Min kamp för livet

FÖR tjugo år sedan fostrade min hustru, Ingrid, och jag två unga pojkar i Lima i Peru och njöt av ett verksamt, fullödigt liv. Även om mitt förvärvsarbete inbegrep att resa till andra länder i Sydamerika, planerade vi likväl tid varje vecka för mötena i Jehovas vittnens församling och för att dela med oss av Bibelns sanningar till andra i den offentliga predikotjänsten.

År 1973, innan jag ännu hade fyllt 30 år, började jag så lida av huvudvärk och depressioner. Både huvudvärken och depressionerna förvärrades under de två följande åren och kom oftare. Det krävdes ständig ansträngning att hålla i med den dagliga verksamheten.

Jag minns mycket väl en resa upp till Quito i Ecuador högt uppe i Anderna. När jag steg ner från planet till marken, hade jag en huvudvärk så outhärdlig att allt jag kunde tänka på var att stiga på nästa plan tillbaka till Lima.

Jag gick genast till min läkare. Han hade behandlat mig för spänningshuvudvärk, som han trodde att det rörde sig om. Men när han granskade mina ögonbottnar, lade han märke till brustna blodkärl. Jag lades därför in på sjukhuset.

Prover bekräftade att det var en tumör i hjärnan. Men det som var ännu mer alarmerande var nyheten att tumören var så stor och hade så många utskott som hade växt in i hjärnan att den var omöjlig att operera. Inom en månad, sade läkaren, skulle jag vara blind. Sedan skulle jag bli förlamad och dö på omkring tre månaders tid.

Nyheterna var ett otroligt slag för Ingrid, som först fick ta emot prognoserna. Hon kontaktade omedelbart min syster, Heidi, i Los Angeles i Kalifornien och bad henne se sig om efter en läkare som kunde samtycka till att operera mig utan att använda blodtransfusioner — ett grundkrav för oss, eftersom vi var fast beslutna att rätta oss efter befallningen i Skriften att avhålla oss från blod. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Bara tre intensiva dagar senare var vi på väg till Los Angeles. När vi flög över Karibiska havet, sade Ingrid till mig: ”Titta, så vackra öarna är med sina vita sandstränder!” Jag tittade ut men kunde inte se något. Jag höll redan på att förlora synen!

Första kampen

När jag anlände till Los Angeles, blev jag omedelbart inlagd på UCLA (University of California i Los Angeles) Medical Center. Den 6 oktober 1975 opererade dr Walter Stern mig. När jag vaknade upp, kunde inte ens Ingrids strålande ansikte göra mig redo för de goda nyheterna — de hade avlägsnat hela tumören! Den var stor som en baseboll och befann sig vid högra pannloben i hjärnan. Men den var innesluten i sin egen membran och kom ut hel och hållen.

Snabb behandling räddade uppenbarligen mitt liv. ”Bara några dagar till, och du skulle inte längre ha varit ibland oss”, sade läkaren. Men jag levde och hade mina sinnesförmögenheter i behåll! Vi befann oss i ett lyckorus!

Konvalescenstiden förde emellertid med sig sina egna bekymmer. Blodproppar, som bildades i ena benet, blev ett dilemma. Ty fastän jag behövde läkemedel som kunde lösa upp blodpropparna innan de bröt sig loss och nådde ett livsviktigt organ, behövde jag också medel som stimulerade koagulationen för att hålla blödningen i hjärnan vid ett minimum. Vilken lättnad, när läkarna framgångsrikt lyckades uppnå en balans mellan de båda kontrasterande medicinerna!

Traumat av 12 timmars operation i högra pannloben, som reglerar en människas känslostämningar, var tydligen orsaken till en tid av upprymdhet, mycket högt uppdrivna känslor, som läkemedel inte hade någon verkan på. I sex månader efter det att jag återvänt till Lima överskattade jag mina möjligheter och förmågor, som om jag ständigt var ”hög”. Inom några månader gick detta över, och en förskräcklig depression satte in, så svår att jag nästan ständigt tänkte på självmord. Efter ett år var jag lyckligtvis tillbaka i normala gängor och i stånd att återuppta all min verksamhet.

Jag blev förordnad som äldste i den kristna församlingen, och nu hade jag uppfordran att hålla jämvikten mellan församlingen, familjen och affärsåliggandena. När jag inte var ute på affärsresor, ordnade jag alltid med tid att vara tillsammans med pojkarna. Vårt favoritnöje var att fara fram på våra motorcyklar över de sandiga, klippiga kullarna utanför Lima. De nio följande åren tycktes flyga förbi, så att vi knappast märkte det. Jag började ta min förnyade hälsa som något självklart.

I maj 1985 började så Ingrid lägga märke till att jag var något blek och saknade min vanliga livlighet. Vi misstänkte inte att det var en ny hjärntumör förrän en natt när jag försökte vända mig i sängen och inte kunde. Vänstra sidan av min kropp hade blivit förlamad. Den här gången använde läkarna en avancerad form av röntgen, datortomografi, och resultatet blev att vi återigen måste bege oss i väg till Los Angeles.

Kampen återupptas

Den 24 juni 1985 opererade dr Stern och hans team mig återigen. Tumören hade vuxit igen och sträckte sig den här gången bakåt till hjässloben, den del av hjärnan som kontrollerar lemmarnas rörelser. Till följd därav förlamades vänstra armen och vänstra benet. Operationen var färdig efter åtta timmar, och 25 procent av tumören blev kvar djupt där inne.

Armen och benet förblev delvis förlamade efter operationen. Jag fick strålbehandling med kobolt några veckor i ett försök att sätta stopp för tumörens tillväxt. Men två månader efter operationen började jag få krampanfall. Även om dessa dämpades något med hjälp av läkemedel, kom de så småningom allt tätare och blev till slut okontrollerbara. Mitt offentliga liv reducerades till ett minimum. Jag kunde sköta en del förvärvsarbete från hemmet, men hotet från krampanfallen hängde alltid över mig som ett åskmoln. Att jag behärskades av något försåtligt, oåtkomligt inom mig gjorde att jag hela tiden kände mig frustrerad.

Eftersom jag inte visste när anfallen kunde komma, vågade jag inte längre presidera över möten i Rikets sal. Men med Jehovas hjälp kunde jag dela med mig av biblisk kunskap till människor som önskade studera i sitt hem. Att jag gjorde detta regelbundet höll mitt sinne fäst vid vår kraftkälla, Jehova Gud, och tycktes lindra bedrövelsen över min vacklande fysiska kondition.

Till sist, i maj 1988, hade jag ett kraftigt krampanfall som gjorde mig förlamad längs hela vänstra sidan. Men datortomografibilderna visade varje gång att allting var normalt, att tumören inte hade vuxit. Slutsatsen blev att krampanfallen på något sätt var en del av läkningsprocessen. Men vi beslöt att återvända till Los Angeles för mer ingående prover.

Doktor Stern, som hade utfört de två första operationerna utan att använda blod, hade nu blivit pensionerad. Men han hänvisade oss vänligt till dr Donald Becker, som var föreståndare för neurokirurgiska kliniken vid UCLA. Doktor Becker samtyckte till att operera, om detta bedömdes nödvändigt, och att samtidigt visa aktning för vår på Bibeln grundade respekt för blodet genom att inte ge mig några blodtransfusioner.

De vid det här laget välkända proverna började på nytt. Men förutom datortomografibilderna och ett angiogram av hjärnan anlitade man den här gången en ny, för mig obekant teknik, som kallades magnetisk resonanstomografi. Det fastställdes att, ja, det fanns tumörer där — tre stycken!

Innan dagen för den planerade operationen kom, upptäcktes något skrämmande — mitt blod koagulerade inte! Den medicin jag hade tagit för att hålla krampanfallen i schack förstörde blodplättarna. Under de två och en halv veckor som följde ersattes därför denna medicin gradvis av en annan, som inte hade denna ogynnsamma biverkan. Övergången blev plågsam, för när den var fullbordad, hade jag lidit av en serie kraftiga krampanfall.

Tredje operationen

Till sist kom dagen för operationen, den 1 augusti 1988. Klockan 6.00 på morgonen tog Ingrid och jag ett känslofyllt farväl. Några minuter därefter befann jag mig i operationssalen. Efter 12 långa timmar kom dr Becker sedan ut för att delge Ingrid de goda nyheterna att de hade lyckats avlägsna alla tumörerna — även den del som hade blivit kvar efter den andra operationen tre år tidigare — och att jag hade förlorat bara något mer än en kopp blod!

”Men något bekymrade mig fortfarande”, förklarar Ingrid. ”Hurdant skulle Hans’ sinnestillstånd vara när han vaknade? Skulle han känna igen mig som sin hustru?” Tidigt morgonen därpå släppte läkarna in Ingrid för att träffa mig. När jag öppnade ögonen, sade jag: ”Schatzi”, ett kärleksfullt uttryck som jag alltid använde. Och, som hon sade: ”Det var början till en ny dag!”

Kampen fortsätter

Ändå tycktes min rehabiliteringstid aldrig ta slut. Två år senare befanns det att nya tumörer verkade hindrande på mitt tillfrisknande. Den 26 november 1990 genomgick jag därför en fjärde hjärnoperation. Två andra tumörer avlägsnades. Återigen satt jag i en rullstol, och än en gång fylldes mina dagar av smärtsam bengymnastik för att stimulera hjärnan till att komma ihåg hur den skulle få mig att gå igen.

Tumörerna var emellertid snart tillbaka, och den här gången ställdes diagnosen att de var elakartade. Min senaste operation ägde rum den 16 juli 1991; men flera tumörer var omöjliga att operera. Man underkastade mig en särskild strålbehandling i ett försök att krympa och lösa upp dem. Vi hoppas att detta kan åstadkommas, men min rehabiliteringsterapi har blivit mycket svårare.

Att betrakta framtida utsikter på grundval av vad jag är fysiskt kan bara leda till besvikelse. Den enda visa kursen är att rikta uppmärksamheten på andliga värden. Som om det vore skrivet till mig personligen sägs det i Bibeln: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8.

Livet som skall komma är evigt liv i Guds nya värld. Tecken visar att den är nära, ja, att jag snart skall springa och hoppa som en hjort. (Jesaja 35:6) Och om jag dör innan den nya världen kommer, så försäkrar Jehova de trogna om en uppståndelse. Det är inte genom vår egen kraft som vi kommer att uppnå evigt liv, utan genom att vi troget tjänar vår Gud, Jehova. — Berättat av Hans Augustin.

[Bild på sidan 23]

Jag och min hustru, Ingrid