Vi gjorde nu förfrågningar om vårt nästa resmål, Sarajevo.

”Ingen har försökt ta sig dit med lastbil på flera månader”, sade generalen. Till slut gav han oss tillåtelse att ta vägen över bergen. ”Men det blir inte lätt”, varnade han. ”Jag är inte säker på att era lastbilar är tillräckligt robusta för att klara det.”

Generalen överdrev inte. Även om vi var bara fyra mil från Sarajevo, var vi tvungna att ta en 14 mil lång omväg genom skogarna! Vi kommer aldrig att glömma resan från Zenica via Sarajevo till Jablanica som tog tre dagar och två nätter, ofta med en hastighet av bara fem kilometer i timmen. ”Vägen” utgjordes av en stig som hade bildats därför att man flera gånger hade kört med pansarfordon där. Vi körde över hemska stenar och hål. Ofta måste vi köra utan lyse, och vid två tillfällen var våra lastbilar nära att glida nerför förrädiska slänter. En militärlastbil som följde efter vår konvoj satte på ljuset ett kort ögonblick och blev genast beskjuten. Ibland var vi tvungna att reparera skadade broar och laga punkteringar.

När vi kom fram till utkanterna av Sarajevo, bad vi att få tala med den ansvarige generalen. Medan vi väntade såg vi en lastbil på gatan med tio lik och en säck huvuden. Soldaterna vid lastbilen förhandlade om överlämnandet av kropparna — verkligen en obehaglig syn som fick oss att längta efter den dag då alla krig skall upphöra. — Jesaja 2:4.

Klockan tio på förmiddagen fick slutligen en av oss företräde hos generalen och hans höga officerare i ett mörkt rum som bara var upplyst av ett levande ljus.

”Vilka är ni?” frågade generalen.

”Vi är Jehovas vittnen. Vi vill föra livsmedel till våra trosbröder i Sarajevo.”

”Vet ni att det finns många Jehovas vittnen i Sarajevo?”

”Ja, det är därför vi är här.”

Då nämnde generalen namnet på ett vittne. ”Känner du honom?”

”Ja, han är en av våra vänner.”

”Han är också min vän”, sade generalen. ”Vi gick i skolan tillsammans. Sedan han blev ett Jehovas vittne har jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har gjort mycket för er. Berätta mer om Jehovas vittnen för oss.”

Ett timslångt samtal följde, och ett dussintal tidskrifter och broschyrer lämnades. Efter ett andra sammanträffande gick generalen med på att göra särskilda anordningar för att hjälpsändningen skulle kunna delas ut till bröderna i Sarajevo.

Det var inget litet åtagande. Ett 30-tal personer, däribland några som inte var Jehovas vittnen, kånkade på paket som vägde omkring 30 kilo vartdera. De arbetade från klockan åtta på kvällen till fem på morgonen, två nätter efter varandra — sammanlagt 18 timmar. En äldste berättade att hans grannar blev så överväldigade över hjälpinsatserna att de böjde knä med bröderna och tackade Jehova! Även de fick naturligtvis en del livsmedel.

Föreställ dig den glädje våra bröder och systrar kände när de fick en hjälpsändning på 11.000 kilo! Situationen var desperat. Ett kilo mjöl kostade 450—1.000 D-mark (2.250—5.000 kronor). En säck ved kostade omkring 400 D-mark (2.000 kronor), och en liter dieselolja kostade 30 D-mark (150 kronor).

Det var som om vi nu blev belönade för varje fara som vi mött längs vägen. Vi njöt av att se hur glada våra bröder blev när de fick hjälpsändningen. Det var en erfarenhet som varken de eller vi någonsin kommer att glömma.

De 65 församlingsförkunnare och 4 hjälppionjärer som fortfarande är kvar i Sarajevo leder 134 bibelstudier. Församlingsförkunnarna använder i genomsnitt 20 timmar varje månad till att tala med andra om de goda nyheterna om Guds kungarike.