Osman Šaćirbegović berättar: ”Polisen förhörde oss ofta och sade att vi var fega stackare som inte försvarade våra familjer.”

Osman brukade fråga polismannen om det kändes tryggt att ha ett tjänstevapen.

”Javisst”, svarade polisen.

”Skulle en kanon få dig att känna dig ännu säkrare?”

”Absolut.”

”Skulle en stridsvagn vara ännu bättre?”

”Det är klart.”

”Detta skulle alltså få dig att känna dig trygg”, brukade Osman säga. ”Men jag får skydd av Jehova, som är den allsmäktige Guden och universums Skapare. Vad skulle kunna vara bättre?” Poängen var tydlig, och poliserna brukade lämna honom i fred efter ett sådant samtal.

Det var naturligtvis mycket svårt för dem att vara isolerade så länge. Osman berättar: ”Mina bibelstudier hade aldrig varit på en sammankomst eller upplevt ett kretsbesök. Vi pratade ofta om hur det skulle bli att få träffa våra bröder och systrar från andra platser.”

Invånarna i Bihać såg hur bröderna tog hand om varandra, till exempel genom att laga trasiga fönster. Osman säger: ”Mina grannar blev jätteimponerade, eftersom de visste att vi inte hade några pengar. Det blev ett stort vittnesbörd, och de pratar fortfarande om det.”