16, 17. a) Hur fick Paulus dristighet för förkunnartjänsten? b) Vad bör vi göra, om vi tycker att någon viss sida av vår kristna tjänst är svår?

¹⁶ Så här skrev Paulus till de kristna i Thessalonike: ”Sedan vi först hade lidit och blivit oförskämt behandlade (såsom ni vet) i Filippi, uppbjöd [vi] all vår dristighet med hjälp av vår Gud för att förkunna Guds goda nyheter för er under stor kamp.” (1 Thessalonikerna 2:2) Hur hade Paulus och hans följeslagare blivit ”oförskämt behandlade” i Filippi? Enligt några kännare av grekiska uttrycker det grekiska ord som Paulus här använde en förolämpande, skamlig eller kränkande behandling. Myndigheterna i Filippi hade låtit piska dem med spön, kastat dem i fängelse och satt fast deras fötter i stocken. (Apostlagärningarna 16:16–24) Hur påverkade denna smärtsamma erfarenhet Paulus? Ryggade han tillbaka i fruktan, när han kom till Thessalonike, nästa stad på hans missionsresa? Nej, han ”uppbjöd” all sin ”dristighet” eller tog mod till sig och övervann fruktan och fortsatte att frimodigt predika.

¹⁷ Var fick Paulus sin dristighet ifrån? Från sitt inre? Nej, utan han sade att han uppbjöd all sin dristighet ”med hjälp av vår Gud”. En uppslagsbok för bibelöversättare säger att dessa ord kan översättas: ”Gud avlägsnade fruktan ur våra hjärtan.” Om du inte känner dig särskilt frimodig i fråga om din förkunnartjänst eller om du tycker att någon viss sida av den verkar svår, varför då inte be Jehova göra samma sak för dig? Be honom avlägsna fruktan ur ditt hjärta. Be honom hjälpa dig att ta mod till dig att utföra arbetet. Gör också något åt saken rent praktiskt. Avtala till exempel om att få samarbeta med någon som är duktig i det slag av vittnande som du tycker är svårt. Det kanske är vittnande i affärer, på gatan, under informella förhållanden eller med hjälp av telefonen. Din kamrat kanske är villig att ta ledningen i början. Lägg i så fall märke till hur han eller hon gör och lär av det. Men ta sedan mod till dig och försök själv.

18. Vilka välsignelser kan vi få uppleva, om vi tar mod till oss i vår förkunnartjänst?

¹⁸ Tänk på vad som kan bli resultatet om du tar mod till dig. När du inte låter dig avskräckas, utan fortsätter, kommer du antagligen att få fina erfarenheter i samband med att du delar med dig av sanningen, erfarenheter som du annars inte skulle ha fått. (Se sidan 25.) Det kommer att skänka dig tillfredsställelse när du, trots att du kan tycka att det är svårt, gör sådant som du vet behagar Jehova. Du kommer att få uppleva hans välsignelse och hjälp i fråga om att övervinna din fruktan. Din tro kommer att bli starkare. Och du kan faktiskt inte arbeta på att bygga upp tro hos andra utan att samtidigt bygga upp tron hos dig själv. — Judas, vers 20, 21.

De tog mod till sig

DET är inte alltid så lätt att uppbjuda all sin dristighet ­eller att ta mod till sig för att predika. Aposteln Paulus sade faktiskt att han en gång gjorde det ”under stor kamp”. (1 Thessalonikerna 2:2) Är det värt ansträngningen att predika? Det finns ingen garanti för att Guds tjänare skall få uppleva något spektakulärt när de tar mod till sig och predikar, men de är ofta glada efteråt över att de gjorde det. Här följer några exempel.

En åttaårig flicka som heter Tara lyssnade uppmärksamt då hennes lärare berättade för klassen att de judar som under andra världskriget satt i koncentrationsläger fick bära en gul Davidsstjärna som igenkänningstecken. Tara funderade över om hon skulle säga något. ”Jag bad med öppna ögon”, berättar hon. Därefter räckte hon upp handen och sade att Jehovas vittnen också var i de där lägren och att de måste bära en lila triangel. Läraren blev intresserad och tackade henne. Det Tara sade öppnade vägen för ytterligare samtal med läraren, som senare även visade videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse för hela klassen.

I Guinea i Västafrika önskade en ung odöpt förkunnare som heter Iréne göra framsteg i sin tjänst. Den missionär som studerade Bibeln med henne uppmuntrade henne att försöka lämna tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till sina klasskamrater i skolan. Iréne tvekade eftersom hennes klasskamrater hade verkat så oemottagliga. Men uppmuntrad av missionären beslöt Iréne sig för att först kontakta den elev som hade verkat vara mest emot. Till Irénes förvåning tog flickan gärna emot tidskrifterna, och andra elever gjorde likadant. Iréne lämnade fler tidskrifter den månaden än hon hade gjort under de föregående fem månaderna tillsammans.

På Trinidad tvekade en äldste att kontakta rektorn vid en skola för att visa henne hur tidskriften Vakna! kunde vara till hjälp i undervisningen. Han tog emellertid mod till sig. Han säger: ”Jag bad när jag gick in på skolgården, och rektorn var till min stora förvåning mycket tillmötesgående.” Hon skaffade numret av Vakna! med ämnet ”Finns det något hopp för dagens ungdomar?” och sade att hon skulle använda den i undervisningen. Hon har sedan dess skaffat 40 tidskrifter om olika ämnen.

Under sin uppväxt tyckte Vaughn alltid att det var svårt att predika. Han säger: ”Jag blev nervös, fick handsvett och talade för fort och kunde inte lugna ner mig.” Han blev dock heltidsförkunnare. Men han hade fortfarande svårt att yttra sig. Så en dag, när han utan framgång hade varit ute för att söka arbete, ville han vittna för någon på tunnelbanetåget, för att det, som han säger, ”åtminstone skulle hända något positivt under dagen”. Men han kände sig lite skrämd av att affärsmännen på tåget hade så myndig uppsyn. Till slut tog han dock mod till sig och tilltalade en äldre herre som satt intill honom, vilket ledde till ett långt samtal. Denne affärsman sade: ”För att vara så ung ställer du så bra frågor. Är du teolog?” Vaughn svarade: ”Nej, jag är ett Jehovas vittne.” ”Aha”, sade mannen och log, ”det förklarar saken.”

Alla dessa vittnen och oräkneliga andra är glada över att de tog mod till sig och predikade. Kommer du också att göra det?