Ofta är det själva lånen som gör att en bank råkar i svårigheter, i synnerhet när det gäller långfristiga lån med låga räntor. Vanligtvis är det inte något problem när ekonomin är stabil och de räntor som banken betalar ut för pengar som de erhållit från insättare och andra källor är lägre än räntorna på lånen. Men när räntorna på insatta medel stiger, som de har gjort på senaste tiden, kan banken hamna i den situationen att den måste betala ut mer än den får in.

Ännu värre är det när de som har lånat pengar inte kan betala tillbaka dem. Detta är just nu fallet med många jordbrukare i Förenta staterna. Sådana uteblivna betalningar får många mindre, regionala banker att gå omkull. ”Exakt hälften av de banker som stod på konkurslistan år 1985 betecknades som jordbruksbanker, det vill säga minst 25 % av deras lån hänförde sig till jordbruket”, sägs det i finanstidningen American Banker.

Rena bedrägerier och förskingringar är ytterligare ett skäl till att banker går omkull. Den elektroniska transfereringens tidsålder har möjliggjort penningstölder som får forna tiders bankrån att förblekna. ”Den amerikanska ekonomin förlorar årligen över 500 miljoner dollar på detta sätt”, sägs det i paristidningen Le Figaro. ”I Europa är de stora bankerna mycket mer förtegna om siffrorna, eftersom de inte vill avslöja hur stora problemen är. De medger likväl att de åsamkas större förluster genom databedrägerier än genom rån och vanliga inbrott. Databedrägeri har blivit den moderna ekonomins gissel. ... Så snart dataexperterna kommer på ett motdrag, uppdagas nya kryphål som vissa individer är snabba att utnyttja till sin egen fördel.”

Liksom i varje annat företag kan vanskötsel och dåliga affärsmetoder också göra att en bank går omkull. Vanskötsel sägs i själva verket spela en avgörande roll vid de flesta bankkrascher. Bankdirektörerna kanske gav osäkra lån åt sina vänner eller släktingar. Eller också kanske de var alltför expansiva när konjunkturerna var gynnsamma. Girighet och en önskan att göra ett klipp och tjäna snabba pengar kan också ha lett till en del mindre väl genomtänkta investeringar.

I vissa fall har den hårda konkurrensen fått banker att ta överdrivet stora risker. Somliga faller offer för sin alltför aggressiva utlåningspolitik. I sin önskan att ”lägga på locket” när det uppstår problem och att bättra på kassareserven och penningflödet försöker vissa banker locka till sig insättare genom att erbjuda ovanligt höga räntor eller gör rentav ytterligare investeringar i riskabla företag.

Statlig försäkring av insatta medel — som garanterar att insättarna får tillbaka sina pengar vad som än händer — har också fått somliga banker att kasta all försiktighet överbord. (Förekommer inte i Sverige.) Men det är omöjligt att förutsäga framtiden. Somliga som till exempel investerade i olja och andra energikällor, när dessa hade ett uppsving och priserna var höga, gjorde konkurs när priserna plötsligt föll eller satsningarna misslyckades. Disinflation kan också vara förödande för sådana som räknat med att kunna betala tillbaka lånade pengar med pengar vars värde urholkats av inflation.

De problem som gör att banker går omkull är inte begränsade till mindre banker. Några av världens största finansinstitut befinner sig också i trångmål. Många har satsat miljoner eller rentav miljarder dollar på lån till länder i tredje världen som nu inte kan betala räntorna, långt mindre själva skulden.

Skuldproblemet

Banker är helt naturligt riskabla företag. De handhar stora summor pengar som till största delen inte är deras egna. Dessutom skapar de pengar och lånar ut långt större belopp än de har täckning för. Även om bankerna kanske vidtar lämpliga försiktighetsåtgärder, vet de att vissa lån kommer att visa sig vara osäkra. Ett visst belopp sätts därför undan som lånereserv för att täcka osäkra fordringar. Men om ovanligt många lån går galet, kommer denna reserv inte att räcka till för att klara de stora låneförlusterna eller en plötslig rusning efter pengar från insättarnas sida. ”Ju större del av aktiekapitalet som står på spel till följd av osäkra lån, desto svagare blir banken i ekonomiskt avseende”, sägs det i tidskriften New York. ”Konkurs (eller en krasch) inträffar när bankens hela aktiekapital är förbrukat.”

Fler och fler banker i våra dagar befinner sig i just den situationen — alltför många av deras lån visar sig vara osäkra, och det finns inte nog med kapital för att täcka dem. De orsaker som anges är många: oljekrisen, handelsrestriktioner och underskott i betalningsbalansen, ekonomisk nedgång, instabila räntesatser, kapitalflykt, inflation, disinflation, konjunktursvackor, överdrivet aggressiv utlåningspolitik, bolagskonkurser, hård konkurrens, upphävande av restriktioner — ja, till och med okunnighet och dumhet.

Men det finns sätt att hålla sig flytande — åtminstone på papperet. Omskrivning av lånen, så att fordringarna sträcks ut över en längre period, är ett sätt som ofta används. Ett annat sätt är att notera lånen till fulla värdet, även om det inte finns så stort hopp om att få tillbaka det fulla lånebeloppet. En ofta använd taktik är att låna ut mer pengar till låntagarna, så att de kan betala räntorna.

Alla dessa metoder används för närvarande av bankerna när det gäller deras lån till tredje världen, vilka av många betraktas som det största hotet mot det internationella bankväsendets stabilitet. Enligt en rapport från Världsbanken uppgick utlandsskulden för över ett hundra utvecklingsländer till sammanlagt omkring 950 miljarder dollar i slutet av år 1985, en ökning med 4,6 procent från föregående år. Trots att den redan är alltför hög, förväntas den uppgå till en biljon dollar i slutet av år 1986. Varför? Därför att många av dessa nationer helt enkelt inte kan betala tillbaka sina skulder och pressar på för att få mer tid och pengar. Med hänsyn till lånens ofantliga storleksordning har bankerna gått med på deras krav. Som en person uttrycker det: ”Om jag är skyldig dig en dollar, så är jag i ditt våld; men om jag är skyldig dig en miljon, så är du i mitt våld.”