Koranen uppenbaras

9. Vilken anses ha varit Muhammeds första uppenbarelse? (Jämför Uppenbarelseboken 22:18, 19.)

⁹ Vilken uppenbarelse sägs ha varit den första som Muhammed fick? De flesta islamiska auktoriteter är överens om att det var de fem första verserna i sura 96 i Koranen, med titeln Al-‘Alaq, ”Det stelnade blodet”, som lyder:

10—12. Hur har Koranen blivit bevarad?

¹⁰ Enligt den arabiska urkunden ”Uppenbarelsens bok” svarade Muhammed: ”Jag kan inte läsa.” Han var därför tvungen att lära sig uppenbarelserna utantill, så att han kunde upprepa och recitera dem. Araberna var skickliga i att använda minnet, och Muhammed var inget undantag. Hur lång tid tog det innan han hade fått hela det budskap som Koranen innehåller? Det anses allmänt att uppenbarelserna kom under en period av omkring 20 till 23 år, från omkring år 610 v.t. till hans död år 632 v.t.

¹¹ Muslimska källor förklarar att när Muhammed fick en uppenbarelse, läste han omedelbart upp den för dem som råkade befinna sig i hans närhet. Dessa i sin tur lärde sig uppenbarelsen utantill och höll den vid liv genom recitation. Eftersom konsten att tillverka papper var okänd för araberna, lät Muhammed skrivare teckna upp uppenbarelserna på de enkla material som då fanns att tillgå, till exempel skulderblad av kameler, palmblad, trästycken och pergament. Det var emellertid inte förrän efter profetens död som Koranen fick sin nuvarande utformning, under ledning av Muhammeds efterträdare och följeslagare. Detta skedde under det styre som utövades av de tre första kaliferna (muslimska ledare).

¹² Korantolkaren Muhammad Pickthall skriver: ”Samtliga suror i Koranen hade fått skriftlig form före Profetens död, och många muslimer hade lärt sig hela Koranen utantill. Men de skrivna surorna var utspridda bland folket; och då i en strid ... ett stort antal av dem som kunde hela Koranen utantill dödades, gjorde man en sammanställning av hela Koranen och satte den på pränt.”

13. a) Vilka tre källor ger muslimerna undervisning och vägledning? b) Hur betraktar somliga islamiska lärde översättningar av Koranen?

¹³ Tre urkunder styr muslimernas liv — Koranen, ḥadīth och sharī‛a. (Se rutan på sidan 291.) Muslimerna anser att Koranen på arabiska är den renaste formen av uppenbarelsen, eftersom Gud, enligt deras mening, använde det språket när han talade genom Gabriel. I sura 43:2 heter det: ”Vi hava förvisso gjort den till en arabisk koran, för den händelse I månden hava förstånd.” Alla översättningar av Koranen betraktas således som urvattnade versioner, där renheten i viss mån gått förlorad. Somliga islamiska lärde vägrar rentav att översätta Koranen. Enligt deras uppfattning är en översättning alltid ett svek. ”Muslimerna har [därför] alltid ogillat och ibland även förbjudit varje försök att översätta den till något annat språk”, förklarar dr J. A. Williams, docent i islamisk historia.

[Ruta på sidan 291]

De tre källorna till undervisning och vägledning

Koranen sägs ha blivit uppenbarad för Muhammed av ängeln Gabriel. Koranens arabiska text betraktas som inspirerad.

Ḥadīth eller sunna, ”Profetens gärningar, uttalanden och tysta bifall (taqrīr) ... som fastställdes under det andra århundradet [A.H.] i form av nedskrivna ḥadīther. En ḥādīth är således en skriftlig redogörelse för en handling eller för uttalanden som gjorts av Profeten.” Termen kan också tillämpas på handlingar eller uttalanden som gjorts av någon av Muhammeds ”följeslagare eller deras efterträdare”. I en ḥadīth är det bara innebörden som betraktas som inspirerad. — History of the Arabs.

Sharīʽa, den kanoniska lagen, grundar sig på Koranens principer och reglerar muslimernas hela liv i religiöst, politiskt och socialt avseende. ”Alla människans handlingar faller inom fem rättsliga kategorier: 1) det som betraktas som en absolut plikt (farḍ) [där utförandet av handlingen belönas och underlåtenhet bestraffas]; 2) berömvärda eller förtjänstfulla handlingar (mustaḥabb) [där utförandet belönas men uraktlåtenhet inte bestraffas]; 3) tolererbara handlingar (jāʼiz, mubāḥ), som rättsligt sett är neutrala; 4) klandervärda handlingar (makrūh), som fördöms men inte bestraffas; 5) förbjudna handlingar (ḥarām), vilka kräver att förövaren bestraffas.” — History of the Arabs.