Jag fick uppleva många glädjande ting som ny missionär. En dag, då jag gick från hus till hus i ett av de finare kvarteren i La Paz, öppnade en tjänsteflicka och bjöd in mig. Damen i huset lyssnade på min framställning och tecknade en prenumeration på Vakttornet. Hur kom det sig att hon genast gav ett så fint gensvar? Hon hade nyligen blivit opererad, och medan hon låg på kliniken, läste hon bibeln. Hon upptäckte att bibelns läror skilde sig en hel del från det som hennes kyrka lärde, och därför var hon ganska ivrig att få läsa den litteratur jag erbjöd henne. Men innan jag kunde gå tillbaka till henne, kom hon och sökte få tag i mig, och hon fann mig till sist i ett gathörn, där jag erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till förbipasserande. ”Snälla du, kom hem till mig!” sade hon insisterande. Hon gjorde snabba framsteg i sitt studium av bibeln och blev snart döpt. Nu, 30 år senare, är hon fortfarande en trogen tjänare åt Jehova.

När Esther och jag började bearbeta staden, fann vi att människor hade satt upp skyltar i sina fönster med texten: ”Jehovas vittnen och evangelister tas inte emot.” Men ändå visste människorna i Villazón inte vilka Jehovas vittnen var! Liksom i Tupiza hade en präst ingripit och delat ut skyltarna i kyrkan för att människorna skulle sätta upp dem i sina fönster. Trots skyltarna i fönstren gav människorna gynnsamt gensvar, och vi placerade mycket litteratur och satte i gång många bibelstudier. Undan för undan försvann skyltarna från fönstren.