Bosnien-Hercegovina

”Den 16 maj 1992 var vi 13 personer som satt hopkurade tillsammans i en lägenhet medan granaterna föll över Sarajevo. Byggnaden vi satt i träffades två gånger. Vi var kroater, serber och bosnier, och tack vare sanningen var vi enade, trots att det var våra folkgrupper som dödade varandra utanför. Vid gryningen avtog striderna, och vi lämnade lägenheten och sökte oss till en säkrare plats. Precis som kvällen innan ropade vi högt till Jehova, och han hörde oss.” – Halim Curi.

Sarajevo, en stad med mer än 400 000 invånare, upplevde en av de längsta och svåraste belägringarna i modern tid. Hur skulle bröderna och systrarna klara av situationen när landet slets sönder av etniska och religiösa konflikter? Innan vi går in på det ska vi ta reda på lite mer om Bosnien-Hercegovina.

Bosnien-Hercegovina ligger mitt i det tidigare Jugoslavien, mellan Kroatien, Serbien och Montenegro. Familjebanden är starka och även den kulturella gemenskapen. Gästfrihet är något självklart. Man dricker gärna en kopp turkiskt kaffe hos grannen eller träffas på något av kaféerna (kafići). Befolkningen utgörs av bosnier, serber och kroater, som är ganska lika varandra utseendemässigt. Många anser sig inte vara särskilt troende, men ändå är det religionen som har splittrat dem. De flesta bosnier är muslimer, medan serberna tillhör serbisk-ortodoxa kyrkan och kroaterna katolska kyrkan.

I början av 90-talet ökade den religiösa intoleransen och hatet mellan folkgrupperna, och det ledde till en fruktansvärd etnisk rensning. Soldater drog fram och körde ut civila från byar och städer för att skapa etniskt rena områden åt sin egen religiösa grupp. Vännernas neutralitet sattes på svåra prov. I Bosnien, liksom på andra ställen i det tidigare Jugoslavien, tillhör de flesta samma religion som sina föräldrar, och efternamnet avslöjar ofta vilken religion man har. När någon börjar tjäna Jehova händer det att han betraktas som en förrädare som har svikit traditionen och sin familj. Men vännerna har fått uppleva vilket skydd det ger att vara lojal mot Jehova.

UNDER BELÄGRINGEN

Som vi har sett blev de jugoslaviska bröderna mycket rörda av den kärlek och enhet de upplevde vid sammankomsten ”Människor som älskar Guds frihet” i Zagreb i Kroatien 1991. Den här oförglömliga sammankomsten stärkte dem inför de svårigheter som skulle komma. Ena dagen levde bosnier, serber och kroater fredligt sida vid sida i Sarajevo, nästa dag var staden omringad av en armé. Alla blev instängda, även våra bröder. Visserligen var den politiska situationen mycket instabil, men ingen kunde förutse att konflikten skulle pågå så länge som den gjorde.

Halim Curi, en äldste i Sarajevo, rapporterade: ”Folk svälter. De får bara drygt ett kilo mjöl, ett hekto socker och en halv liter olja i månaden. Det odlas på varenda liten plätt i staden, och folk hugger ner träden för att kunna laga mat och få värme. När det inte finns fler träd river de upp sina parkettgolv. De använder allt som går att elda, till och med gamla skor.”

Ljiljana Ninković och hennes man Nenad blev instängda i Sarajevo under belägringen och skildes från sina två döttrar. ”Vi var en helt vanlig familj med två barn, lägenhet och bil”, säger Ljiljana. ”Sedan vändes allting upp och ner.”

Men Ljiljana och Nenad fick ofta uppleva att Jehova beskyddade dem. Ljiljana berättar: ”Två gånger träffades vår lägenhet av en bomb precis när vi hade gått ut. Men trots alla svårigheter kunde vi glädja oss åt det lilla. Vi brukade göra en sallad av maskrosblad vi plockat i parken, så att vi hade något att äta till riset. Vi lärde oss att vara nöjda med det vi hade och inte ta något för givet.”

FYSISKA OCH ANDLIGA BEHOV FYLLS

Ett av de största problemen var att få tag på vatten. Det var inte ofta det fanns något vatten i ledningarna. I stället kunde man få gå ända upp till en halvmil genom områden med krypskyttar. Väl framme fick man köa i flera timmar, och sedan var man tvungen att gå samma farliga väg tillbaka med de tunga behållarna.

”Ibland var det en stor prövning när vi fick höra att vattnet skulle släppas på en stund”, berättar Halim. ”Då kunde alla duscha, tvätta och bunkra vatten. Ibland hände det här under mötestid. Då blev vi tvungna att välja – antingen går vi på mötet eller så stannar vi hemma och tar vara på vattnet.”

Även om de fysiska behoven var viktiga insåg vännerna att den andliga maten var ännu viktigare. Den fick de på mötena, och där fick de också veta vilka som hade blivit fängslade, skadade eller dödade. Milutin Pajić, en äldstebroder, berättar: ”Vi var som en familj. Vi ville aldrig gå hem från mötena. Vi kunde stanna kvar i timmar och prata om sanningen.”

Situationen var inte lätt, och vännerna fruktade ofta för sina liv. Ändå satte de sanningen främst. Medan landet splittrades mer och mer, kom Jehovas tjänare närmare varandra och sin himmelske Fader. Barnen såg hur lojala deras föräldrar var och byggde själva upp en stark lojalitet mot Jehova.

Staden Bihać vid den kroatiska gränsen var isolerad i nästan fyra år. Ingen kunde åka därifrån, och inga hjälpsändningar kunde nå fram. Osman Šaćirbegović, den ende döpte brodern i den här staden, berättar: ”Det var värst i början av kriget. Inte bara på grund av själva situationen, utan kanske mer på grund av att det här var något helt nytt, något vi aldrig upplevt förut. Märkligt nog blev det en lättnad när granaterna väl började falla. Då märkte vi att det inte är alla granater som dödar någon. Det är inte ens alla som exploderar.”

Eftersom ingen visste hur länge stridigheterna skulle vara, såg Betel i Zagreb och i Wien till att man lagrade förnödenheter i Rikets salar och privata hem i Sarajevo, Zenica, Tuzla, Mostar, Travnik och Bihać. Städer kunde helt oväntat bli omringade och isolerade, och då nådde inga hjälpsändningar fram. Under den här tiden lyckades Jehovas vittnen bevara sin enhet och utgjorde en dramatisk kontrast till det brinnande hat som svepte genom landet.

FLITIGA MEN FÖRSIKTIGA

Förutom att det var svårt att få tag på mat levde man också under hotet från krypskyttar. De fanns över hela Sarajevo och sköt helt slumpmässigt på oskyldiga människor. Dessutom fortsatte granatattackerna. Ibland var det farligt att förflytta sig i de belägrade städerna, och folk levde i ständig fruktan. Bröderna och systrarna var naturligtvis försiktiga men fortsatte också att modigt vittna för dem som behövde tröst och uppmuntran.

En äldste berättar: ”Under en av de värsta attackerna mot Sarajevo exploderade flera tusen granater på en enda dag. Ändå ringde vännerna till äldstebröderna på förmiddagen och undrade var vi skulle ha möte för tjänst.”

En syster berättar: ”Jag såg hur förtvivlat väl människor behövde sanningen. Det gjorde att jag inte bara uthärdade, utan också kunde känna glädje under den här svåra tiden.”

Många på distriktet förstod själva att Bibeln kunde ge dem hopp. En broder berättade: ”Folk kommer till oss för att få andlig hjälp – vi behöver inte ens gå ut och leta efter dem. De dyker bara upp vid Rikets sal och ber om ett studium.”

Mycket av framgången i tjänsten under kriget berodde på att vännerna var så enade. Andra kunde inte undgå att lägga märke till det. Nada Bešker, en syster som har varit pmsu i många år, berättar: ”Det gjorde ett stort intryck. Många såg att bosniska och serbiska vittnen gick i tjänsten tillsammans. De kunde också få se hur en kroatisk syster och en syster som tidigare varit muslim studerade med en serb. Det blev så tydligt att vi var annorlunda.”

Resultatet av brödernas nit märks fortfarande, eftersom många av dem som tjänar Jehova i dag fick sanningen under kriget. Församlingen i Banja Luka blev dubbelt så stor, trots att hundra förkunnare flyttade till andra församlingar.

EN TROGEN FAMILJ

Vännerna var alltid försiktiga, men på grund av ”tid och oförutsedd händelse” råkade vissa illa ut när de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. (Pred. 9:11) Božo Ðorem, som var serb, blev döpt vid den internationella sammankomsten i Zagreb 1991. När han återvänt till Sarajevo hamnade han flera gånger i fängelse, där han blev illa behandlad för att han var neutral. År 1994 dömdes han till 14 månaders fängelse. Det svåraste för honom var att han inte fick vara tillsammans med sin fru, Hena, och deras femåriga dotter, Magdalena.

Kort efter att Božo frigetts inträffade något mycket tragiskt. En lugn eftermiddag var familjen på väg till ett bibelstudium i närheten av bostaden. Plötsligt bröts tystnaden av en granatexplosion. Hena och Magdalena dog omedelbart, och Božo dog på sjukhuset.

KRISTEN NEUTRALITET

På grund av alla fördomar var toleransen för en neutral ståndpunkt mycket låg eller rentav obefintlig. Församlingen i Banja Luka bestod till största delen av unga bröder som militären ville sända ut i kriget. De blev misshandlade när de vägrade att ge efter.

Osman Šaćirbegović berättar: ”Polisen förhörde oss ofta och sade att vi var fega stackare som inte försvarade våra familjer.”

Osman brukade fråga polismannen om det kändes tryggt att ha ett tjänstevapen.

”Javisst”, svarade polisen.

”Skulle en kanon få dig att känna dig ännu säkrare?”

”Absolut.”

”Skulle en stridsvagn vara ännu bättre?”

”Det är klart.”

”Detta skulle alltså få dig att känna dig trygg”, brukade Osman säga. ”Men jag får skydd av Jehova, som är den allsmäktige Guden och universums Skapare. Vad skulle kunna vara bättre?” Poängen var tydlig, och poliserna brukade lämna honom i fred efter ett sådant samtal.

HJÄLPSÄNDNINGAR ANLÄNDER

Vännerna i närliggande länder visste att de bosniska vittnena hade det svårt, men länge var det omöjligt att nå fram med förnödenheter. Men i oktober 1993 gav myndigheterna signaler om att det kanske skulle gå att komma in med hjälpsändningar. Trots farorna bestämde sig bröderna för att försöka. Fem långtradare med 16 ton mat och ved lämnade Wien den 26 oktober och gav sig av mot Bosnien. Men hur skulle de ta sig fram genom områden där strider fortfarande rasade?c

Bröderna hamnade i mycket farliga situationer under resan. En av chaufförerna berättar: ”Jag kom i väg sent en morgon och hamnade bakom flera andra lastbilar med hjälpsändningar. Vid en vägspärr fick alla stanna medan officerarna kontrollerade papperen. Plötsligt hörde jag skottsalvor från en krypskytt, och en chaufför som inte var ett vittne träffades.”

När de kom fram till Sarajevo var det bara chaufförerna som släpptes in, så de andra bröderna fick vänta utanför staden. Men eftersom de var inställda på att uppmuntra vännerna letade de upp en telefon och ringde upp förkunnarna inne i staden och höll ett mycket välbehövligt och uppmuntrande tal. Många gånger under kriget riskerade resande tillsyningsmän, beteliter och medlemmar av landskommittén livet för att hjälpa vännerna att överleva både fysiskt och andligen.

Under nästan fyra år var det omöjligt att sända matvaror till vännerna i det belägrade Bihać. Men otroligt nog kunde vännerna där ändå få andlig mat. Hur var det möjligt? De lyckades få tillgång till en telefonlinje och en fax, så att de kunde få Tjänsten för Guds kungarike och exemplar av Vakttornet under vissa perioder. Sedan skrev de av litteraturen, och varje familj fick ett exemplar. När kriget bröt ut fanns det bara en liten grupp förkunnare i Bihać. Tre av förkunnarna var döpta, men det fanns också 12 odöpta förkunnare som hade överlämnat sig åt Jehova men som fick vänta i två år på ett tillfälle att bli döpta.

Det var naturligtvis mycket svårt för dem att vara isolerade så länge. Osman berättar: ”Mina bibelstudier hade aldrig varit på en sammankomst eller upplevt ett kretsbesök. Vi pratade ofta om hur det skulle bli att få träffa våra bröder och systrar från andra platser.”

Man kan lätt förstå hur lyckliga vännerna blev den 11 augusti 1995, då två fordon med texten ”Jehovas vittnens hjälpsändning” anlände till Bihać. Det här var den första privata hjälpsändningen som kom in i staden sedan belägringen började. Och den kom just när vännerna kände att de hade nått gränsen för vad de orkade, både fysiskt och mentalt.

Invånarna i Bihać såg hur bröderna tog hand om varandra, till exempel genom att laga trasiga fönster. Osman säger: ”Mina grannar blev jätteimponerade, eftersom de visste att vi inte hade några pengar. Det blev ett stort vittnesbörd, och de pratar fortfarande om det.” I dag finns det en blomstrande församling i Bihać med 34 förkunnare och 5 pionjärer.

EN MINNESVÄRD RESA

Bröderna riskerade gång på gång livet för att föra in mat och litteratur till krigshärjade städer i Bosnien. Men resan den 7 juni 1994 var speciell. Tre lastbilar lämnade Zagreb i Kroatien tidigt den morgonen, och med på resan var frivilliga arbetare och flera medlemmar av landskommittén. Målet var att leverera förnödenheter och hålla ett förkortat kretsmöte, det första på tre år.

En av platserna där programmet hölls var Tuzla. När kriget började fanns det bara ett 20-tal döpta förkunnare där. Det var verkligen en överraskning att över 200 kom och lyssnade på programmet! 30 blev döpta. I dag finns det tre församlingar och mer än 300 förkunnare i Tuzla.

Bröderna i Zenica lyckades hitta en lämplig mötesplats men ingen bassäng till dopet. Till slut fick de tag på en tunna som var stor nog. Det var bara ett problem – den luktade fisk! Men dopkandidaterna måste haft Jesu inbjudan att bli människofiskare i tankarna, för de lät sig inte avskräckas. (Matt. 4:19) Doptalet hölls av Herbert Frenzel, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien. Han berättar: ”De som skulle bli döpta hade väntat så länge att inget kunde hindra dem. Efter dopet kände de sig som segrare.” I dag finns det en församling med 68 förkunnare i Zenica.

I Sarajevo hölls kretsmötet nära en vägkorsning med krypskyttar. När bröderna hade kommit fram välbehållna till sammankomsten visade det sig vara svårt att få tag på tillräckligt med vatten för dopet. För att inte förlora några värdefulla droppar döpte man därför alla i storleksordning – de minsta först och de största sist.

Det här var verkligen en underbar dag för vännerna! Inget kunde dämpa deras glädje över att tillbe Jehova tillsammans, inte ens de förfärliga saker som hände runt omkring dem. I dag finns det tre starka församlingar i Sarajevo.

EFTER KRIGET

När vägarna öppnades igen blev livet lättare på många sätt. Men den etniska rensningen fortsatte, och många blev bortkörda från sina hem. Ivica Arabadžić, en äldstebroder i Kroatien, berättar hur det gick till när han tvingades lämna sitt föräldrahem i Banja Luka: ”En beväpnad man kom till oss och sade att huset från och med nu var hans. Eftersom han var serb hade han blivit bortkörd från sitt hus i Šibenik i Kroatien. Nu krävde han att vi skulle ge oss av. En man från militärpolisen som jag studerade med gjorde vad han kunde för att hjälpa oss. Vi lyckades inte behålla huset, men vi kunde göra ett byte. Den serbiske mannen fick vårt hus, och vi fick hans. Det var tufft att lämna sitt hem och församlingen där vi hade fått sanningen, men vi hade inget val. Vi tog med oss några få saker och gav oss av till Kroatien för att leta upp vårt nya hus. Men när vi kom till Šibenik hade någon annan redan flyttat in i huset. Vi visste inte vad vi skulle göra, men vännerna tog hand om oss, och en äldstebroder lät oss bo hos honom i ett år tills vi fick tag på en bostad.”

I dag är den politiska situationen fortfarande instabil. Men verket går verkligen framåt i Bosnien-Hercegovina, där nästan 40 procent av befolkningen är muslimer. Sedan kriget tog slut har man byggt nya Rikets salar. En Rikets sal i Banja Luka är speciell därför att den innebar en juridisk seger. Bröderna kämpade i flera år för att få tillstånd att bygga en Rikets sal i det här området, som är starkt kontrollerat av serbisk-ortodoxa kyrkan. De nekades tillstånd att bygga, trots att Jehovas vittnen var lagligt erkända i Bosnien. Slutligen, efter många böner och stora ansträngningar, fick de byggnadslov. Nu kan man hänvisa till den här segern när det blir aktuellt att bygga fler Rikets salar i den delen av Bosnien-Hercegovina.

Den nya friheten har gjort att 32 pmsu kan hjälpa till i områden där behovet är större. Många av dem kommer från andra länder. De har varit till stor nytta genom att de är entusiastiska för tjänsten och väl insatta i hur organisationen ska fungera.

I Sarajevo, där vännerna blev beskjutna av krypskyttar för några år sedan, håller man i dag sammankomster för vittnen från alla delar av det tidigare Jugoslavien. Det vackra, bergiga Bosnien-Hercegovina har sargats av flera krig under de senaste hundra åren, men Jehovas tjänare har kommit närmare varandra i ”broderlig tillgivenhet fri från hyckleri”. (1 Petr. 1:22) Här finns det nu 16 församlingar med 1 163 förkunnare som enat lovprisar den sanne Guden, Jehova.

[Ruta/​Bild på sidorna 195, 196]

Vi lovade att komma tillbaka

HALIM CURI

FÖDD 1968

DÖPT 1988

ÖVRIGT Hjälpte till att organisera och distribuera humanitär hjälp i Sarajevo. Nu är han äldste, medlem av en sjukhuskommitté och juridisk representant för Jehovas vittnen i Bosnien-Hercegovina.

ÅR 1992 blev Sarajevo belägrat. När vi inte fick någon litteratur studerade vi gamla tidskrifter. Vännerna skrev av de studieartiklar vi hade på en gammaldags skrivmaskin. Fastän vi bara var 52 förkunnare kom det mer än 200 på mötena, och vi ledde omkring 240 bibelstudier.

I november 1993, när kriget var som värst, föddes vår dotter, Arijana. Situationen var inte precis idealisk för ett nyfött barn. Vi var utan vatten och el flera veckor åt gången och använde möblerna som bränsle. När vi skulle till mötena var vi tvungna att passera genom farliga områden. Krypskyttarna sköt på allt och alla, så vi fick springa över vissa gator och barrikader.

En dag var jag, min fru Amra och vår lilla dotter på väg hem från mötet tillsammans med broder Dražen Radišić. Allt verkade lugnt, men plötsligt började någon skjuta med ett automatvapen. Vi kastade oss ner på marken, men jag träffades i magen. Smärtan var fruktansvärd. Många såg vad som hände från sina fönster, och några unga män sprang ut för att föra oss i säkerhet. När jag kom till sjukhuset ville läkarna genast ge mig en blodtransfusion. Jag förklarade att jag inte kunde ta emot blod för mitt samvetes skull. De försökte övertala mig, men jag hade bestämt mig och var beredd att ta konsekvenserna. De gick med på att operera mig ändå, och operationen tog två och en halv timme. Jag återhämtade mig utan att ha fått någon blodtransfusion.

Efter operationen behövde jag vila upp mig, men det var inte så lätt mitt under brinnande krig. Vi beslöt oss därför för att hälsa på våra släktingar i Österrike. Enda sättet att lämna Sarajevo var genom en tunnel under flygplatsen som var nästan en kilometer lång och bara drygt en meter hög. Min fru bar vår dotter, och jag försökte bära bagaget. Men eftersom jag var dålig efter operationen blev hon tvungen att hjälpa mig.

Det går knappt att beskriva hur underbar tiden i Österrike var. Men när vi lämnade Sarajevo hade vi lovat vännerna och Jehova att vi skulle återvända. Det var hemskt svårt att resa ifrån släkten i Österrike, särskilt min mamma. Men eftersom vi hade lovat att åka tillbaka om vi fick vila upp oss lite, kunde vi inte bara säga till Jehova: ”Tack för hjälpen. Vi trivs bra, så vi stannar nog här.” Dessutom visste vi ju att vännerna i Sarajevo behövde oss. Amra stödde mig helt i det här beslutet.

Så i december 1994 var vi tillbaka vid tunneln till Sarajevo. Den här gången skulle vi ta oss in i staden. Folk som såg oss trodde inte att vi var kloka. Alla andra ville ta sig ut, men vi kom tillbaka. Det var en obeskrivlig känsla att komma till Rikets sal och träffa bröderna och systrarna igen. Vi har aldrig ångrat att vi återvände.