GURKA

(hebr.: qishshu’ạh)

När israeliterna och ”den blandade skaran” klagade och gav uttryck åt sin längtan efter den mat de hade ätit i Egypten, nämnde de gurka tillsammans med vattenmelon, purjolök, rödlök och vitlök. (4Mo 11:5) Några kännare hävdar att gurkan (Cucumis sativus) är ett alltför alldagligt födoämne för att kunna framkalla en sådan längtan och menar att det troligen rör sig om melon (C. melo). De tillgängliga vittnesbörden både från språk som är besläktade med hebreiskan och från tidiga översättningar talar dock för gurkan.

Gurkan växer krypande eller klättrande och har gula eller vitaktiga blommor. Frukten har glatt och grönt till blågrönt skal och grönvitt fruktkött som innehåller många kärnor. Nilens vattenrika stränder och Palestinas daggstänkta jord kan i kombination med solvärmen erbjuda perfekta växtbetingelser för gurkan, som odlas i stor skala i dessa områden.

Det var vanligt att man i grönsaksodlingar och vingårdar satte upp en koja eller hydda, där den som vaktade odlingen mot tjuvar och djur kunde söka skydd. Om hyddorna liknade sådana som har använts i nyare tid, rörde det sig om en ganska bräcklig konstruktion med fyra stolpar som hade drivits ner i marken och förbundits med tvärslåar. Väggarna och taket utgjordes av grenar och kvistar, ibland hopflätade, och de viktigaste sammanfogningarna var gjorda med vidjor. När odlingssäsongen var slut övergavs hyddorna, och när höststormarna och regnen satte in började de svikta och kunde falla samman helt. I en målande beskrivning av det ödelagda Sion sägs det därför att det hade ”lämnats kvar som en hydda i en vingård, som en utkikskoja på ett gurkfält”. (Jes 1:8)

Det var också vanligt att man satte upp stolpar och störar på fälten för att skrämma bort fåglar och andra djur, och profeten Jeremia liknade nationernas avgudabilder vid en sådan stum och livlös ”fågelskrämma på ett gurkfält”. (Jer 10:5)