Begrunda till exempel vad han sade i inledningen till sitt omfattande litterära verk med titeln ”Vederläggandet och kullkastandet av den kunskap som med orätt kallas så”. Han skrev: ”Vissa män som förkastar sanningen inför hos oss osanna historier och gagnlösa släktregister, vilka som aposteln sade [1 Timoteus 1:3, 4] snarare uppväcker stridigheter än främjar Guds arbete med att bygga upp tron. Genom sin slugt uppbyggda retorik vilseleder de oerfarnas sinnen och tar dem till fånga, förvränger Herrens uttalanden och är onda uttydare av sådant som var väl sagt.”

Irenaeus’ främsta verk, ”Vederläggandet och kullkastandet av den kunskap som med orätt kallas så”, gick vanligen under namnet ”Mot kätterierna”. Det är uppdelat i fem böcker. De två första innehåller en kritisk beskrivning av olika kätterska sekters läror, speciellt det valentinianska kätteriet. I de tre återstående böckerna försöker Irenaeus lägga fram ”argument från Skrifterna”.

I inledningen till tredje boken, ”Mot kätterierna”, skriver Irenaeus: ”Håll därför i minnet vad jag har sagt i de två tidigare böckerna; och genom att till dem lägga denna får du från mig ett fullgott svar mot alla kättare och kan då motstå dem troget och modigt på den enda sanna och livgivande trons vägnar, vilken kyrkan har mottagit från apostlarna och meddelar sina barn. Ty alltings Herre gav åt sina apostlar evangeliets kraft, och genom dem har vi också lärt känna sanningen, det vill säga Guds Sons lära — som Herren sade till dem: ’Den som hör på er hör på mig, och den som föraktar er föraktar mig, och honom som har sänt mig.’”

Irenaeus medgav själv att han inte var någon god skribent, men han var ändå besluten att avslöja alla sidor hos gnosticismens ”onda läror”. Han citerar från och kommenterar många skriftställen och argumenterar mästerligt mot de ”falska lärarna” i de ”fördärvliga sekterna”. (2 Petrus 2:1—3) Det verkar som om Irenaeus hade svårigheter med att sammanställa sitt arbete i tillfredsställande form. Varför det? Därför att han hade samlat enorma mängder stoff.

Irenaeus’ framställning kom uppenbarligen till efter stor möda och mycket studium. Hans utförliga argumentering förser oss med en rikedom av information om källorna till gnosticismen och om dess olika drag. Irenaeus’ skrifter utgör också en ovärderlig källa till upplysningar om åtminstone några av de skriftenliga uppfattningar som de som påstod sig följa Guds ord fortfarande hade vid slutet av 100-talet v.t.

Irenaeus bekräftar upprepade gånger sin tro på ”en Gud, den allsmäktige Fadern, som har gjort himmelen och jorden och haven och allt som är i dem, och på en Jesus Kristus, Guds Son, som gjordes till kött till vår frälsning”. Gnostikerna förnekade dessa fakta!

Mot den gnostiska docetismen (läran att Kristus aldrig kom i mänsklig gestalt) skrev Irenaeus: ”Kristus måste vara en människa som vi, om han skulle kunna återlösa oss från förgängelsen och göra oss fullkomliga. Eftersom synd och död kom in i världen genom en människa, så kunde de rättmätigt och till vår fördel utplånas endast genom en människa; dock naturligtvis inte genom en människa som bara vore en avkomling av Adam, och således själv vore i behov av återlösning, utan genom en andre Adam, avlad på övernaturligt sätt, en ny stamfader till vårt släkte.” (1 Korintierna 15:45) Å andra sidan var gnostikerna dualister, eftersom de trodde att andliga ting var goda men att all materia och allt kött var ont. Följaktligen förkastade de människan Jesus Kristus.

Eftersom gnostikerna ansåg att allt kött är ont, förkastade de också äktenskap och fortplantning, och de påstod att Satan var upphovet till detta. De till och med tillskrev ormen i Edens lustgård gudomlig vishet! Detta synsätt ledde till extrema livsstilar, antingen asketism eller ett liv av köttsliga njutningar. Genom att påstå att frälsning endast kommer genom den mystiska gnosticismen, dvs. genom kunskap som vunnits genom egna uppenbarelser, lämnade de inget rum för sanningen från Guds ord.

I kontrast till detta inbegrep Irenaeus’ argument tron på tusenårsriket och visade på en viss insikt om hoppet om ett fridfullt framtida liv på jorden. Han försökte ena de olika växande grupperingarna på den tiden genom att använda Guds kraftfulla ord. Och man minns honom allmänt för hans klara tänkande, skarpa iakttagelseförmåga och sunda omdöme.

Det finns de som vill ge Irenaeus (som dog omkring år 200 v.t.) äran för att ha utvecklat och utformat den kristna trons sanna läror, men man måste komma ihåg att han levde under en förändringens tid, en tid då det förutsagda avfallet ägde rum. Ibland är hans argument något vaga, rentav motsägelsefulla. Trots detta uppskattar vi i hög grad vittnesbördet från män som modigt stod upp för Guds inspirerade ord i stället för att försvara människors traditioner.