Vad är Talmud?

”Talmud är otvivelaktigt ett av de märkligaste litterära verken genom tiderna.” — The Universal Jewish Encyclopedia.

”[Talmud är] en av mänsklighetens stora intellektuella prestationer, ett dokument så svårgenomträngligt, så betydelsefullt, så svårfattligt att det har hållit skarpa hjärnor i arbete i mer än ett och ett halvt årtusende.” — Jacob Neusner, judisk teolog och författare.

”Talmud är stöttepelaren [i judendomen] som höjer sig över den [Bibeln], bärande judendomens hela andliga och intellektuella överbyggnad.” — Adin Steinsaltz, kännare av Talmud och rabbin.

TALMUD har obestridligen under århundraden haft ett mycket stort inflytande på det judiska folket. I kontrast till de ovan citerade lovorden har Talmud emellertid blivit nedsvärtad och kallad ”ett hav av oklarhet och förvirring”. Den har blivit kritiserad som ett hädiskt verk av Djävulen. Genom påvliga dekret blev den gång på gång censurerad, konfiskerad och även bränd i stort antal på torgen i Europa.

Vad är egentligen det här för ett verk som har väckt så mycket strid? Vad är det som gör Talmud unik bland judarnas skrifter? Varför skrevs den? Hur har den fått ett sådant inflytande på judendomen? Har den någon betydelse för den icke-judiska världen?

Under de 150 första åren efter det att templet i Jerusalem hade förstörts år 70 v.t. sökte akademier av rabbinska vise enträget efter en ny grund för att kunna upprätthålla judiska seder och bruk. De diskuterade och befäste olika traditioner i deras muntliga lag. Genom att bygga på denna grund satte de upp nya gränser och krav för judendomen och gav vägledning för ett dagligt liv av helighet utan ett tempel. Detta nya andliga system som sammanfattades i Mishna sammanställdes i början av 200-talet v.t. av Jehuda ha-Nasi.a

Mishna var i sig själv komplett, och den sökte inte något rättfärdigande genom bibliska hänvisningar. Dess metod för diskussion och även stilen på hebreiskan var unika, klart avgränsade från den bibliska texten. Rabbinernas beslut som citerades i Mishna skulle påverka judarnas dagliga liv överallt. Jacob Neusner ger följande kommentar: ”Mishna bildade Israels författning. ... Den krävde att man erkände dess regler och att man följde dem.”

Men hur var det om någon ifrågasatte om de vises auktoritet i Mishna verkligen var i överensstämmelse med de uppenbarade Skrifterna? Rabbinerna behövde då visa att de läror som tannaiterna (lärare i den muntliga lagen) förkunnade och som finns i Mishna var i fullständig harmoni med de hebreiska skrifterna. Ytterligare kommentarer blev nödvändiga. De kände ett behov av att förklara och rättfärdiga Mishna och bevisa att den härstammade från Lagen som Mose fick vid Sinai. Rabbinerna kände sig manade att bevisa att den muntliga lagen och den skrivna lagen hade samma anda och samma syfte. I stället för att vara det slutliga ordet angående judendomen blev Mishna en ny grund för religiösa diskussioner och debatter.

Hur Talmud blev till

De rabbiner som antog denna nya utmaning var kända som amoraiter — ”tolkar” eller ”språkrör” för Mishna. Varje akademi kretsade kring en framstående rabbin. En liten krets av lärde och studerande hade diskussioner hela året. Men de viktigaste mötena hölls två gånger om året, under månaderna adar och elul, då det var lågsäsong i jordbruksarbetet och hundratals eller till och med tusentals fler kunde närvara.

Adin Steinsaltz förklarar: ”Under själva studieperioderna satt akademins överhuvud vanligen på en stol eller på en matta längst fram i lokalen. Framför honom radade deltagarna upp sig. I främre raden satt de allmänt erkända och etablerade laglärda, lärarkollegiet och de mest framstående lärjungarna, bakom dem satt de övriga. ... Den hierarkiska indelningen [var] mycket strikt [i rangordning efter vikt och betydelse].” En del av Mishna reciterades. Detta jämfördes sedan med motsvarande eller kompletterande material som tannaiterna hade samlat men inte tagit med i Mishna. Analyseringsproceduren började. Frågor ställdes och motsägelser analyserades för att finna inre harmoni mellan olika läror. Man sökte efter bestyrkande texter från de hebreiska skrifterna till stöd för det som rabbinerna förkunnade.

Även om dessa diskussioner var noggrant strukturerade, var de intensiva och ibland våldsamma. En vis man som citeras i Talmud talade om ”eldgnistor” som hoppade mellan rabbinernas munnar under en debatt. (Hullin 137b, den babyloniska Talmud) Steinsaltz säger följande om tillvägagångssättet: ”Efter att akademiöverhuvudet eller någon annan föredragande avslutat sin utläggning stod det de närvarande fritt att komma med invändningar, antingen utifrån något annat källmaterial, alternativa förklaringar, eller framföra egna slutledningar. Dessa diskussioner kunde ibland bli mycket korta och begränsas till att formulera ett uniformt, definitivt och avgörande svar på en given fråga. I andra fall presenterade de skriftlärda alternativa svar eller problemlösningar som då blev startskottet för ... omfattande debatter.” Alla närvarande tilläts ta del. Frågor som klargjordes vid mötena brukade överföras till andra akademier, så att andra lärde kunde granska dem.

Ändå var inte dessa möten bara ändlösa formalistiska debatter. Rättsfrågor som har att göra med regler och bestämmelser i judarnas religiösa liv kallas halakha. Denna term kommer från det hebreiska ordet för ”gå” och visar den ”levnadsväg man bör följa”. Allt annat — berättelser om rabbiner och bibliska personer, visa uttalanden och uppfattningar om tro och filosofi — kallas haggada, av det hebreiska ordet för ”berätta”. Halakha och haggada blandades ihop under rabbinernas debatter.

I sin bok The World of the Talmud skriver Morris Adler: ”En vis lärare brukade avbryta en omfattande och svår juridisk argumentering med en avvikelse av ett mindre påfrestande och mer uppbyggande slag. ... Vi finner således legend och historia, den tidens vetenskap och folktro, biblisk exegetik och biografi, predikan och teologi sammanvävda till vad som, för en som är obekant med akademiernas tillvägagångssätt, skulle kunna se ut som en märklig blandning av oorganiserad information.” För de lärde i akademierna var det ett syfte med alla sådana avvikelser, och de relaterades till sakfrågan under diskussionen. Halakha och haggada var byggstenarna i ett nytt system som var under uppbyggnad i de rabbinska akademierna.

Framställandet av två versioner av Talmud

Rabbinernas viktigaste lärocenter i Palestina flyttade så småningom till Tiberias. Andra viktiga akademier låg i Sepforis, Caesarea och Lydda. Men den allt sämre ekonomiska situationen, konstant politisk instabilitet och slutligen påtryckningar och förföljelse från den avfälliga kristendomen ledde till en omfattande immigration österut till ett annat stort centrum med judisk befolkning — Babylonien.

I hundratals år hade studenter strömmat från Babylonien till Palestina för att studera hos de stora rabbinerna vid akademierna. En sådan student var Abba ben Ibo, även kallad Abba Arika — Abba den långe — men senare känd som enbart Rab. Han återvände till Babylonien omkring år 219 v.t. efter att ha studerat hos Jehuda ha-Nasi, och detta utgjorde en vändpunkt för den judiska kolonins andliga betydelse i Babylonien. Rab bildade en akademi i Sura, ett område med många judar, men med få lärde. Hans anseende drog 1.200 studenter till hans akademi, men det var tusentals fler närvarande under de judiska månaderna adar och elul. Den framstående Samuel, som var samtida med Rab, bildade en akademi i staden Nehardea. Andra betydelsefulla akademier bildades i Pumbeditha och Mehoza.

Nu var det inte nödvändigt att resa till Palestina, eftersom man kunde studera hos de stora lärde i Babylonien. Utformandet av Mishna som en fristående text banade väg för det fullständiga oberoendet för de babyloniska akademierna. Även om nu olika studiestilar och metoder utvecklades i Palestina och i Babylonien, bevarade man enheten i akademierna genom regelbundet kommunicerande och genom utbyte av lärare.

Mot slutet av 300-talet och i början av 400-talet v.t. blev situationen särskilt svår för judarna i Palestina. Vågor av restriktioner och förföljelse från den avfälliga kristenhetens växande myndighet ledde omkring år 425 v.t. till den sista stöten för att göra slut på Sanhedrin och avskaffa ställningen som Nasi (patriark). De palestinska amoraiterna började föra ihop sammanfattningarna av debatterna i akademierna till ett enda sammanhängande verk för att försäkra sig om att de bevarades. Detta verk, som sammanställdes i hast under senare delen av 300-talet v.t., blev känt som den palestinensiska Talmud.b

Medan akademierna i Palestina var på tillbakagång, stod amoraiterna i Babylonien på toppen av sina förmågor. Abaye och Raba utvecklade debattnivån till en komplicerad och utstuderad argumentering som senare blev modellen för analyser av Talmud. Därefter började Ashi, överhuvudet för akademin i Sura (371–427 v.t.), sammanfatta och redigera summeringen av debatter. Enligt Steinsaltz gjorde han detta eftersom han ”oroade sig ... för att merparten av den enorma, osystematiserade Muntliga lagen riskerade att gå förlorad för eftervärlden”.

Denna stora mängd av material var mer än vad en enda person, eller till och med en hel generation, kunde sammanställa. Amoraiternas era slutade i Babylonien under 400-talet v.t., men arbetet med den slutliga redigeringen av den babyloniska Talmud fortsatte in på 500-talet v.t. av en grupp som kallades saboraim eller savoraiter, en arameisk term som betyder ”uttydare” eller ”de som har åsikter”. Dessa slutliga redigerare sammanställde dessa tusentals olika delar och rabbinska debatter under århundraden och gav den babyloniska Talmud en stil och uppbyggnad som skilde den från alla tidigare judiska skrifter.

Vad åstadkom Talmud?

De talmudiska rabbinerna grep sig an med att bevisa att Mishna hade samma ursprung som de hebreiska skrifterna. Men varför gjorde de det? Jacob Neusner svarar: ”Man påstod att frågan gällde Mishnas status. Men den verkliga orsaken visar sig gälla de vises egen auktoritet.” För att förstärka denna auktoritet blev varje rad i Mishna granskad, ifrågasatt, förklarad och samordnad på ett speciellt sätt — ibland också varje ord. Neusner konstaterar att på detta sätt ”ändrade [rabbinerna] Mishnas riktning från en väg till en annan”. Även om Mishna utformades som ett komplett verk i sig självt, hade den nu blivit ingående analyserad. Under denna process hade den blivit omskapad och omvärderad.

Detta nya verk — Talmud — tjänade rabbinernas syfte. De satte upp reglerna för analyser, och Talmud lärde därför människor att tänka som rabbinerna. Rabbinerna trodde att deras studiemetod och deras analys återspeglade Guds sinne. Studiet av Talmud blev själva målet, en form av tillbedjan — det ansågs att när man använde sinnet eller hjärnan efterliknade man Gud. Under flera generationer blev Talmud analyserad på just detta sätt. Vad har det lett till? Historikern Cecil Roth skriver: ”Talmud ... gav [judarna] deras kännetecknande prägel som skilde dem från andra, men också deras anmärkningsvärda styrka till motstånd och sammanhållning. Dess dialektik stärkte deras intelligens och gav dem ... skarpsinne. ... Talmud gav den förföljde juden under medeltiden en annan värld som han kunde fly in i. ... Den gav honom ett fädernesland som han kunde bära med sig när hans eget land var förlorat.”

Genom att lära andra rabbinernas tänkesätt har Talmud verkligen haft makt. Men frågan för alla — både judar och icke-judar — är denna: Återspeglar Talmud verkligen Guds sinne? — 1 Korinthierna 2:11–16.

De två versionerna av Talmud — Hur skiljer de sig åt?

Det hebreiska ordet ”Talmud” betyder ”studera” eller ”lära”. Amoraiterna i Palestina och Babylonien grep sig an med att studera, eller analysera, Mishna. Båda versionerna av Talmud (den palestinensiska och den babyloniska) innehåller sådana analyser, men hur skiljer de sig åt? Jacob Neusner skriver: ”Den första versionen av Talmud analyserar bevis, den andra granskar antaganden; den första håller sig helt inom gränserna för denna granskning, den andra överskrider dem kraftigt.”

Att man redigerade den babyloniska Talmud mer intensivt och noggrant gjorde den inte bara mycket större, utan också djupare och mer genomträngande i tänkesätt och analys. När man talar om ”Talmud”, är det vanligtvis den babyloniska Talmud som avses. Det är denna version av Talmud som har blivit mest studerad och kommenterad under århundradenas gång. Enligt Neusner är den palestinensiska Talmud ”ett verk av förmågor”, medan den babyloniska Talmud ”är ett verk av genier”.