De flesta av oss känner ganska väl till datorns förmåga att lagra, ta fram och behandla stora mängder information i hög takt. Tack vare den förmågan används datorer vid redovisning och bokföring, för register, katalogiseringar, förteckningar osv. Vid alla dessa operationer matas rådata in i datorns minne, och datorn får en uppsättning instruktioner, eller program, som anger vad den skall göra med dessa data. I en dator som används för bokföring kan maskinen till exempel programmeras att vid månadens slut behandla alla införda noteringar och leverera fakturor och kontoutdrag för alla konton.

Det krävs naturligtvis ett särskilt slags intelligens för att utföra den typ av arbete som här beskrivits. Men i huvudsak följer sådana system rätt och slätt en förutbestämd uppsättning steg, som specificerats av människor, till dess att uppgiften är slutförd. Om någonting saknas eller om något fel har uppstått under processens gång, stannar maskinen och väntar på vidare instruktioner från den mänsklige operatören. Sådana maskiner kan sägas vara effektiva men knappast intelligenta. Datorer med artificiell intelligens är dock av ett annat slag.

I grund och botten är artificiell intelligens en uppsättning instruktioner, eller program, avsedda att göra det möjligt för en dator att lösa problem på egen hand — på samma sätt som en människa. En metod är att låta datorn angripa problemet genom att pröva sig fram till lösningen i stället för att följa en procedur steg för steg. Resultatet av varje försök analyseras och används som grundval för nästa försök.

Den här principen kan låta enkel i sig själv, men när den tillämpas på situationer i det verkliga livet, kan saker och ting bli mycket komplicerade. Varför? Därför att få saker i det verkliga livet är så enkla att det bara är en fråga om ja eller nej, svart eller vitt. I stället finns det alltid en mängd tolkningsvarianter och svårbedömda omständigheter att ta hänsyn till. Om till exempel en viss medicinsk behandling är att rekommendera endast för patienter över sex års ålder, hur förhåller det sig då med ett barn som är fem år och tio månader gammalt? Sådana beslut går långt utöver vad dagens datorer kan klara av. Men om tillämpningsområdet är begränsat, kan AI utnyttjas med god framgång.

Som exempel kan nämnas att Hitech, utrustad med sin artificiella intelligens, var i stånd att besegra några av de bästa schackspelarna helt på egen hand, utan någon yttre styrning eller något ingripande av en människa. Men hur klarar den av det? Datorn gör en noggrann granskning av motståndarens drag och söker sedan igenom de tusentals positioner som finns i dess minne för att kunna tillgripa det motdrag som ger motståndaren minsta chansen att vinna. För att kunna göra det avsöker den 175.000 spelpositioner varje sekund, eller drygt 30 miljoner positioner på de tre minuter det vanligen tar att komma fram till rätt drag.

AI i verksamhet

Hur bra Hitech än är på schack, så är den totalt hjälplös när det gäller andra spel eller uppgifter. Det beror på att Hitech är programmerad enbart för att spela schack. Dess minne har matats med en oerhörd mängd information om schackdrag och steg för steg-instruktioner som sätter den i stånd att ”tänka” på ett logiskt sätt. Man kan med andra ord säga att Hitech är expert på schack. Och det är precis vad datorforskare kallar sådana uppfinningar som Hitech — expertsystem.

Ett expertsystem är i grund och botten en dator i vilken en omfattande mängd information inom ett speciellt område finns inmatad. Därtill är datorn programmerad på ett sådant sätt att den kan förse en användare med precis den information denne behöver med ett minimum av tid och ansträngning. Den uppnår det med hjälp av en uppsättning villkorssatser: Om en viss förutsättning råder, bör en viss åtgärd följa. Användaren ”kommunicerar” med expertsystemet med hjälp av ett tangentbord och en bildskärm eller någon annan anordning. De lagrade informationerna och villkoren ger sådana expertsystem ett sken av intelligens — artificiell intelligens.

I dag används expertsystem inom olika områden av läkarvetenskapen, vid datorstödd konstruktion, malmprospektering, redovisning, kapitalförvaltning, rymdteknik osv. Datorforskare arbetar på att få fram expert-system som inte bara undersöker eller analyserar ett enda villkor i ett visst ögonblick, utan kan undersöka många sådana villkor samtidigt, precis som det mänskliga sinnet. Man håller också på med att utveckla sådana system som kan ”se”, ”höra” och ”tala”, fastän på ett begränsat sätt. Allt det här har gett upphov till oro i en del kretsar. Kommer datorer att bli lika intelligenta som människor eller till och med intelligentare?

Finns det någon gräns?

Det som forskarna har lyckats göra med datorbaserade expertsystem är verkligen imponerande. Men den avgörande frågan kvarstår: Är de här systemen verkligen intelligenta? Vad skulle vi till exempel säga om en person som är mycket duktig på att spela schack men som knappt kan göra eller lära sig någonting annat? Skulle vi verkligen betrakta honom som intelligent? Naturligtvis inte. ”En intelligent person lär sig saker och ting inom ett område och tillämpar vad han har lärt sig på problem inom andra områden”, förklarar William J. Cromie, verkställande direktör vid Council for the Advancement of Science Writing (ett råd för främjande av vetenskapligt författarskap). Här har vi alltså kärnfrågan: Kan man få datorer att närma sig den intelligensnivå som människor besitter? Med andra ord: Kan intelligens verkligen skapas på konstgjord väg?

Hittills har inga forskare eller datorkonstruktörer varit i stånd att nå det målet. Trots den förutsägelse om schackspelande datorer som gjordes för drygt 30 år sedan är världsmästaren fortfarande en människa. Och trots påståendet att datorer kommer att kunna förstå samtal på engelska eller andra mänskliga språk, rör det sig fortfarande om en låg nivå. Ja, ingen har lärt sig hur man bygger in egenskapen mångsidighet i en dator.

Vi kan ta språk som exempel. Till och med i enkelt talspråk fogas tusentals ord ihop med varandra i miljontals kombinationer. För att en dator skall kunna förstå en mening måste den ha kapacitet att pröva alla möjliga kombinationer för varje ord i meningen samtidigt, och den måste ha ett enormt stort antal regler och definitioner lagrade i sitt minne. Det här är långt utöver vad dagens datorer klarar av. Men till och med ett barn klarar allt det och kan dessutom uppfatta nyanser bakom de talade orden. Det kan urskilja om talaren är trovärdig eller om denne är opålitlig och om det som sägs skall tas bokstavligt eller som ett skämt. Datorn går inte i land med sådana utmaningar.

Samma sak kan sägas om expertsystem som har förmågan att ”se”, till exempel robotar som används vid automatiserad tillverkning. Ett avancerat system med tredimensionell syn behöver 15 sekunder på sig för att känna igen ett föremål. Det tar bara en tiotusendels sekund för det mänskliga ögat och den mänskliga hjärnan att göra samma sak. Det mänskliga ögat har en medfödd förmåga att se vad som är viktigt och filtrera bort oväsentligheter. Datorn blir formligen dränkt av det gytter av detaljer den ”ser”.

Och trots fördelarna och förespeglingarna, när det gäller utvecklingsnivån inom AI, ”tror de flesta forskare att datorsystem aldrig kommer att uppnå den stora bredd i fråga om intelligens, motivation, färdigheter och kreativitet som mänskliga varelser äger”, säger Cromie. På liknande sätt uttrycker sig den kände naturvetenskaplige författaren Isaac Asimov: ”Jag tvivlar på att datorer någonsin kommer att kunna mäta sig med det förunderliga mänskliga sinnets intuition och kreativa förmågor.”

Ett grundläggande hinder när det gäller att skapa verklig intelligens på konstgjord väg är att ingen forskare eller datorkonstruktör helt och hållet förstår hur det mänskliga sinnet egentligen fungerar. Ingen har kunskap om det exakta förhållandet mellan hjärnan och sinnet eller hur sinnet använder den information som finns lagrad i hjärnan till att fatta beslut eller lösa problem. ”Eftersom jag inte vet hur jag gör [vissa saker med mitt sinne], kan jag omöjligen programmera en dator att upprepa vad jag gör”, medger Asimov. Med andra ord kan man säga att om ingen vet vad intelligens egentligen är, hur kan något sådant då byggas in i en dator?

Stormästarna och den store Mästaren

Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet väckte en schackspelande maskin förundran hos publikskaror överallt genom att besegra sina mänskliga utmanare, däribland sådana ryktbara personer som Maria Theresa, Edgar Allan Poe och Napoleon Bonaparte. Slutligen avslöjades det att maskinen var ett bedrägeri. Det fanns en människa inuti den!

Även inuti dagens schackspelande maskiner finns det en människa, fastän mycket bättre gömd. Det är programmeraren, eftersom han är den som ansvarar för att schackspelets alla regler och alla anvisningar om hur de skall användas blir noggrant inmatade i datorn, så att den kan ta upp kampen mot stormästarna helt på egen hand.

Samma sak gäller alla de andra expertsystemen och alla de prestationer som utförs inom AI. Äran måste gå till forskarna och konstruktörerna som utformar dem.

[Ruta på sidan 13]

”Faktum kvarstår att datorer och människors förmågor i grunden är olika och att det inte är sannolikt att någon människoliknande robot kommer att dyka upp inom överskådlig tid.” — Computers and Society (Datorer och samhället), sidan 14.

[Bild på sidan 15]

Både ett barn och en dator förstår språk i olika grad, men barnet kan urskilja den talandes avsikter, trovärdighet och känslor