Jag hade tidigare stoppat in ett exemplar av tidskriften Vakna! för 22 november 1991 bland mina journalpapper. Doktor Larson hittade det och lade märke till en rubrik: ”Att undvika blödningar och få dem under kontroll utan blodtransfusion”. Hon läste ivrigt för att se om det fanns något hon kunde använda för att hjälpa mig att överleva. Hennes blick föll på ordet ”erytropoietin”, som är ett läkemedel som stimulerar kroppen att producera röda blodkroppar. Hon satte genast in det. Men det tar tid för medicinen att ge resultat. Så frågan var om erytropoietinet skulle hinna verka.

Som dr Larson hade lovat, publicerades senare i Läkartidningen en rapport om mitt fall. Den hette ”Erytropoietin ersatte blodtransfusion” och löd bland annat: ”En 35-årig kvinna, tillhörande Jehovas vittnen, drabbades av en akut massiv obstetrisk blödning. Hon motsatte sig blodtransfusion men accepterade behandling med erytropoietin. Efter nio dagars postoperativ behandling med högdos erytropoietin ökade Hb från 29 g/l till 82 g/l utan biverkningar.”

Artikeln slutade: ”Initialt var patienten mycket kraftlös men återhämtade sig förvånansvärt snabbt, och det postoperativa förloppet för övrigt var helt komplikationsfritt. Hon kunde skrivas ut från sjukhuset efter två veckor.”