En öppen dörr till San Blas-öarna
DET tvåmotoriga planet cirklade över det lilla flygfältet längs stranden. Piloten meddelade att landningsbanan var översvämmad och att det inte skulle vara tryggt att landa. Men när han närmade sig den för andra gången, bestämde han sig för att gå ner med planet. När planet tog mark, hoppade det fram på grusbanan så att vattnet sprutade högt upp i luften. När det till sist stannade, andades vi ut lättade. Vår ängslan övergick i glädje, när vi fick syn på våra vänner som väntade på oss.
De hade kommit från ön Ustupu, omkring en och en halv kilometer utanför kusten. Den är en av San Blas-öarna, en kedja på omkring 350 småöar, som ligger utspridda längs Panamás nordöstra kust ända så långt bort som till gränsen mot Colombia. Dessa öar bebos av omkring 50.000 infödda indianer av kunastammen. Vi hade kommit på ett uppdrag.
Ett sammanträffande med sahilas
San Blas är ett comarca, ett regionalt område, i Panamá. Varje ö styrs av sitt eget sahilas, ett slags lokalt råd som består av äldre män i samhället. Representanter för sahilas utgör en krets, som kallas caciques, som styr över hela comarca.
Sedan 1969 har Jehovas vittnen predikat de goda nyheterna om Riket på San Blas. Och omkring 50 personer är nu med vid våra möten. (Matteus 24:14) Men de lokala myndigheterna har nekat oss tillstånd att predika på en del av öarna. Nyligen begärde sahilas på Ustupu, den befolkningsmässigt näst största ön i gruppen, ett samtal med Jehovas vittnen för att avgöra om man skulle ge oss officiellt erkännande eller inte. Det är tydligt att Jehova öppnar dörren för oss. — 1 Korintierna 16:9.
Vid ett inledande möte blev det klart vad de lokala myndigheternas förnämsta bekymmer gällde. De påpekade att det redan fanns fyra religioner i samhället — katoliker, baptister, Church of God och mormoner. Var och en av dessa har en stor kyrkobyggnad, av vilka en del befinner sig i ett övergivet skick. Eftersom marken är så begränsad på ön, måste myndigheterna vara försiktiga med att släppa in någon mer religiös grupp.
Genom en tolk förklarade vi att i mer än 200 länder världen runt har Jehovas vittnen bidragit till samhällets välgång genom de höga moralnormer de vidmakthåller. Vi försäkrade myndigheterna om att mötena nu skulle hållas i vittnens hem på platsen, och om det skulle bli nödvändigt att bygga en särskild mötesplats, skulle den inte bli oanvänd, för våra möten är väl besökta.
Sedan vi haft omkring en timmes samtal, beslöt befattningshavarna att framlägga saken vid sahilas’ nästa möte, som skulle hållas senare i veckan. Vi fick lov att vänta på svaret.
Ett besök på Hundön
I stället för att bara vänta bestämde vi oss för att besöka Achutupu, Hundön, med Rikets budskap. Vår båt, som heter ”La Torre del Vigia” (Vakttornet), är målad i lysande rött och blått och är utrustad med en utombordsmotor. Båten bryter av kraftigt mot de många cayucos, dvs. kanoter i form av urholkade trädstammar, som låg förtöjda vid kajen. En tur på 45 minuter genom en ganska krabb sjö förde oss till Achutupu.
Achutupu är en typisk liten tropikö, med vajande palmträd och sandstränder. Men med en befolkning på omkring 2.000 tycktes den ganska överbefolkad. Rader av infödingshyddor fanns överallt, åtskilda bara av smala gränder utan vägbeläggning. Hyddorna såg alla likadana ut. Väggarna, som var gjorda av rottingrör fästa vid en ram av smala trädgrenar, var bara omkring 1,5 meter höga och täcktes av ett stort, tjockt tak av palmblad. Inomhus fanns det bara ett öppet utrymme för hela familjen. Det fanns inga fönster, men springorna mellan rören släppte in tillräckligt med ljus och luft.
Innan vi besökte hemmen med vårt bibliska budskap, bestämde vi oss för att följa sedvänjan på platsen och besöka hövdingarna i samhället för att få deras tillstånd. Vi begav oss därför till kommunalhuset, en stor byggnad mitt i samhället.
Det var skumt inne i lokalen, men när våra ögon hade anpassat sig, kunde vi se rader av träbänkar, som hade ställts runt ett öppet utrymme i mitten. Bilder av tidigare framträdande sahilas fanns överallt. På grund av mörkret, bilderna och tystnaden påminde stället om det inre av en kyrka. Mitt i allt detta var fem män, en del låg i hängmattor, andra satt på bänkar. De var tydligen samhällets hövdingar.
Bolivar, ett av vittnena som hade kommit med oss från Ustupu och som talade språket på platsen, förklarade syftet med vårt besök. Vi blev genast vänligt mottagna, och tillåtelse gavs oss att få besöka byborna.
Från hydda till hydda i Achutupu
Kunaindianerna är ett gladlynt, vänligt folk. När vi gick genom gatorna, sprang barnen fram till oss och ropade ”Mergui! Mergui!”, som betyder ”utlänningar”. De ville skaka hand med oss. Det var bara ett fåtal män där, och vi fick veta att de flesta av dem var borta och skötte om sina små jordlotter på fastlandet.
Vi blev inbjudna i varje hem. Hustrun placerade oss i stora, handsnidade trästolar, och resten av familjen samlade sig omkring oss för att lyssna uppmärksamt. Innan vi gick, blev vi bjudna en dryck på kakao, kaffe eller inhemska frukter. Detta följdes av ett glas vatten för att skölja munnen. Enligt sedvänjan där var det fullt i sin ordning att spotta ut vattnet på golvet. Vi lärde oss snart att bara ta en liten smutt varje gång, i det vi kom ihåg att det var många hem att besöka.
Vid en hydda såg vi omkring 50 utskurna träbeläten av olika storlek uppställda vid sidan av ingången. Bolivar förklarade att dessa var till för att hålla onda andar borta. När kvinnan kom till dörren och talade om att hennes man inte mådde bra, förstod vi varför belätena fanns där, för sjukdom tillskrivs ofta demoner.
Sedan vi hade blivit inbjudna, såg vi att mannen låg i en hängmatta. Från ett snöre spänt över honom hängde dussintals miniatyrbågar, med spända strängar och pilar med röda spetsar riktade mot den sjuke mannen. Dessa pilar ansågs skrämma bort de onda andarna. På golvet stod flera runda kalebasser, som innehöll små beläten, tobakspipor och glödande kakaobönor. Dessa ansågs blidka andarna. Bolivar försökte trösta familjen genom att tala med dem om Guds löfte att ta bort all sjukdom, och de skaffade en del biblisk litteratur. Än en gång var det den traditionella drycken och vattenglaset.
Färgrika kunadräkter
En särskild sevärdhet på öarna är kunaindianernas färgrika dräkter. Fastän männen i våra dagar vanligtvis föredrar kläder av västerländsk stil, föredrar kvinnorna fortfarande sin traditionella klädsel, som består av en röd sjal, en blus med korta ärmar och en knälång kjol. Överdelen av blusen har vanligtvis klara färger. Mellandelen är känd som en mola, som turister ofta köper och använder som väggdekoration. Den är ett lapptäcksarbete med färgrikt tyg i traditionella fågel-, fisk- och djurmönster. Kjolen är helt enkelt ett rektangulärt stycke av mörkt tyg med ljusa mönster, svept kring kroppen och instoppat i livet. De flesta kunakvinnor har kort hår, även om en del av de yngre ogifta flickorna låter sitt hår växa längre.
Det verkar som om kvinnorna tycker om att bära många prydnader. Guldörringar, halsband, armband och näsringar är mycket populära. Ofta bär kvinnorna på detta vis alla familjens tillgångar, som kan uppgå till tusentals kronor. Framträdande är också deras ben- och armbindlar. Dessa är gjorda av små pärlor, som är orangefärgade, gula eller målade i andra färger och kan vara från fem till femton centimeter breda. Kvinnorna trär upp pärlorna på en lång tråd och lindar den sedan fast kring sina lemmar. Man uppnår vackra mönster genom att låta färgen växla på pärlorna på tråden. Bindlarna lindas hårt, så att man kan bära dem i flera månader utan att behöva avlägsna dem ens när man badar. Som ett komplement till deras stass målas eller tatueras ett lodrätt svart streck ner genom mitten av pannan och näsan, så att det slutar vid överläppen.
Vårt intressanta besök på Achutupu förkortades, eftersom vi måste återvända till Ustupu i tid för mötet med sahilas. Vid kajen väntade många människor på att få skaffa någon biblisk litteratur av oss. Vi var glada över att få lämna det vi hade hos dem.
Uppdraget fullgjort!
I Ustupu var kommunalhuset fullt av hundratals människor, som var ivriga att få reda på om Jehovas vittnen skulle bli officiellt erkända eller inte. Det var vi också. Medan förhandlingarna pågick, presenterade ordföranden framställan om att Jehovas vittnen skulle auktoriseras att verka som en religion på ön. När han uppmanade de närvarande att ge uttryck åt sina uppfattningar, började vårt hjärta att slå hastigt. Bara två personer var emot; flertalet var gynnsamt inställda.
Till sist röstade de församlade för att bevilja officiellt tillstånd åt oss att hålla möten och predika från dörr till dörr och för att låta beslutet bli nedskrivet i deras protokoll. Jehovas vittnen blev genom detta den första religion på ön som hade skriftligt bemyndigande att fungera. Alla andra har bara muntlig överenskommelse. Hur glada och tacksamma var vi inte för denna seger!
Vi hoppas att detta beslut skall öppna dörren, så att de goda nyheterna om Riket kan bli predikade på alla San Blas-öarna. Det finns alla skäl att känna det som psalmisten gjorde, när han sade: ”Jehova själv har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” — Psalm 97:1, NW.
[Karta sidan 28]
(För formaterad text, se publikationen)
PANAMÁ
Panama City
San Blas-öarna
Panamáviken
Karibiska havet
COLOMBIA