En grundläggande trosuppfattning var ”samsara”. Denna lära är klart formulerad redan i Upanishaderna, en grupp hinduiska skrifter som troligen daterar sig till mitten av det första årtusendet f.v.t. Den går ut på att en individ efter döden och en kortare vistelse i himmelen eller helvetet återföds som en människa eller ett djur i en ställning som antingen är högre eller lägre än den som åtnjöts i föregående liv, allt i enlighet med ”karmas lag”. Livets mål är att uppnå ”moksha”, befrielse från det ändlösa kretsloppet av födelse och återfödelse och uppgå i urkällan, Brahma.

Denna önskan att uppnå ”moksha” grundar sig enligt historikern Will Durant på den ”motvilja mot livet ... , som löper som en mörk tråd genom allt hinduiskt tänkande”. Denna dystra och pessimistiska inställning kommer tydligt till uttryck i Maitri Upanishad, där denna fråga ställs: ”I denna kropp, som är behäftad med begär, vrede, girighet, villfarelse, fruktan, missmod, avundsjuka, avsaknad av det önskvärda, samröre med det icke önskvärda, hunger, törst, ålderdomssvaghet, död, sjukdom, sorg och liknande ting — vad tjänar det till att ägna sig åt njutningar?”

Ett sätt att undvika detta olyckliga tillstånd anges i puranas, en serie texter som förmodligen sammanställdes under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Puranas, som betyder ”gamla berättelser”, fick stor spridning och kom att betraktas som det enkla folkets heliga skrifter. Det sägs i Garuda Purana: ”Verklig lycka kommer av att undertrycka alla känslor. Där känslorna får råda, där råder olycka. ... Utplåna dina känslor så blir du lycklig.” Tyvärr verkar denna lösning nästan lika glädjelös som det olyckliga tillstånd som den skulle avhjälpa.

En tid dessförinnan hade Bhagavadgita, som betyder ”Herrens sång” och som ibland har betecknats som ”den viktigaste bok som någonsin skrivits i Indien”, stakat ut tre olika vägar till befrielse. ”Pliktens väg” betonade vikten av att fullgöra rituella och sociala förpliktelser, ”kunskapens väg” inbegrep meditation och yoga, och ”hängivenhetens väg” inbegrep hängiven dyrkan av en personlig gud. Bhagavadgita har liknats vid kristenhetens ”Nya testamentet”. De flesta indier kan en del av verserna i denna sång utantill, och många av dem reciterar dagligen långa stycken ur minnet.

Bhagavadgita är egentligen bara en liten del av ett hinduiskt hjälteepos, Mahabharata, som med sina ett hundra tusen verser är världens i särklass längsta dikt. I och med att Bhagavadgita införlivades med Mahabharata (troligen på 200-talet f.v.t.), hade hinduismen slutligen blivit en särskild religion, skild från vedismen och brahmanismen.

[Ruta på sidan 25]

Du kanske har undrat:

Hur förklarar hinduerna samsara — återfödelsens hjul? Så här sägs det i Bhagavadgita: ”Liksom en man lägger av utslitna klädesplagg och tar på sig nya, lägger också den som bebor kroppen av utslitna kroppar och träder in i andra som är nya.” Garuda Purana förklarar: ”Det är de gärningar som detta jag utfört i ett tidigare liv som avgör dess natur i nästa. ... En människa blir vad hon är förutbestämd att bli, och inte ens en gud kan ändra hennes öde.” För att belysa detta citerar The Markandeya Purana en person som säger: ”Jag har fötts som en brahman, en kshatrya, en vaishya och en sudra, och vidare som ett dragdjur, en mask, en hjort och en fågel.”

Betraktar hinduerna kon som helig? Både Rig-Veda och Avesta nämner kor bland ”varelser som inte får dödas”. Men detta tycks snarare grunda sig på principen om ”ahimsa” (icke-våld) än på tron på en återfödelse. The Markandeya Purana påpekar dock hur allvarligt det är att inte lyda denna lag och säger att ”den som dödar en ko kommer till helvetet i tre på varandra följande återfödelser”.

Hur betraktar hinduerna floden Ganges? ”Helgon, som renas genom att bada i denna flods vatten och vars sinnen är hängivna Kesava [Vishnu], uppnår slutgiltig befrielse. Alla varelser renas dag för dag när de hör talas om, längtar efter, ser, vidrör, badar i eller lovsjunger den heliga floden. Och även de som bor så långt bort [från floden] som hundra yoyanas [1.400 km] och som utropar ’Ganga och Ganga’ befrias från de synder som de begått under sina tre föregående liv.” — The Vishnu Purana.