”Det finns silver i Potosí!”
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I BOLIVIA
Året var 1545, bara 12 år efter det att Francisco Pizarro erövrat det vidsträckta inkariket. Spanjorerna upptäckte en ung indian som i hemlighet hämtade silvermalm från en dold plats i Anderna i det som nu är Bolivia. Platsen kallades Potosí. Plötsligt spreds ryktet: ”Det finns silver i Potosí!” Trots att vintern närmade sig, rusade män i väg för att registrera inmutningar i området. Malmen var otroligt rik — 50 procent rent silver! Inom 18 månader bodde 14.000 människor i Potosí.
MALMFYNDIGHETEN fanns på sidan av ett berg som når 4.688 meter över havet. Det var en ogästvänlig plats, nästan helt utan vegetation och ett gott stycke ovanför trädgränsen. Den mycket rika malmen smältes i transportabla ugnar i vilka man använde vinden till att blåsa på träkolen för att få rätt temperatur. En krönikör på den tiden beskrev att han hade sett 15.000 ugnar vara i bruk på en gång. På natten såg de ut som en galax av stjärnor.
Staden vid foten av berget byggdes i all hast, med smala, krokiga gator för att ge något skydd mot den iskalla vinden. Historikern R. C. Padden skrev: ”Det fanns varken planering eller regler och bestämmelser, och man antar att det huvudsakligen berodde på att man inte trodde att det skulle finnas så mycket silver.” Men det fanns mycket. Berget, som kallades Cerro Rico (Det rika berget), visade sig innehålla en av de största silverfyndigheter som någonsin påträffats.
Slaveriet
Spanjorerna uthärdade oerhörda besvärligheter i sitt sökande efter silver. Det var ofta ont om mat, vattnet var förorenat och gruvorna farliga. Den bitande kylan utgjorde ett allvarligt problem. Ibland hände det att de som försökte värma sig vid en träkolseld blev koloxidförgiftade.
Spanjorerna kom snart på ett sätt att minimera sina obehag. De infödda indianerna tvingades till slaveri av de spanska erövrarna. Tidningen Bolivian Times i La Paz konstaterade: ”Det har sagts att åtta miljoner indianslavar förbrukades”, dog, i Potosís gruvor under kolonialperioden. Misshandel, överansträngning och sjukdomar orsakade en fruktansvärd avfolkning. Det är inte förvånande att en krönikör år 1550 kallade Potosí ”helvetets mun”!
Babylon
År 1572 var Potosí större än någon stad i Spanien. År 1611 påstods staden ha 160.000 invånare och vara lika stor som Paris och London. Den var också en av världens rikaste städer. Det var mode att bära sidenkläder, prydda med broderade spetsar av guld och silver. Det verkade som om man kunde köpa vilken som helst lyx: siden från Kina, hattar från England, trikåvaror från Neapel och parfym från Arabien. Invånarna smyckade sina hem med mattor från Persien, möbler från Flandern, tavlor från Italien och glas från Venedig.
Men Potosí var lika våldsamt som det var rikt. Blodiga bråk var ett dagligt skådespel på torgen. Det fanns gott om spelkasinon och bordeller. Potosí kom att kallas Babylon.
Ett av de spanska erövrarnas främsta mål var att upprätta den katolska religionen på den amerikanska kontinenten. Men hur rättfärdigade dessa till bekännelsen kristna att de gjorde omfattande vinster på slaveriet? En del präster uttalade sig mot orättvisorna, medan andra rättfärdigade slaveriet genom att påstå att spanjorerna inte var lika tyranniska som inkafolket. De påstod att indianerna var underlägsna och av naturen benägna att synda — det skulle därför vara till fördel för dem att arbeta i gruvorna. Ytterligare andra påstod att det var ett nödvändigt steg att låta indianerna arbeta i gruvorna för att kunna omvända dem till katolicismen.
Historien visar dock att prästerna var bland de rikaste människorna i Potosí. Historikern Mariano Baptista förklarar: ”Kyrkan som institution, och dess kyrkliga representanter som individer, utgjorde en privilegierad del av en grupp som hänsynslöst utnyttjade” indianerna. Den här historikern citerar en vicekung som år 1591 klagade över att prästerna ”utnyttjade indianerna med större girighet och ärelystnad än vad lekmännen gjorde”.
Förslösade rikedomar
Spanien hade varit ett fattigt land, men under några årtionden gjorde dess rikedomar det till den mäktigaste nationen på jorden. Men en sådan privilegierad ställning höll inte i sig. I en kommentar angående varför Spaniens rikedomar misslyckades med att ge nationen bestående överlägsenhet skriver J. H. Elliott följande i boken Imperial Spain—1469-1716: ”Gruvorna i Potosí gav Spanien omätliga rikedomar; om det inte fanns tillräckligt med pengar i dag, skulle det finnas i överflöd i morgon, då flottstyrkan med rikedomarna kom till Sevilla i Spanien. Varför planera, varför spara, varför arbeta?”
Potosís rikedomar förslösades, och epoken avslutades med stora konkurser. Enligt ett tänkespråk från den tiden var ankomsten av flottstyrkor med rikedomar som ett lätt sommarregn som fuktar takteglet för en kort stund och sedan avdunstar. En iakttagare på 1600-talet sade träffande angående Spaniens tillbakagång: ”På grund av alla sina rikedomar är Spanien inte rikt.”
Under 1700-talet, när silvret började sina, var det många som flyttade från Potosí, men senare fick staden nytt liv då tenn blev en viktig handelsvara. Tennbrytningen är dock inte lika omfattande, även om Potosí fortfarande är ett industriellt centrum med produktion och gruvdrift. Men många turister besöker Potosí för att njuta av dess koloniala charm. De kan också lägga märke till de rikt utsmyckade kyrkorna, av vilka många står tomma — ett vittnesbörd om det avtagande intresset för katolicismen.
Potosí är i dag en dyster påminnelse om det oerhörda mänskliga lidande som orsakades av girighet, politiska intriger och vilseledande religion, en påminnelse om ett kapitel i Bolivias historia som började med utropet: ”Det finns silver i Potosí!”