På ett utländskt distrikt

Jag blev förordnad att tjäna i Bolivia, i den tropiska staden Santa Cruz, där det fanns en församling med ungefär 50 förkunnare. Staden påminde mig om Vilda Västern så som den framställts i en del Hollywoodfilmer. När jag tänker tillbaka har jag nog haft ett ganska ordinärt missionärsliv. Jag har aldrig blivit anfallen av krokodiler eller omringad av en våldsam pöbelhop, och jag har inte gått vilse i någon öken eller lidit skeppsbrott ute på havet. För mig har spänningen bestått i att göra lärjungar.

En av de första kvinnor som jag studerade Bibeln med i Santa Cruz var Antonia. Att undervisa på spanska var en svår utmaning. Antonias lille son sade en gång: ”Mamma, säger hon fel med flit för att få oss att skratta?” Antonia blev så småningom en lärjunge, liksom hennes dotter, Yolanda. En av Yolandas vänner, en juridikstuderande med smeknamnet Dito, började också studera Bibeln och vara med vid våra möten. Genom honom kom jag att inse något annat som har med vårt predikoarbete att göra: Ibland behöver människor en liten puff i rätt riktning.

När Dito började försumma sitt bibelstudium, sade jag: ”Dito, Jehova tvingar dig inte att stödja hans kungarike. Du måste välja.” När han svarade att han ville tjäna Gud, sade jag: ”Du har bilder här av en revolutionsledare. Skulle en besökare som ser dem dra slutsatsen att du har valt att stödja Guds kungarike?” Det var den lilla puff han behövde.

Två veckor senare utbröt en revolution, och en eldstrid bröt ut mellan universitetsstudenter och polis. ”Vi måste ta oss ut härifrån!” ropade Dito till en av sina vänner. ”Nej! Det här är vår stora dag som vi har väntat på”, svarade han och ryckte till sig ett gevär innan han skyndade upp på taket på universitetsbyggnaden. Han var en av åtta av Ditos vänner som dog den dagen. Ni kan föreställa er min glädje när jag ser denne man, Dito, som kanske skulle ha varit död om han inte hade beslutat sig för att bli en sann kristen.

Jehovas ande i verksamhet

En dag lät jag bli att ringa på en viss dörr, eftersom jag trodde att vi redan hade besökt dem som bodde där. Kvinnan i huset, Ignacia, kom ut och ropade på mig. Hon hade haft kontakt med Jehovas vittnen, men på grund av starkt motstånd från sin man – en stor och kraftig polisman som hette Adalberto – hade hon inte kunnat gå framåt andligen. Hon undrade över många grundläggande läror i Bibeln, så jag började studera med henne. Trots att Adalberto hade bestämt sig för att sätta stopp för hennes studium kunde jag samtala med honom ganska länge om andra ämnen, och det var första steget mot att vi blev vänner.

Föreställ er min glädje över att se Ignacia bli en kärleksfull församlingsmedlem som omtänksamt uppmuntrade många i behov av tröst och månade om både deras fysiska och andliga hälsa. Med tiden blev hennes man och tre av deras barn Jehovas vittnen. Faktum är att när Adalberto till sist förstod innebörden i de goda nyheterna, gick han till polisstationen och talade med sina kolleger med en sådan entusiasm om sanningen att han fick teckna 200 prenumerationer på tidskrifterna Vakttornet och Vakna!

I början av 1970-talet fanns det bara 12 medarbetare vid Jehovas vittnens avdelningskontor i La Paz. Allteftersom predikoverket utvidgades behövdes större utrymmen, så ett nytt avdelningskontor byggdes i den snabbt växande staden Santa Cruz. Den nya anläggningen togs i bruk 1998, och jag inbjöds att bli medlem av avdelningskontorets personal, som nu består av över 50 medarbetare.

Den enda församling som fanns i Santa Cruz 1966 har nu vuxit till över 50 församlingar.