”Främre delen av pannloben är viktig för tankeverksamheten, intelligensen, motivationen och personligheten. Den förbinder erfarenheter som är nödvändiga för att vi skall kunna utföra abstrakt tänkande, visa omdöme, vara uthålliga, göra upp planer, ägna andra omsorg och vägledas av ett samvete. ... Det är det som sker i detta område som skiljer människan från de andra djuren.” (Elaine N. Marieb: Human Anatomy and Physiology) Man ser verkligen bevis för denna skillnad i det som människor har uträttat på bland annat matematikens, filosofins och juridikens områden, där i första hand främre pannloben kommer in i bilden.

Varför har människor en stor, flexibel främre pannlob som ger möjlighet till högre mentala funktioner, medan detta område hos djuren är enklare byggt eller saknas helt? Kontrasten är så stor att biologer som hävdar att människan utvecklats talar om ”den mystiska explosiva tillväxten hos hjärnan”. Richard F. Thompson, professor i biologi, kommenterar den mänskliga hjärnbarkens frapperande tillväxt och medger: ”Hittills förstår vi inte helt och fullt varför det blev så.” Skulle orsaken kunna vara att människan har skapats med denna makalösa hjärnkapacitet?

Ojämförlig kommunikationsförmåga

Andra delar av hjärnan bidrar också till att göra oss unika. I bakre delen av pannloben finns den motoriska barken (det motoriska centret) som går som ett band tvärs över huvudet. Den innehåller miljarder neuroner som står i förbindelse med musklerna. Också den har drag som gör skillnaden mellan oss och apor eller andra djur oerhört stor. Den motoriska barken ger oss ”1) exceptionell förmåga att använda handen, fingrarna och tummen till att utföra arbetsuppgifter, som kräver stor fingerfärdighet, och 2) förmåga att använda munnen, läpparna, tungan och ansiktsmusklerna till att tala”. — Arthur Guyton: Textbook of Medical Physiology.

Vi skall helt kort betrakta den motoriska barkens betydelse för vår talförmåga. Över hälften av den kontrollerar talapparaten. Detta är en del av förklaringen till att människan har en så ojämförlig kommunikationsförmåga. Även om händerna har en uppgift när vi kommunicerar (skriver, gör vanliga gester eller använder teckenspråk), har munnen vanligtvis den främsta uppgiften. Mänskligt tal — från ett spädbarns första ord till en åldrings röst — är otvivelaktigt ett underverk. Omkring 100 muskler i tungan, läpparna, käkarna, strupen och bröstkorgen samarbetar för att frambringa en mängd olika ljud. Lägg märke till följande kontrast: En enda hjärncell kan styra 2.000 fibrer i en idrottsmans vadmuskel, men de hjärnceller som kontrollerar struphuvudet aktiverar endast 2 eller 3 muskelfibrer. Tyder inte detta på att vår hjärna är specialutrustad för kommunicerande?

Varje kort fras som du yttrar kräver sin egen kombination av muskelrörelser. Innebörden i ett enda uttryck kan förändras beroende på graden av rörelse och den blixtsnabba koordinationen av många olika muskler. Talpedagogen dr William H. Perkins säger: ”När vi talar i ett lugnt tempo, uttalar vi omkring 14 ljud i sekunden. Vill vi röra tungan, läpparna, käken och andra delar av talapparaten var för sig, kan vi göra det bara hälften så fort. Men när de alla samverkar för att frambringa tal, arbetar de på samma sätt som fingrarna hos duktiga maskinskrivare och konsertpianister. Rörelserna överlappar varandra i en symfoni av utsökt precision.”

Den aktuella information som du behöver för att ställa den enkla frågan: ”Hur mår du i dag?” finns lagrad i den del av hjärnans pannlob som kallas Brocas centrum och som en del anser vara talcentret. Sir John Eccles, nobelpristagare och neurofysiolog, skrev: ”Inget område motsvarande ... Brocas talcentrum har upptäckts hos aporna.” Även om man skulle hitta liknande centra hos djur, är det ett faktum att forskarna inte kan få apor att frambringa mer än några få enkla språkljud. Du däremot kan frambringa ett komplicerat språk. När du gör det, sätter du samman ord enligt ditt språks grammatik. Brocas centrum hjälper dig att göra det, både när du talar och när du skriver.

Du kan naturligtvis inte utföra det underverk som det innebär att tala, om du inte kan åtminstone ett språk och förstår vad orden i det språket betyder. Ett annat specialområde i hjärnan kommer nu in i bilden — Wernickes centrum. Här urskiljer miljarder neuroner innebörden i talade eller skrivna ord. Wernickes centrum hjälper dig att förstå uttalanden och fatta vad du hör eller läser. Du kan därför tillägna dig information och reagera förnuftigt.

Ytterligare faktorer är inbegripna när det gäller flytande tal. Följande exempel kan belysa det: Ett verbalt ”hej” kan förmedla många olika budskap. Tonfallet visar om du är glad, upphetsad, uttråkad, stressad, irriterad, ledsen eller rädd, och det kan också avslöja intensiteten i dessa sinnesstämningar. Ett annat område i hjärnan ger information för den känslomässiga sidan av talet. Olika delar av hjärnan är således inbegripna när du kommunicerar.

Man har lärt schimpanser ett visst begränsat teckenspråk, men de kan använda det endast i enkla sammanhang, till exempel för att be om mat eller liknande. Doktor David Premack, som har arbetat med att lära schimpanser enkelt icke-verbalt kommunicerande, förklarade: ”Människans språk är besvärande för evolutionsteorin, eftersom det har en mycket större kapacitet än man kan förklara.”

Man kan undra: ”Varför har människan denna förunderliga förmåga att förmedla tankar och känslor, att fråga och att svara?” I The Encyclopedia of Language and Linguistics sägs det att ”[människans] tal är unikt”, och det medges att ”sökandet efter förelöpare i djurens kommunicerande inte är till stor hjälp när det gäller att överbrygga det enorma gap som skiljer språk och tal från djurens åtbörder”. Professor Ludwig Koehler sammanfattade skillnaden: ”Det mänskliga talet är en gåta; det är en gudagåva, ett underverk.”

Skillnaden mellan en apas förmåga att använda tecken och ett barns förmåga att använda ett komplicerat språk är verkligen enorm! Sir John Eccles framhöll något som de flesta av oss också konfronterats med, nämligen den förmåga ”som till och med treåriga barn ger prov på, när de med en ström av frågor uttrycker sin önskan att förstå sin värld”. Han tillade: ”Apor däremot ställer inga frågor.” Nej, det är bara människor som ställer frågor, däribland frågor om meningen med livet.

Minnet och mer!

När du tar en titt i spegeln, kanske du tänker på hur du såg ut när du var yngre, och du kanske också jämför det med hur du kan komma att se ut när du blir äldre. Sådana tankar kan uppstå så gott som omedvetet, men det är ändå något mycket speciellt som händer, något som inget djur kan uppleva.

Till skillnad från djuren, som huvudsakligen lever och verkar för de omedelbara behoven, kan människor fundera över det förgångna och planera för framtiden. En förklaring till att vi kan göra det är hjärnans praktiskt taget obegränsade minneskapacitet. Djur har en viss minnesförmåga som gör att de kan hitta hem eller påminna sig var det finns föda, men det mänskliga minnet är mycket mer omfattande. En forskare har beräknat att vår hjärna kan innehålla information som ”skulle ... fylla ungefär tjugo miljoner volymer, lika många som i världens största bibliotek”. Somliga neurofysiologer beräknar att människan under en normal livstid utnyttjar endast 1/100 av 1 procent (0,0001) av sin potentiella hjärnkapacitet. Man kan med fog fråga: Varför har vi en hjärna med så stor kapacitet, när vi knappast utnyttjar en bråkdel av den under en normal livstid?

Men vår hjärna är inte bara ett enormt lagringsutrymme för information, som en superdator. Robert Ornstein och Richard F. Thompson, professorer i biologi, skriver: ”Det mänskliga sinnets förmåga att lära — att lagra och minnas information — är det mest anmärkningsvärda fenomenet i det biologiska universum. Allting som gör oss till människor — vårt språk, vårt tänkande, vår kunskap och vår kultur — är resultatet av denna förbluffande förmåga.”

”Människans hjärna utgörs nästan helt och hållet av [hjärn]barken. Hjärnan hos en schimpans, till exempel, har också en bark, men av mycket mindre dimensioner. Hjärnbarken gör att vi kan tänka, komma ihåg, föreställa oss saker och ting. Vi är människor huvudsakligen tack vare vår hjärnbark.” — Edoardo Boncinelli, forskningschef på området molekylärbiologi, Milano.

● Hjärnbarken är det yttre skiktet av hjärnan som i hög grad är förknippat med intelligensen. Om hjärnbarken hos en människa breddes ut, skulle den täcka fyra ark skrivmaskinspapper; hjärnbarken hos en schimpans skulle täcka bara ett enda ark, och hos en råtta skulle den täcka ett frimärke. — Scientific American.