Ett överraskande besök

En dag året därpå satt jag ute på gården där hyresvärdinnan bakade bröd i en vedeldad ugn. En man kom fram till porten. Jag antog att han hade något ärende till henne, så jag ropade: ”Kom in!” Han gjorde det och satte sig ner bredvid mig. Fastän han var propert klädd kunde jag se på hans uppträdande att han hade en enkel bakgrund. Till min förvåning började han tala med mig om Bibeln.

Senare fick jag veta att mannen hette Adrian Guerra och att han var ett Jehovas vittne. Jag insåg snart att han inte kunde läsa så bra. Jag var på min vakt, men jag kände mig inte rädd. ”Jag kan trots allt latin och grekiska”, tänkte jag. ”Jag har studerat teologi och har i åratal diskuterat filosofi med teologer och biskopar.” Jag kände mig inte stolt och avvisade honom inte; jag förväntade mig bara inte att få lära mig något av honom.

Han frågade vad jag trodde var skälet till att ondskan tilltog i världen. Vi talade om det, och sedan bad han mig ta fram Bibeln. Strax innan hade jag köpt den nyligen utgivna katolska Jerusalem Bible. Han bad mig läsa Uppenbarelseboken 12:12, som lyder: ”Men för er, jord och hav, skall svårigheter komma, eftersom djävulen har kommit ner till er i raseri, då han vet att hans dagar är räknade.”

”Det syftar väl på syndens inträde”, svarade jag. Han bad mig läsa sammanhanget, verserna 7—10, där det sägs att krig bröt ut i himlen när Kristus blev kung, vilket fick till följd att Satan och hans änglar slungades ner till jorden. ”De fasansfulla förhållanden vi nu ser är en följd av Djävulens tilltagande vrede”, förklarade Adrian. ”Men vi kan vara glada över att Kristus nu är kung och att Djävulens dagar är räknade.”

Jag var hänförd över att få lära mig detta från Bibeln. Men det förvånade mig även att den här enkle mannen, med sitt tilltalande leende, kunde sitta där och lugnt förklara Skriften för mig.

Min längtan efter Gud tillfredsställd

Adrian lämnade en del litteratur och lovade komma tillbaka. Jag blev glad när han kom nästa gång och började ställa honom frågor som så länge hade förbryllat mig, sådana som: ”Hur kan Gud vara treenig?” och: ”Varför var Jesus i helvetet?” Han använde en handbok som hette Sanningen som leder till evigt liv, och han lät mig ur min egen bibel läsa de anförda bibeltexter som besvarade mina frågor. Jag kände mig som en burro (åsna eller dumbom). Jag fick veta att Guds namn är Jahve, eller Jehova, att han inte är treenig, att helvetet är graven och att Jesus befann sig där omedveten under delar av tre dygn. — Psalm 16:10; Predikaren 9:10; Jesaja 42:8.

På seminariet hade jag många gånger frågat om livet efter detta och då fått höra att himlen är som en stor kyrka där alla skall stå inför Gud och be. ”Så tråkigt!” tänkte jag. Men nu, när jag fick Bibelns löfte om evigt liv på en paradisisk jord förklarat för mig, tändes på nytt min tro på Guds kärlek till mänskligheten. — Psalm 37:9—11, 39; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Några besök senare hade Adrian med sig en utlänning som han presenterade som tillsyningsmannen för församlingen. ”Du ställer så många frågor”, sade han, ”så jag tänkte att den här missionären kunde hjälpa dig ännu bättre.” Men jag tyckte om Adrian, och missionärens närvaro gjorde mig nervös. Så jag fortsatte att studera Bibeln tillsammans med Adrian. Jag började vara med vid mötena i Rikets sal och upptäckte att de bibliska talen var mycket lärorika.

Jag övervinner min fruktan

Med tiden började Adrian uppmuntra mig att dela med mig åt andra av det jag lärt mig. Jehovas vittnen uppmuntras vid sina möten att undervisa från hus till hus. Jag insåg faktiskt att det bibliska ämne som Adrian dryftade med mig första gången, orsaken till den tilltagande ondskan, var det föreslagna Ämne för samtal för Jehovas vittnen i Bolivia den månaden år 1970. Det märktes att den övning som Adrian fått gjort honom bättre rustad att tjäna Gud än mina tio år av skolning hade gjort för mig! Men tanken på att besöka människor i deras hem skrämde mig. Det var så olikt att predika för dem som kom till kyrkan.

Nästa gång Adrian kom för att studera med mig gömde jag mig i huset och låtsades inte vara hemma. Han måste ha misstänkt det, för han väntade tålmodigt utanför en halvtimme innan han gick. Men han gav inte upp beträffande mig. Till min förvåning kom han tillbaka veckan därpå. Min kärlek till Jehova växte undan för undan, och jag övervann rädslan. År 1973 blev min hustru och jag döpta. Porfiria blev pionjär och tjänade i predikoarbetet och ledde bibelstudier på heltid. Hon fortsatte ända fram till sin dödsdag i början av år 1992.

Adrian lärde sig läsa flytande, och jag har i många år tjänat som äldste i församlingen. Båda fortsätter vi att predika de goda nyheterna om Guds kungarike från hus till hus.

[Bild på sidan 15]

Adrian och jag frambär tillsammans budskapet om Guds kungarike