.

Helt naturligt fattar alla föräldrar beslut som berör deras barns säkerhet och liv: Skall familjen använda gas eller olja till att värma upp hemmet? Skall de ta med ett barn på en långkörning? Får barnet gå och simma? Sådana frågor inbegriper risker, som till och med kan gälla liv och död. Men samhället erkänner föräldrarnas omdöme, och föräldrarna har därför fått huvudansvaret för nästan alla beslut som berör deras barn.

År 1979 avgav Förenta staternas högsta domstol följande tydliga förklaring: ”Familjen som juridiskt begrepp vilar på antagandet att föräldrar har det som ett barn saknar i fråga om mogenhet, erfarenhet och förmåga att göra de bedömningar som är nödvändiga för att fatta livets svåra beslut. ... Enbart det förhållandet att en förälders beslut [i en medicinsk fråga] innefattar vissa risker överflyttar inte automatiskt myndigheten att fatta detta beslut från föräldrarna till någon statlig myndighet eller beslutsfattare.” — Parham v. J.R.

Samma år fattade New Yorks appellationsdomstol följande beslut: ”Den mest avgörande faktorn för att bedöma om ett barn berövas adekvat läkarvård ... är huruvida föräldrarna har ordnat med acceptabel medicinsk behandling för sitt barn i ljuset av alla omständigheter kring fallet. Denna fråga kan inte sägas gälla huruvida föräldern har fattat ett ’rätt’ eller ett ’orätt’ beslut, för läkarvetenskapens nuvarande situation tillåter mycket sällan sådana definitiva slutsatser, trots dess stora framsteg. Inte heller kan en domstol ta på sig rollen av en surrogatförälder.” — In re Hofbauer.

Påminn dig exemplet med föräldrarna som väljer mellan operation och antibiotikabehandling. Varje behandling har sina egna risker. Kärleksfulla föräldrar har ansvaret att väga risker, fördelar och andra faktorer för att sedan göra sitt val. I detta sammanhang föreslog dr Jon Samuels (Anesthesiology News, oktober 1989) en återblick på Guides to the Judge in Medical Orders Affecting Children, som uttalar sig till stöd för följande ståndpunkt:

”Den medicinska kunskapen är inte tillräckligt långt framskriden för att en läkare med rimlig säkerhet skall kunna förutsäga att hans patient kommer att leva eller dö. ... Om man kan välja mellan olika metoder — om läkaren till exempel rekommenderar en metod som har 80 procents utsikt till framgång men som föräldrarna inte godkänner, under det att föräldrarna inte har något att invända mot en metod som endast har 40 procents utsikter till framgång — måste läkaren använda den medicinskt mera riskfyllda men från föräldrarnas ståndpunkt godtagbara behandlingsmetoden.”

Med tanke på de många dödliga risker som har kommit i dagen i samband med medicinskt bruk av blod och eftersom det finns effektiva alternativa behandlingsmetoder — skulle det då inte kunna vara så att det till och med innebär mindre risker att undvika blod?

Det ligger i sakens natur att kristna föräldrar får överväga många olika faktorer om deras barn behöver opereras. Varje operation, med eller utan användning av blod, har sina risker. Vilken kirurg kan ge absoluta garantier? Föräldrarna kan känna till att kunniga läkare har haft god framgång med blodfri kirurgi på barn till Jehovas vittnen. Så även om en läkare eller en sjukhusledare skulle föredra en annan behandlingsmetod, är det då inte förnuftigare för dem att samarbeta med de kärleksfulla föräldrarna än att sätta i gång en påfrestande och tidsödande rättslig strid? Föräldrarna kan ju också flytta sitt barn till ett annat sjukhus, där personalen har erfarenhet av att behandla sådana fall och är villiga att göra det. I själva verket är det mera sannolikt att behandling utan blod utgör läkarvård av hög kvalitet, för det kan hjälpa familjen ”att uppnå berättigade medicinska och icke-medicinska mål”, som vi tidigare framhållit.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 18]

JURIDISKA FARHÅGOR AVLÄGSNAS

Du kanske undrar: Varför är somliga läkare och sjukhus så snabba att skaffa ett domstolsbeslut för att ge blod? På en del platser är en vanlig orsak fruktan för ansvarsskyldighet.

Det finns ingen grund för sådan oro när Jehovas vittnen väljer behandling utan blod. En läkare vid Albert Einstein College of Medicine (USA) skriver: ”De flesta [vittnen] undertecknar gärna Amerikanska läkarsällskapets formulär som befriar läkare och sjukhus från ansvarsskyldighet, och många bär [ett kort med] medicinsk information. Ett vederbörligen undertecknat och daterat formulär, ’Vägran att ta emot blodprodukter’, är en kontraktsenlig överenskommelse och är juridiskt bindande.” — Anesthesiology News, oktober 1989.

Ja, Jehovas vittnen erbjuder samarbetsvilligt en garanti för att en läkare eller ett sjukhus inte kommer att ådra sig ansvarsskyldighet genom att ge den blodfria behandling som begärs. Som medicinska experter rekommenderar bär alla Jehovas vittnen ett kort som utgör ett medicinskt dokument. Detta kort förnyas årligen och undertecknas då av innehavaren och bevittnas, ofta av hans närmaste anhöriga.

I mars 1990 bekräftade Högsta domstolen i Ontario i Canada ett utslag som innehöll följande positiva kommentar om ett sådant dokument: ”Kortet utgör en skriftlig deklaration av en giltig ståndpunkt som kortets innehavare rättmätigt kan inta, när det gäller att lägga en skriftlig restriktion på avtalet med läkaren.” I Medicinsk Etik (1985) skrev professor Daniel Andersen: ”Föreligger det ett otvetydigt skriftligt tillkännagivande från patienten om att vederbörande är ett Jehovas vittne och inte önskar blod under några omständigheter, kräver respekt för patientens autonomi [självbestämmanderätt] att denna önskan respekteras, som om det hade förelegat ett muntligt uttalande.”

Jehovas vittnen undertecknar också gärna sjukhusformulär där de ger sitt medgivande till behandling utan blod. Ett som används vid ett sjukhus i Freiburg i Västtyskland har plats för läkaren att beskriva den information han gett patienten om behandlingen. Sedan tillfogar detta formulär ovanför läkarens och patientens namnteckningar: ”Som medlem av den religiösa sammanslutningen Jehovas vittnen vägrar jag kategoriskt all användning av främmande blod eller blodkomponenter under min operation. Jag är medveten om att den planerade och behövliga proceduren av den orsaken är behäftad med större risker på grund av blödningskomplikationer. Sedan jag nu fått grundlig förklaring särskilt om detta förhållande, begär jag att den behövliga operationen utförs utan användning av främmande blod eller blodkomponenter.” — Herz Kreislauf, augusti 1987.

Det kan faktiskt vara så att blodfri behandling innebär mindre risker. Men det som här skall betonas är att patienter som är Jehovas vittnen gärna befriar den medicinska personalen från eventuella bekymmer och farhågor, så att de kan gripa sig verket an och göra det som de har åtagit sig att göra, nämligen hjälpa människor att återvinna god hälsa. Detta samarbete är till nytta för alla, som dr Angelos A. Kambouris visade i artikeln ”Större bukoperationer på Jehovas vittnen”:

”Överenskommelser som gjorts före operationen bör av kirurgen betraktas som bindande, och han bör hålla fast vid dem oavsett vad som kan inträffa under och efter operationen. [Detta] ger patienterna en positiv inställning till den kirurgiska behandlingen och avleder kirurgens uppmärksamhet från juridiska och filosofiska hänsynstaganden, så att han kan koncentrera sig på de kirurgiska och tekniska frågorna och göra en så god prestation som möjligt, varigenom han kan tjäna patientens intressen på bästa sätt.” — The American Surgeon, juni 1987.

[Ruta på sidan 19]

”Överdriven användning av medicinsk teknik är en viktig faktor i samband med den nuvarande ökningen av utgifterna för hälsovården. ... Blodtransfusion kommer särskilt i blickpunkten på grund av sina kostnader och sin höga riskpotential. Blodtransfusion klassificerades därför av American Joint Commission on Accreditation of Hospitals såsom kännetecknad av ’stor volym, stora risker och stora möjligheter till misstag’.” — ”Transfusion”, juli/augusti 1989.

[Ruta på sidan 20]

Sverige: ”Även om en patient utan blodtransfusion riskerar att dö bör man respektera en klart uttryckt vilja hos en rättskapabel patient att inte ta emot blod. ... Om patienten skulle vara medvetslös ändrar det inget i princip. ... Om denna patient klart har uttryckt att han inte vill ha blod skall det sålunda respekteras även om en letal utgång riskeras.” — ”Läkartidningen”, 8 februari 1989.

Förenta staterna: ”Det etiska begrepp som gäller individens autonomi (självbestämmanderätt) ligger till grund för nödvändigheten av patientens medgivande, att personen själv bör fatta beslut om vad som skall göras med honom. Den juridiska grunden för att medgivande krävs är att en medicinsk åtgärd som vidtas utan patientens medgivande utgör övervåld och misshandel.” — ”Informed Consent for Blood Transfusion”, 1989.

Storbritannien: ”Att en läkare (eller någon annan) tvingar en patient att ta emot behandling är både moraliskt och juridiskt orätt. ... När man påtvingar en patient en viss behandling, innebär det att man ger uttryck åt övertygelsen att läkaren vet bäst och att patienten kommer att vara tacksam när han har tillfrisknat. Detta är en självcentrerad inställning, och erfarenheten har inte bevisat dess giltighet.” — ”Journal of Medical Ethics”, september 1981.

[Ruta på sidan 21]

”Jag har funnit [Jehovas vittnens] familjer vara fast sammansvetsade och kärleksfulla”, säger dr Lawrence S. Frankel. ”Barnen är bildade, omtänksamma och respektfulla. ... Det tycks också finnas ett starkare tillmötesgående och samtycke att följa medicinska föreskrifter, vilket kan vara ett uttryck för en strävan att visa att de godtar läkarens åtgärder i den utsträckning som deras tro tillåter.” — Department of Pediatrics, M. D. Anderson Hospital and Tumor Institute, Houston, USA, 1985.

[Ruta på sidan 22]

”Jag fruktar att det inte är något ovanligt”, säger dr James L. Fletcher, ”att professionell arrogans får ersätta sunt medicinskt omdöme. Behandlingsmetoder som betraktas som ’de bästa i dag’ modifieras eller förkastas i morgon. Vilket är farligast, en ’religiös förälder’ eller en arrogant läkare som är övertygad om att hans eller hennes behandling är absolut livsnödvändig?” — ”Pediatrics”, oktober 1988.

Det blod som verkligen räddar liv

Vissa saker framgår tydligt av det som hittills sagts. Trots att många människor betraktar blodtransfusioner som livräddande är de förbundna med många risker. Varje år dör tusentals människor på grund av blodtransfusion. Oerhört många fler blir mycket sjuka och drabbas av långvariga konsekvenser. Så även rent fysiskt är det nu förståndigt att följa bibelns befallning att avhålla sig ”från blod”. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Patienter skyddas mot många faror, om de begär blodfri läkarvård. Kunniga läkare som har antagit utmaningen att tillämpa detta på Jehovas vittnen har utvecklat en standardmetod som är säker och effektiv, vilket framgår av många medicinska rapporter. Läkare som ger vård av hög kvalitet utan blod kompromissar inte när det gäller högt värderade medicinska principer. De visar i stället respekt för patientens rätt att få reda på risker och fördelar, så att han kan göra ett insiktsfullt val när det gäller vad som skall ske med hans kropp och hans liv.

Vi är inte naiva i denna fråga, för vi inser att inte alla kommer att instämma i detta tillvägagångssätt. Människor är olika när det gäller samvete, etiska principer och syn på medicinska frågor. Det ligger alltså i sakens natur att andra, däribland en del läkare, kan finna det svårt att acceptera en patients beslut att avhålla sig från blod. En kirurg i New York skrev: ”Jag kommer aldrig att glömma vad som hände för 15 år sedan, när jag som ung läkarkandidat stod vid en sjuksäng med ett Jehovas vittne som förblödde till följd av ett sår på tolvfingertarmen. Patientens önskan respekterades, och inga transfusioner gavs, men jag kan fortfarande komma ihåg den fruktansvärda uppgivenhet jag kände som läkare vid det tillfället.”

Han ansåg utan tvivel att blod skulle ha varit livräddande. Men året efter det att han skrev detta rapporterade The British Journal of Surgery (oktober 1986) att blödningar i mag-tarmkanalen innan blodtransfusionerna kom i bruk hade ”en dödlighet på bara 2,5 procent”. Sedan det blivit praxis att ge blodtransfusioner ”rapporterar de flesta stora undersökningar en dödlighet på 10 procent”. Varför en fyra gånger så hög dödlighet? Forskarna framkastade: ”Tidig blodtransfusion tycks kasta om kroppens normala reaktion på blödning, som innebär att koagulationsförmågan ökar, och följden blir att förnyad blödning i stället underlättas.” När vittnet med det blödande magsåret vägrade blod, kan hans val i själva verket ha gjort hans utsikter att överleva så stora som möjligt.

Samme kirurg tillade: ”Tidens gång och arbetet med att behandla många patienter har en benägenhet att förändra ens perspektiv, och i dag finner jag att förtroendet mellan en patient och hans läkare och skyldigheten att respektera en persons önskemål är av långt större betydelse än den nya medicinska tekniken som omger oss. ... Det är intressant att finna att uppgivenheten nu har gett vika för en känsla av vördnad och djup respekt för just denne patients orubbliga tro och beslutsamhet.” Läkaren sade till slut: ”Det påminner mig om att jag som läkare alltid bör respektera en patients personliga och religiösa önskemål oberoende av mina känslor eller av konsekvenserna.”

Du kanske redan har insett något som många läkare mer och mer inser till följd av ”tidens gång och arbetet med att behandla många patienter”. Till och med på det finaste sjukhus med den allra bästa läkarvård är det ändå så att människor dör förr eller senare. Med eller utan blodtransfusioner dör de. Vi åldras allesammans, och livets slut närmar sig. Det är inte fatalistiskt. Det är realistiskt. Döden är en faktisk verklighet.

Vittnesbörden visar att människor som inte bryr sig om Guds lag om blodet ofta omedelbart eller längre fram drabbas av olika skador. Några dör rentav av det blod de har fått. De som överlever har inte vunnit evigt liv. Blodtransfusioner räddar alltså inte liv varaktigt.

De flesta människor som av religiösa och/eller medicinska skäl vägrar blod men tar emot alternativ medicinsk behandling klarar sig mycket bra. De kan på så sätt förlänga sitt liv med många år — men inte för evigt.

Att alla människor är ofullkomliga och så småningom dör för tanken till den centrala sanningen om vad bibeln säger om blod. Om vi förstår och sätter värde på den sanningen kommer vi att inse hur blod verkligen kan rädda liv — vårt liv — för beständigt.

DET ENDA BLOD SOM ÄR LIVRÄDDANDE

Som tidigare framhållits sade Gud till hela mänskligheten att man inte får äta blod. Varför inte det? Därför att blod representerar liv. (1 Moseboken 9:3—6) Han förklarade detta ytterligare i den lagsamling som gavs åt Israel. När lagsamlingen stadfästes, användes blodet av offrade djur på ett altare. (2 Moseboken 24:3—8) Lagar i den samlingen grundade sig på att alla människor är ofullkomliga. De är syndiga, som bibeln uttrycker det. Gud sade till israeliterna att de, förmedelst djuroffer som frambars åt honom, kunde erkänna behovet av att få sina synder överskylda. (3 Moseboken 4:4—7, 13—18, 22—30) Det var visserligen vad Gud begärde av dem på den tiden, inte vad han begär av sanna tillbedjare i våra dagar. Men ändå har det mycket stor betydelse för oss nu.

Gud själv förklarade den princip som låg till grund för dessa slaktoffer: ”Allt kötts själ [eller liv] är i blodet, och jag har gett er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Ty blodet är det som bringar försoning, genom själen som är i det. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er skall förtära blod.” — 3 Moseboken 17:11, 12.

Vid den forntida högtid som kallades försoningsdagen tog Israels överstepräst in blod av offrade djur i den allraheligaste delen av templet, centrum för tillbedjan av Gud. Att han gjorde det var ett symboliskt sätt att be Gud att överskyla folkets synder. (3 Moseboken 16:3—6, 11—16) Dessa offer undanröjde i själva verket inte all synd, och därför måste de upprepas varje år. Men detta bruk av blod kom att utgöra ett meningsfullt mönster.

En viktig lära i bibeln är att Gud till slut skulle tillhandahålla ett enda fullkomligt offer som fullständigt skulle kunna försona synderna för alla troende. Detta kallas lösenanordningen, och den grundar sig på den förutsagde Messias’ eller Kristi offer.

Bibeln jämför Messias’ uppgift med det som skedde på försoningsdagen: ”När Kristus kom som överstepräst för de goda ting som har blivit till genom det större och fullkomligare ... [tempel] som inte är gjort med händer, ... gick han, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in till den heliga platsen [himmelen] och vann en evig befrielse för oss. Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” — Hebréerna 9:11, 12, 22.

Det framgår alltså tydligt varför vi måste ha Guds syn på blodet. I överensstämmelse med sin rätt som Skapare har han bestämt vad som är det enda som det får användas till. Det kan ha varit till nytta för israeliternas hälsa i forna tider att de inte förtärde något djurblod eller människoblod, men det var inte det som var viktigast. (Jesaja 48:17) De måste undvika att uppehålla livet med blod, inte i första hand därför att det skulle vara ohälsosamt att handla annorlunda, utan därför att det var oheligt i Guds ögon. De skulle avhålla sig från blod, inte därför att blod var orent, utan därför att det var dyrbart när det gällde att uppnå förlåtelse.

Aposteln Paulus förklarade angående lösen: ”Med hjälp av honom [Kristus] har vi frigörelsen genom lösen medelst dennes blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser, efter hans oförtjänta omtankes rikedom.” (Efesierna 1:7) Det grekiska ord som finns i grundtexten där bör översättas ”blod”, och ett antal bibelöversättningar gör fel när de sätter in ordet ”död” i stället. Läsare skulle därför kunna förbise betoningen av vår Skapares syn på blodet och det värde som offer som han har förknippat med det.

Bibelns tema kretsar kring det förhållandet att Kristus dog som ett fullkomligt lösenoffer, men däremot inte förblev död. I överensstämmelse med det mönster som Gud gav på försoningsdagen blev Jesus upprest till himmelen för att ”träda inför Guds person för oss”. Han frambar där värdet av sitt offerblod. (Hebréerna 9:24) Bibeln betonar att vi måste undvika varje handlingssätt som skulle innebära att vi trampade på Guds Son och ansåg hans blod för att vara av allmänt värde. Endast på så sätt kan vi bevara ett gott förhållande till Gud och åtnjuta frid med honom. — Hebréerna 10:29; Kolosserna 1:20.

ÅTNJUT LIV, RÄDDAT GENOM BLOD

När vi förstår vad Gud säger om blodet får vi den största respekt för dess livräddande värde. Den Heliga skrift beskriver Kristus som den som ”älskar oss och som har löst oss från våra synder medelst sitt eget blod”. (Uppenbarelseboken 1:5; Johannes 3:16) Ja, genom Jesu blod kan vi vinna fullständig och varaktig förlåtelse för våra synder. Aposteln Paulus skrev: ”Därför skall vi, sedan vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, så mycket mera genom honom frälsas från vreden.” Det är på så sätt varaktigt liv kan räddas genom blod. — Romarna 5:9; Hebréerna 9:14.

Jehova Gud gav för länge sedan den försäkran att genom Kristus kunde ”alla folk på jorden välsigna sig”. (1 Moseboken 22:18) Den välsignelsen innebär också att jorden återställs till ett paradis. Då kommer de troende människorna inte längre att hemsökas av sjukdom och åldrande, eller ens av döden. De kommer att åtnjuta välsignelser som vida överträffar den tillfälliga hjälp som medicinsk personal nu kan erbjuda oss. Vi har fått det underbara löftet: ”Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4.

Hur förståndigt är det då inte att vi tar till hjärtat allt som Gud förväntar och begär av oss! Det innefattar också att lyda hans befallningar angående blodet och inte missbruka det ens i medicinskt syfte. Vi kommer då inte att leva bara för stunden. I stället kommer vi att visa vår stora respekt och aktning för livet, också vår framtida utsikt till evigt liv i mänsklig fullkomlighet.

[Ruta på sidan 25]

Guds folk vägrade att uppehålla livet med blod, inte därför att det var ohälsosamt att göra det, utan därför att det var oheligt, inte därför att blod var orent, utan därför att det var dyrbart.

[Bild på sidan 24]

”Med hjälp av honom [Jesus] har vi frigörelsen genom lösen medelst dennes blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser.” — Efesierna 1:7

[Bild på sidan 26]

Att liv räddas med hjälp av Jesu blod öppnar vägen till hälsa och evigt liv i ett jordiskt paradis

APPENDIX

Jehovas vittnen — en kirurgisk/etisk utmaning

Artikeln återgiven med tillstånd av Amerikanska läkarsällskapet. Ursprungligen tryckt i The Journal of the American Medical Association (JAMA) för 27 november 1981, Volume 246, No. 21, sidorna 2471, 2472. Copyright 1981: American Medical Association.

Läkare ställs inför en särskild utmaning när de behandlar Jehovas vittnen. Medlemmar av den här trosriktningen har den djupa religiösa övertygelsen att de inte kan ta emot homologt eller autologt helblod, koncentrerade röda blodkroppar, vita blodkroppar eller blodplattor. Många går med på användning av hjärt-lungmaskin, dialysapparat eller liknande utrustning, förutsatt att apparaterna inte är laddade med blod och att blodströmmen utanför kroppen inte bryts. Läkare och annan sjukhuspersonal behöver inte hysa några farhågor för att bli ansvarsskyldiga, för vittnena vidtar lämpliga juridiska åtgärder för ansvarsbefrielse i samband med sin medvetna och insiktsfulla vägran att ta emot blod. De godtar vätskor utan blodbeståndsdelar som ersättningsmedel. Genom att använda dessa och andra noggranna metoder kan läkare utföra alla slag av större operationer på vuxna och minderåriga patienter som är Jehovas vittnen. När det gäller att behandla dessa patienter, har det utvecklats en standardpraxis som stämmer överens med grundsatsen att behandla ”hela människan”. (JAMA 1981;246:2471-2472)

LÄKARE ställs inför en allt större utmaning som har blivit en viktig medicinsk stridsfråga. Det finns mer än en halv million Jehovas vittnen i Förenta staterna, och de tar inte emot blodtransfusion. Antalet Jehovas vittnen och personer som är förbundna med dem blir allt större. Även om det tidigare var så att många läkare och sjukhusansvariga såg vägran att ta emot transfusion som ett juridiskt problem och sökte tillstånd från domstol för att ge den behandling som de ansåg vara medicinskt tillrådlig, uppenbarar aktuell medicinsk litteratur att det nu sker en betydelsefull förändring i inställningen. Detta kan vara resultatet av större kirurgisk erfarenhet av patienter med mycket låg hemoglobinhalt, och det kan också återspegla en större medvetenhet om den juridiska principen om initierat samtycke.

Ett stort antal frivilliga patienter, däribland både vuxna och minderåriga Jehovas vittnen, som skall opereras eller som skadats, blir nu behandlade utan blodtransfusion. Nyligen sammanträffade representanter för Jehovas vittnen med läkare och förvaltningspersonal vid några av de största medicinska anläggningarna i landet [USA]. Dessa möten ökade förståelsen och besvarade vissa frågor om återföring av blod och transplantationer och om hur man kan undvika medicinska och juridiska konfrontationer.

JEHOVAS VITTNENS INSTÄLLNING TILL LÄKARBEHANDLING

Jehovas vittnen godtar medicinsk och kirurgisk behandling. Det finns faktiskt många Jehovas vittnen som är läkare och även kirurger. Men vittnena är djupt religiösa människor, som är övertygade om att bibeln förbjuder blodtransfusion när den till exempel säger: ”Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skall ni dock inte äta” (1 Moseboken 9: 3, 4); ”Han [skall] låta blodet rinna ut och täcka över det med jord” (3 Moseboken 17: 13, 14); och ”[Ni skall] avhålla [er] ... från otukt och från sådant som är kvävt och från blod” (Apostlagärningarna 15:19—21).⁠¹

Dessa verser är visserligen inte uttryckta i medicinska ordalag, men vittnena anser att de utesluter transfusion av helblod, koncentrerade röda blodkroppar och plasma såväl som användning av vita blodkroppar och blodplattor. Men vittnenas religiösa övertygelse förbjuder inte helt bruket av sådana blodbeståndsdelar som albumin, immunglobuliner och preparat mot blödarsjuka; varje vittne måste personligen avgöra om han kan godta dessa.⁠²

Vittnenas tro innebär att blod som avlägsnats från kroppen skall skaffas undan, och de godtar därför inte heller transfusion av i förväg lagrat blod från den egna kroppen. De motsätter sig metoder för uppsamling av blod under operationens gång och tillförsel av sådant lagrat blod. Många vittnen går emellertid med på användning av hjärt-lungmaskin och dialysapparat (förutsatt att den inte är laddad med blod) såväl som återföring av blod under operationens gång, under förutsättning att blodströmmen utanför kroppen inte bryts; läkaren bör tala med patienten för att ta reda på vad hans samvete säger.⁠²

Vittnena anser att bibeln inte säger något direkt om transplantation av kroppsorgan; varje enskilt vittne får därför själv fatta beslut när det gäller transplantation av hornhinna, njure eller annan vävnad.

STÖRRE OPERATIONER MÖJLIGA

Fastän kirurger ofta har vägrat att behandla Jehovas vittnen på grund av att deras ståndpunkt i fråga om användningen av blodprodukter tycktes ”binda läkarens händer”, har många läkare nu valt att se situationen som bara ytterligare en komplikation som utmanar deras skicklighet. Eftersom vittnena inte har några invändningar mot sådana ersättningsmedel som kolloidosmotiska och kristalloidosmotiska lösningar och inte heller mot elektrisk bränning av blodkärl för att stoppa blödningar, hypotensionsanestesi⁠³ eller hypotermi, har dessa använts med framgång. Nu aktuella och framtida användningsområden för stärkelselösningen hespan,⁠⁴ stora intravenösa järndextraninjektioner⁠^5, ⁠⁶ och ”ljudskalpellen”⁠⁷ är lovande och inte religiöst stötande. Om dessutom det nyligen utvecklade fluorerade blodersättningsmedlet (Fluosol-DA) visar sig vara ofarligt och effektivt,⁠⁸ kommer användningen av det inte att strida mot vittnenas trosuppfattningar.

År 1977 rapporterade Ott och Cooley⁠⁹ om 542 hjärt-kärloperationer som utfördes på vittnen utan att man gav blodtransfusion, och de drog slutsatsen att den här metoden kan användas ”med en acceptabelt liten risk”. På vår begäran gjorde Cooley nyligen en statistisk översikt över 1.026 operationer, av vilka 22 procent gällde minderåriga barn, och han kom fram till att ”riskerna i samband med kirurgiska ingrepp på patienter som är Jehovas vittnen i stort sett inte har varit större än för andra grupper”. Likaså meddelade med. dr Michael E. DeBakey ”att i det stora flertalet situationer [som inbegriper Jehovas vittnen] är risken i samband med att operera utan blodtransfusion inte större än risken i samband med att operera patienter som vi ger blodtransfusion” (personligt meddelande, mars 1981). Litteraturen redogör också för lyckade resultat när det gäller större urologiska⁠¹⁰ och ortopediska operationer.⁠¹¹ Medicine doktorerna G. Dean MacEwen och J. Richard Bowen skriver att ryggradsfusion ”framgångsrikt har utförts på 20 minderåriga barn” som är Jehovas vittnen (opublicerade uppgifter, augusti 1981). De tillägger: ”Kirurgen måste visa respekt för patientens rätt att vägra blodtransfusion men ändå operera på ett för patienten betryggande sätt.”

Herbsman⁠¹² rapporterar om framgång i fall där patienter, däribland ungdomar, ”skadats och förlorat mycket blod”. Han medger att ”vittnena befinner sig i en något ogynnsam situation när de behöver blod. Men det står också helt klart att vi har alternativ till blodtransfusion.” Han konstaterar att många kirurger har undvikit att ta emot vittnen som patienter på grund av ”farhågor för juridiska konsekvenser”, men han påvisar att detta inte är någon välgrundad orsak till oro.

JURIDISKA HÄNSYN OCH MINDERÅRIGA BARN

Jehovas vittnen [i USA] är villiga att underteckna Amerikanska läkarsällskapets formulär, som befriar läkare och sjukhus från ansvarsskyldighet,⁠¹³ och de flesta vittnen bär med sig ett daterat och bevittnat kort med rubriken ”Att uppmärksamma vid medicinsk behandling”. Det här kortet har utarbetats i samråd med myndigheter och medicinsk och juridisk expertis. Dessa dokument är bindande för patienten (eller dem som företräder honom) och skyddar läkarna, för domaren Warren Burger hävdar att en felbehandlingsprocess ”synes sakna stöd” i ett fall då en sådan ansvarsbefrielse undertecknats. Dessutom kommenterade juristen Paris⁠¹⁴ detta i en analys av ”medicinsk tvångsbehandling och religionsfrihet”: ”En kommentator, som gått igenom litteraturen, rapporterade: ’Jag har inte kunnat finna någon som helst grund för påståendet att läkaren skulle kunna ådra sig ... ansvarsskyldighet genom sin underlåtenhet att tvinga på en ovillig patient en blodtransfusion.’ Denna risk tycks vara mera en produkt av en jurists livliga fantasi än en realistisk möjlighet.”

Behandling av minderåriga barn utgör det största bekymret och innebär ofta att det vidtas laga åtgärder mot föräldrarna enligt barnavårdslagarna. Men sådana åtgärder ifrågasätts av många läkare och jurister, som är insatta i fall som rör Jehovas vittnen och som vet att föräldrar som är Jehovas vittnen söker god läkarvård för sina barn. Vittnena, som inte vill dra sig undan sitt ansvar som föräldrar eller vältra över det på en domare eller en annan tredje part, yrkar på att hänsyn tas till familjens religiösa trosuppfattningar. Doktor A. D. Kelly, som tidigare var sekreterare i Kanadensiska läkarsällskapet, skrev⁠¹⁵ att ”föräldrar till minderåriga barn och medvetslösa patienters närmaste anhöriga har rätt att göra sig till tolk för patientens vilja och att vi bör acceptera och respektera deras önskemål. ... Jag beundrar inte den parodi på en domstolsförhandling som inleds klockan två på natten för att ta ifrån föräldrarna vårdnaden om deras barn.”

Det är självklart att föräldrar har något att säga till om när det gäller behandlingen av deras barn, till exempel när de ställs inför de eventuella riskerna och fördelarna med en operation, strålbehandling eller kemoterapi. Av moraliska skäl, som går längre än till frågan om risken med transfusion,⁠¹⁶ begär föräldrar som är Jehovas vittnen att man använder behandlingsmetoder som deras religion inte förbjuder. Detta stämmer överens med den medicinska grundsatsen att man skall behandla ”hela människan” och inte förbise den bestående psykologiska skada som kan bli följden av en påtvingad behandlingsmetod som strider mot familjens grundläggande trosuppfattningar. Vid stora sjukhus runt om i landet, där man har erfarenhet av att behandla Jehovas vittnen, går man nu med på att patienter, till och med pediatriska fall, flyttas från institutioner där man inte vill behandla Jehovas vittnen.

DEN UTMANING LÄKAREN STÄLLS INFÖR

Man kan förstå att det för en läkare, som helhjärtat går in för att rädda människors liv och bevara deras hälsa genom att använda alla tillgängliga metoder, kan tyckas vara ett dilemma att behandla Jehovas vittnen. I ett redaktionellt förord till en serie artiklar om större operationer på Jehovas vittnen medgav Harvey⁠¹⁷ följande: ”De där trosuppfattningarna som kan lägga hinder i vägen för mitt arbete irriterar mig.” Men han tillade: ”Kanhända glömmer också vi lätt att kirurgi är ett hantverk, som är beroende av enskilda hantverkares personliga tekniska färdighet. Tekniska färdigheter kan man förbättra.”

Professor Bolooki⁠¹⁸ uppmärksammade en upprörande rapport om att man vid ett av de mest frekventerade sjukhusen för omhändertagande av olycksfall i Dade County i Florida ”kategoriskt vägrade att behandla” Jehovas vittnen. Han framhöll att ”de flesta operationer på patienter i den här gruppen är mindre riskabla än vanligt”. Han tillade: ”Även om kirurger kan tycka att de blir berövade ett av den moderna läkarvetenskapens redskap, ... är jag övertygad om att de kommer att lära sig en hel del på att operera dessa patienter.”

I stället för att se en patient som är ett Jehovas vittne som ett problem betraktar fler och fler läkare situationen som en medicinsk utmaning. För att möta utmaningen har de utvecklat en standardpraxis för den här patientgruppen, en praxis som godtagits på flera sjukhus runt om i landet. Dessa läkare ger samtidigt vård som är den bästa för patientens allmänna välbefinnande. Som Gardner med flera⁠¹⁹ framhåller: ”Till vilken nytta är det att en patients kroppsliga sjukdom botas, om hans andliga liv med Gud, enligt hans uppfattning, blir fördärvat, vilket leder till ett meningslöst liv som kanske är värre än själva döden.”

Jehovas vittnen inser att från medicinsk ståndpunkt verkar deras fasta övertygelse medföra större risker och kan komplicera deras vård. Följaktligen visar de i allmänhet särskilt stor uppskattning av den vård de får. Förutom att de har de livsviktiga egenskaperna stark tro och intensiv livsvilja, samarbetar de villigt med läkare och sjukhuspersonal. Både läkaren och patienten måste följaktligen gemensamt möta den här unika utmaningen.

HÄNVISNINGAR

1. Jehovas vittnen och frågan om blodet, Brooklyn (och Järfälla), Watchtower Bible and Tract Society, 1977, sid. 1—64.

2. Vakttornet 1978;99 (15 oktober):29—31.

3. Hypotensive anesthesia facilitates hip surgery, MEDICAL NEWS. JAMA 1978;239:181.

4. Hetastarch (Hespan) — a new plasma expander. Med Lett Drugs Ther 1981;23:16.

5. R. D. Hamstra, M. H. Block, A. L. Schocket: Intravenous iron dextran in clinical medicine. JAMA 1980;243:1726-1731.

6. R. Lapin: Major surgery in Jehovah’s Witnesses. Contemp Orthop 1980;2:647-654.

7. M. L. Fuerst: ’Sonic scalpel’ spares vessels. Med Trib 1981;22:1,30.

8. E. R. Gonzáles: The saga of ’artificial blood’: Fluosol a special boon to Jehovah’s Witnesses. JAMA 1980;243: 719-724.

9. D. A. Ott, D. A. Cooley: Cardiovascular surgery in Jehovah’s Witnesses. JAMA 1977;238:1256-1258.

10. P. R. Roen, F. Velcek: Extensive urologic surgery without blood transfusion. NY State J Med 1972;72:2524-2527.

11. C. L. Nelson, K. Martin, N. Lawson m. fl.: Total hip replacement without transfusion. Contemp Orthop 1980; 2:655-658.

12. H. Herbsman: Treating the Jehovah’s Witness. Emerg Med 1980;12:73-76.

13. Medicolegal Forms With Legal Analysis. Chicago, American Medical Association, 1976, sid. 83.

14. J. J. Paris: Compulsory medical treatment and religious freedom: Whose law shall prevail? Univ San Francisco Law Rev 1975;10:1-35.

15. A. D. Kelly: Aequanimitas. Can Med Assoc J 1967; 96:432.

16. J. Kolins: Fatalities from blood transfusion. JAMA 1981; 245:1120.

17. J. P. Harvey: A question of craftsmanship. Contemp Orthop 1980;2:629.

18. H. Bolooki: Treatment of Jehovah’s Witnesses: Example of good care. Miami Med 1981;51:25-26.

19. B. Gardner, J. Bivona, A. Alfonso m. fl.: Major surgery in Jehovah’s Witnesses. NY State J Med 1976;76:765-766.

Appendix

Blodfrågan: Vems val och vems samvete?

av med. dr J. Lowell Dixon

Artikeln återgiven med tillstånd av New York State Journal of Medicine, 1988; 88:463-464. Copyright: Medical Society of the State of New York.

LÄKARE är förpliktade att använda sin kunskap, skicklighet och erfarenhet för att bekämpa sjukdom och död. Men vad händer om en patient vägrar att underkasta sig den rekommenderade behandlingen? Detta kommer troligen att inträffa om patienten är ett Jehovas vittne och behandlingen utgörs av helblod, koncentrerade röda blodkroppar, blodplasma eller blodplättar.

När det gäller bruket av blod, kan en läkare tycka att en patients val av blodfri behandling klavbinder medicinsk personal som är inriktad på att göra sitt bästa. Man får dock inte glömma att också andra patienter än Jehovas vittnen ofta väljer att inte följa läkarens rekommendationer. Enligt Appelbaum och Roth⁠¹ har 19 % av alla patienter vid universitetssjukhusen vid minst ett tillfälle vägrat att underkasta sig en viss behandling eller medicinsk åtgärd, trots att deras vägran i 15 % av fallen ”var potentiellt livshotande”.

Den allmänt spridda uppfattningen att ”doktorn vet bäst” gör att de flesta patienter böjer sig för läkarens yrkesskicklighet och kunskap. Men hur försåtligt och farligt skulle det inte vara om läkaren handlade som om denna uppfattning var ett vetenskapligt faktum och behandlade patienterna i enlighet därmed! Visserligen ger vår medicinska utbildning, läkarlegitimation och erfarenhet oss betydande privilegier inom medicinens område, men våra patienter har ändå vissa rättigheter. Och som bekant lägger lagen (även konstitutionen) större vikt vid rättigheter.

På de flesta sjukhus finns ett anslag med texten ”Patientens rättigheter” uppsatt på väggen. En av dessa är rätten till insiktsfullt samtycke, eller rättare sagt rätten till insiktsfullt val. Sedan patienten informerats om de eventuella följderna av olika behandlingar (eller utebliven behandling), har han själv rätt att välja vad han vill gå med på. Vid Albert Einstein Hospital i Bronx i New York har man utfärdat anvisningar rörande blodtransfusioner och Jehovas vittnen, där det bland annat sägs: ”Varje vuxen patient som inte är omyndigförklarad har rätt att vägra att underkasta sig en behandling, hur menlig denna hans vägran än kan vara för hans hälsa.”⁠²

Även om läkare ibland uttrycker sin oro över ansvarsfrågan eller etiska spörsmål, har domstolarna dock betonat patientens självbestämmanderätt.⁠³ Appellationsdomstolen i New York förklarade att ”patientens rätt att fatta beslut rörande sin egen behandling [är] av största vikt. ... [En] läkare kan inte anses ha försummat sina lagliga eller yrkesmässiga förpliktelser om han respekterar en ansvarskännande vuxen patients rätt att avböja medicinsk behandling.”⁠⁴ Samma domstol har också förklarat att ”hur viktig läkaryrkets etiska integritet än är, kan den inte överskugga de fundamentala personliga rättigheter som här förfäktas. Det är individens behov och önskningar som är det viktiga, inte institutionens anspråk och krav.”⁠⁵

När ett vittne vägrar att ta emot blod, kan läkaren känna samvetskval över att inte kunna tillgripa vad som tycks vara den fördelaktigaste behandlingsmetoden. Vad vittnet vill att en samvetsgrann läkare skall göra är emellertid endast att ge den bästa alternativa vård som är möjlig under de förhållanden som råder. Vi måste ofta ändra vår behandling för att anpassa oss efter de rådande omständigheterna, till exempel högt blodtryck, överkänslighet för antibiotika eller bristen på viss kostnadskrävande utrustning. När det gäller patienter som är Jehovas vittnen anmodas läkaren att lösa varje medicinskt eller kirurgiskt problem i överensstämmelse med patientens vilja och samvete, hans moraliska/religiösa beslut att avhålla sig från blod.

Talrika rapporter om större kirurgiska ingrepp på Jehovas vittnen visar att många läkare, med framgång och gott samvete, har kunnat tillmötesgå vittnets begäran att inte använda blod. År 1981 redogjorde till exempel Cooley för 1.026 hjärtoperationer, varav 22 % avsåg minderåriga. Han fastslog ”att riskerna i samband med kirurgiska ingrepp på patienter som är Jehovas vittnen i stort sett inte har varit större än för andra grupper”.⁠⁶ Kambouris⁠⁷ rapporterade om större operationer på Jehovas vittnen, av vilka somliga tidigare hade ”förvägrats livsnödvändig kirurgisk behandling på grund av sin vägran att ta emot blod”. Han sade: ”Alla patienter blev före behandlingen garanterade att deras religiösa uppfattningar skulle respekteras, oavsett vad som hände i operationssalen. Vi upplevde inga ogynnsamma verkningar av detta tillvägagångssätt.”

När patienten är ett Jehovas vittne, är det inte bara valfriheten som kommer in i bilden, utan också samvetet. Man kan inte bara tänka på läkarens samvete. Hur är det då med patientens? Jehovas vittnen betraktar livet som en gåva från Gud, representerad av blodet. De tror på bibelns befallning att de kristna måste ”avhålla ... [sig] från blod” (Apostlagärningarna 15:28, 29).⁠⁸ Om en läkare på ett förmyndaraktigt sätt våldför sig på en sådan patients djupa och varaktiga religiösa övertygelse, skulle det kunna få tragiska konsekvenser. Att tvinga någon att göra våld på sitt samvete är enligt påven Johannes Paulus II ”det svåraste slag som kan riktas mot en människas värdighet. Det är på sätt och vis värre än att förorsaka fysisk död, det vill säga mord.”⁠⁹

Medan Jehovas vittnen av religiösa skäl vägrar att ta emot blod, är det nu fler och fler icke-vittnen som väljer att avstå från blod på grund av sådana riskfaktorer som aids, non-A-non-B-hepatit och immunologiska reaktioner. Vi kan lägga fram för dem våra uppfattningar om huruvida dessa risker kan förefalla ringa i jämförelse med fördelarna. Men som American Medical Association framhåller är patienten ”den slutliga skiljedomaren om huruvida han vill ta chansen att genomgå den behandling eller operation som läkaren rekommenderar eller de risker som är förbundna med att avstå. Detta är varje individs självklara rättighet, vilket också lagen erkänner.”⁠¹⁰

Macklin⁠¹¹ tog på liknande sätt upp frågan om individens rätt att väga för och emot i samband med ett vittne ”som riskerade att förblöda utan transfusion”. En medicine studerande sade: ”Han hade tankeförmågorna i behåll. Vad gör man när religiösa uppfattningar strider mot den enda tillgängliga behandlingen?” Macklin förklarade: ”Vi kanske på det bestämdaste anser att denne man begår ett misstag. Men Jehovas vittnen tror att en blodtransfusion ... [kan] resultera i evig fördömelse. Vi får lära oss att väga riskerna mot fördelarna inom medicinen, men om man väger evig fördömelse mot fortsatt liv på jorden, får bilden ett annorlunda utseende.”⁠¹¹

Vercillo och Duprey⁠¹² hänvisar i detta nummer av Journal till fallet In re Osborne för att understryka vikten av att skydda personer i beroendeställning, men hur avgjordes detta mål? Det gällde en svårt skadad far till två minderåriga barn. Rätten kom till slutsatsen att släktingarna skulle sörja för hans barn i materiellt och andligt avseende i den händelse att han dog. Liksom i andra fall⁠¹³ på senare tid fann rätten därför att det inte fanns något tvingande skäl för staten att åsidosätta patientens val av behandling; något lagligt ingripande för att genomdriva en behandling som han på det bestämdaste motsatte sig ansågs inte befogat.⁠¹⁴ Patienten tillfrisknade med alternativ behandling och fortsatte att sörja för sin familj.

Är det inte så att det stora flertalet fall som läkare har ställts inför, eller sannolikt kommer att ställas inför, kan klaras av utan blod? Det vi har studerat och vet mest om har med medicinska problem att göra, men patienter är mänskliga varelser, vars personliga värderingar och mål inte kan ignoreras. De känner bäst sina egna prioriteringar, sina egna moralbegrepp och sitt eget samvete, vilket ger deras liv mening.

Att respektera Jehovas vittnens religiösa samvete kan vara en utmaning för vår skicklighet som läkare. Men när vi antar denna utmaning, framhäver vi värdefulla fri- och rättigheter som vi alla vill värna om. Som John Stuart Mill så träffande skrev: ”Intet samhälle är fritt, hurudan dess styrelseform än må vara, där ej i det stora hela dessa rättigheter hållas i helgd. ... Var och en är själv sin bästa förmyndare, så väl i kroppsligt som i andligt och intellektuellt avseende. Människorna skola vinna mera genom att tillåta varandra att leva så, som det synes var och en bäst, än genom att tvinga envar att följa de övrigas smak.”⁠¹⁵

[HÄNVISNINGAR]

1. P. S. Appelbaum, L. H. Roth: Patients who refuse treatment in medical hospitals. JAMA 1983; 250:1296-1301.

2. R. Macklin: The inner workings of an ethics committee: Latest battle over Jehovah’s Witnesses. Hastings Cent Rep 1988; 18(1):15-20.

3. Bouvia v Superior Court, 179 Cal App 3d 1127, 225 Cal Rptr 297 (1986); In re Brown, 478 So 2d 1033 (Miss 1985).

4. In re Storar, 438 NYS 2d 266, 273, 420 NE 2d 64, 71 (NY 1981).

5. Rivers v Katz, 504 NYS 2d 74, 80 n 6, 495 NE 2d 337, 343 n 6 (NY 1986).

6. J. L. Dixon, M. G. Smalley: Jehovah’s Witnesses. The surgical/ethical challenge. JAMA 1981; 246:2471-2472.

7. A. A. Kambouris: Major abdominal operations on Jehovah’s Witnesses. Am Surg 1987; 53:350-356.

8. Jehovas vittnen och frågan om blodet, Brooklyn (och Järfälla), Watchtower Bible and Tract Society, 1977, sid. 1—64.

9. Pope denounces Polish crackdown (Påven kritiserar de skärpta restriktionerna i Polen). NY Times, January 11, 1982, p A9.

10. Office of the General Counsel: Medicolegal Forms with Legal Analysis. Chicago, American Medical Association, 1973, p 24.

11. D. Kleiman: Hospital philosopher confronts decisions of life. NY Times, January 23, 1984, pp B1, B3.

12. A. P. Vercillo, S. V. Duprey: Jehovah’s Witnesses and the transfusion of blood products. NY State J Med 1988; 88:493-494.

13. Wons v Public Health Trust, 500 So 2d 679 (Fla Dist Ct App) (1987); Randolph v City of New York, 117 AD 2d 44, 501 NYS 2d 837 (1986); Taft v Taft, 383 Mass 331, 446 NE 2d 395 (1983).

14. In re Osborne, 294 A 2d 372 (DC Ct App 1972).

15. J. S. Mill: Om friheten (i sv. övers. av Hj. Öhrvall, 1917, sid. 20).