• Jag valde rätt levnadsbana
    Vakna! – 2007 | Mars

    • Vår klass utexaminerades den 1 februari 1981, och jag förordnades att tjäna i La Paz i Bolivia tillsammans med Enriqueta Ayala (nu Fernández).

      När vi kom fram till La Paz hade de bröder som skulle möta oss ännu inte kommit. ”Varför slösa bort tiden?” sade vi och började vittna för människor på flygplatsen. Tre trevliga timmar senare träffade vi bröderna från avdelningskontoret. De bad om ursäkt för sin sena ankomst och förklarade att gatorna hade varit igenkorkade på grund av en karneval.

      Att vittna ovan molnen

      La Paz ligger omkring 3625 meter över havsnivån, och de flesta dagar befann vi oss därför ovan molnen. Den tunna luften gjorde det svårt att andas, och jag var uttröttad efter bara en kort stund i tjänsten. Det tog ett år för mig att anpassa mig till den höga höjden, men Jehovas välsignelse uppvägde gott och väl de fysiska påfrestningarna. Efter att en förmiddag 1984 ha klättrat uppför en sluttning till ett hus som låg på en bergstopp knackade jag utmattad på dörren, och en dam kom ut. Vi hade ett mycket trevligt samtal, och jag sade att jag skulle komma tillbaka om några dagar.

      ”Det betvivlar jag”, svarade hon. Men jag kom tillbaka, och hon bad mig att undervisa hennes dotter i Bibeln. ”Det är föräldrarnas ansvar”, svarade jag. ”Men jag kan hjälpa dig om du vill.” Hon gick med på det och ville också själv studera. Eftersom hon var analfabet, började vi studera i den spanska upplagan av broschyren Learn to Read and Write, utgiven av Jehovas vittnen för sådana här situationer.

      Familjen fick så småningom åtta barn. När jag kom på besök brukade några av barnen bilda kedja för att hjälpa mig uppför sluttningen. Hela familjen – pappa, mamma och åtta barn – kom alla att tjäna Jehova. Tre av flickorna är pionjärer, och en av pojkarna är äldste i en församling. När fadern dog 2000 var han biträdande tjänare i församlingen. Det värmer verkligen mitt hjärta att tänka på den här underbara familjen och deras trogna tjänst! Jag tackar Jehova för att han har låtit mig få hjälpa dem.

      Återigen tillsammans med Carmen

      När mamma hade dött 1997 inbjöds Carmen att återigen få tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. År 1998 förordnades hon att tjäna i Cochabamba i Bolivia, där jag tjänade. Ja, efter 18 år var vi åter tillsammans, och Carmen räknades också som missionär. Vi hade en underbar tid i Cochabamba, där klimatet är så behagligt att det sägs att svalorna aldrig flyttar! För närvarande är vi i Sucre i Bolivia, en vacker stad med 220 000 invånare som ligger i en högt belägen dal. Staden, som en gång kallades lilla Vatikanen på grund av alla sina katolska kyrkor, har nu fem församlingar av Jehovas vittnen.

      Carmen och jag har tillsammans tjänat som pionjärer i över 60 år, och vi har haft den stora förmånen att få hjälpa över 100 personer fram till dop. Ja, att helhjärtat tjäna Jehova är utan tvivel det mest tillfredsställande levnadssättet! (Markus 12:30)