Vi flydde från bomber — 50 år efter kriget!
Snart kommer bomber att explodera. Ta skydd!”
MED de här orden blev min man och jag av en polisman uppmanade att lämna huset och söka skydd i en närbelägen betongbunker. Meddelandet kom som en smärre chock. Vi befann oss nämligen inte i något krigshärjat område, utan vi var och hälsade på vänner på en av de vackra yttre atollerna som tillhör Marshallöarna i Mikronesien.
Vi hade kommit hit för att tillbringa en vecka hos ett gift par på den lilla ön Tõrwã. Hustrun i familjen var det enda Jehovas vittne som bodde på ön, och vi ville hjälpa henne att predika för människorna som bodde där.
Marshalleserna är vänliga till sin natur och är ivriga att tala om Bibeln. Eftersom boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden nyligen har getts ut på deras språk, hade vi möjlighet att lämna flera exemplar. Alla som ville ha boken försäkrade oss om att de skulle läsa den och inte använda den som en ken karawan, dvs. ett ”lyckobringande föremål”, för att hålla demoner på avstånd. En populär sedvänja är att stoppa ett hoprullat blad från Bibeln i en flaska och hänga den i en takbjälke eller ett träd i närheten, eftersom man tror att det håller onda andar borta.
Vi hade verkligen njutit av vår vistelse i flera dagar, men när lördagen kom, insåg vi snart att det skulle bli en annorlunda dag. Vi hade börjat dagen med ett behagligt morgondopp i det klara och varma vattnet i lagunen. När vi gick hem från stranden, såg vi ett grått fartyg med olycksbådande utseende närma sig. Vi fick snart veta vad det förde med sig. En polisman berättade att en grupp på sju amerikanska soldater hade kommit för att detonera gamla bomber på ön. För att öborna skulle vara i säkerhet, lät man evakuera hemmen. Öborna fick tillbringa dagen i bunkrar som hade byggts av japanerna under andra världskriget.
De här bunkrarna, som besökare nästan genast lägger märke till när de kommer till Tõrwã, vittnar om ett fasansfullt förflutet. På avstånd ser ön ut precis som ett tropiskt paradis, men när man kommer närmare blir det uppenbart att Tõrwãs skönhet vanpryds av ärr efter kriget som slutade för mer än 50 år sedan. Eftersom det en gång i tiden fanns en stor japansk flygbas på ön, finns det rester kvar som påminner om andra världskriget. Överallt finns det rostiga krigsreliker — stridsflygplan, kanoner och torpeder — överväxta av tropiska växter.
Det är emellertid de kvarblivna bomberna som är mest oroväckande. Under kriget fällde amerikanska militärstyrkor mer än 3.600 ton bomber, napalm och raketer över Tõrwã, och på marken hade de japanska styrkorna sin egen arsenal av bomber och vapen. Även om det inte är troligt att en 50 år gammal bomb skall explodera, är de alltid en riskfaktor, vilket förklarar att bombröjningsgrupper har besökt ön minst fem gånger sedan år 1945, det år då kriget slutade.
Vi undrade om varningen verkligen behövde tas på allvar, så vi gick till området där bombröjningsgruppen hade gått i land och talade med några i den. De sade inte bara att det var sant, utan också att bomber skulle komma att explodera inom en timme! Vi fick veta att om vi inte tog skydd i en bunker, var vi tvungna att lämna ön omedelbart.
Vår medsyster bestämde sig för att stanna kvar på Tõrwã, och hon och flera familjer tog skydd i en stor bunker. Hon berättade sedan för oss att de enda fönstren i den gamla betongbunkern var skottgluggarna, vilket gjorde att det inne i bunkern var obehagligt varmt och trångt. Då hon tillbringade dagen där väcktes minnen till liv från krigsåren, och hon erkände att medan de exploderande bomberna fascinerade henne som barn, verkade de nu ganska skrämmande.
Hennes man hade gått med på att skjutsa oss till Wollet Island, som ligger omkring åtta kilometer därifrån, i en liten båt med utombordsmotor. Vi hade åkt bara några minuter, då vi hörde en kraftig explosion. Då vi vände oss om mot Tõrwã, såg vi en pelare av rök stiga upp nära öns bostadsområde. Snart kom en andra explosion och därefter en tredje, som var mycket kraftigare.
Hela dagen predikade vi på Wollet, och det var en dag då vi flera gånger avbröts av avlägsna bombexplosioner. Flera månader i förväg hade man letat reda på de gamla bomberna och markerat dem. Man hade funnit krigsmateriel vitt och brett — på stränderna, längs landningsbanan och till och med i människors trädgårdar! För att minska antalet explosioner hade bombröjningsgruppen samlat ihop flera mindre bomber och sedan detonerat dem tillsammans.
Solen höll nästan på att gå ner när vi återvände till Tõrwã. Då vi närmade oss ön, lade vi märke till att den bekanta röken från eldarna som används till matlagning saknades. Vi kände på oss att något inte stod rätt till. Plötsligt kom en liten båt snabbt emot oss för att varna oss för att komma närmare. En stor bomb som låg under vattnet återstod att detonera nära revet. När vi drev från stranden i dunklet, fick vi se något som de flesta människor som nu lever aldrig har sett — en undervattensexplosion av en bomb från andra världskriget. En pelare av vatten och rök skickades långt upp i luften!
Lyckligtvis blev ingen på Tõrwã skadad den dagen. Befriade desarmeringsgruppen ön till slut från alla kvarblivna bomber? Antagligen inte. Gruppledaren sade att han trodde att öborna skulle stöta på mer gammalt krigsmateriel i framtiden. Naturligtvis gav det oss något att samtala med människor om när vi avslutade vårt predikoarbete på Tõrwã. Det var verkligen ett privilegium att få tala med dessa öbor om den tid då Jehovas kungarike kommer att få ”krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”. — Psalm 46:9.
Berättat av Nancy Vander Velde
[Bild på sidan 7]
En odetonerad bomb