• Filippinerna
    Jehovas vittnens årsbok 2003

    • Avdelningskontorets egendom utvidgas

      Allteftersom antalet församlingar och kretsar flerdubblades, ökade mängden arbete på avdelningskontoret. År 1980 fanns det omkring 60 000 förkunnare på fältet. Inom ett årtionde var Filippinerna bland de länder som hade över 100 000 förkunnare. Under samma tid ökade Betelfamiljen från 102 till 150. Men redan i början av 1980-talet var det ont om plats på avdelningskontoret. Det behövdes fler bostäder.

      Den styrande kretsen gav anvisningar om att söka efter mer mark. Felix Fajardo berättar vad som hände: ”Vi gick från hus till hus för att ta reda på om det fanns någon fastighet till salu i närheten av Betel. De filippinska och kinesiska ägarna sade att de inte skulle sälja sina fastigheter. En av ägarna sade obevekligt: ’Kineser säljer inte. Vi köper. Vi säljer aldrig.’” Så det tycktes vid den tiden inte finnas något tillgängligt i närheten av det ursprungliga avdelningskontoret.

      Sedan sökte man mark på andra platser. Om det var nödvändigt skulle avdelningskontoret flytta från staden. Man hittade flera tomter i närbelägna provinser. Den styrande kretsen visade speciellt intresse för en stor tomt i närheten av San Pedro i Laguna som en broder erbjudit till ett rimligt pris. Man fick godkännande för att köpa den. Planeringen fortsatte för att bygga kontor, ett Betelhem och ett tryckeri på den tomten. Men allteftersom tiden gick verkade det inte som om det var Jehovas vilja att vi skulle flytta. Där fanns ingen telefonförbindelse, vägen var dålig, och området var inte säkert. Det blev tydligt att den här tomten inte utgjorde bästa platsen för ett avdelningskontor. Man använde i stället marken till odlingar till nytta för Betelfamiljen. Men det här var ingen lösning på avdelningskontorets behov av större utrymmen.

      En oväntad händelseutveckling verkade vittna om Jehovas vägledning. Felix fortsätter: ”Helt oväntat sade vår närmaste granne: ’Vi skall sälja vår fastighet – 1 000 kvadratmeter. Vi skulle vilja sälja till er.’ Den styrande kretsen uppmanade oss att köpa. Vi trodde att det här skulle vara tillräckligt, men när vi lade fram våra byggnadsplaner för bröderna vid världshögkvarteret, sade de: ’Kanske kan ni leta efter ytterligare tomtmark. Ni behöver något mer.’

      Strax därefter kom en läkare och en advokat och sade: ’Vi skulle vilja sälja vår fastighet till er.’ Den var också på 1 000 kvadratmeter. Sedan ville en kvinna som bodde i närheten sälja ett hektar. Hon sålde för ett mycket rimligt pris. Vi trodde nu att vi hade en tillräckligt stor tomt. Men bröderna i Brooklyn sade: ’Skaffa mer.’”

      Sedan fick vi oväntad hjälp. Läkaren och advokaten som hade sålt sin fastighet till oss besökte de andra grannarna och övertygade dem om att sälja sin mark. En efter en erbjöd de avdelningskontoret att köpa deras fastigheter. När nästan alla fastigheter i närheten var inköpta, skickade vi ännu ett förslag till Brooklyn. Det svar vi återigen fick var: ”Ni behöver mer.” Bröderna tänkte: Vad skall vi göra nu? Vi har utforskat alla möjligheter i närheten.

      Ungefär vid den tiden fick vi ett telefonsamtal om den fastighet som ägdes av den affärsman som tidigare hade sagt: ”Kineser säljer inte.” Fastigheten var nu till salu! Felix förklarar: ”Broder Leach och jag fick reda på att ingen annan var intresserad av att köpa den. Så vi fick den mycket billigt. Det verkar som om Jehovas hand var med.” Det innebar ytterligare ett hektar, och till sist sade bröderna i Brooklyn: ”Ni har tillräckligt för att börja planera för en byggnation.”

      Tiden och ändrade förhållanden visade att lantgården i San Pedro inte längre behövdes. Mycket av maten till Betelfamiljen kunde köpas in i större partier till priser som var lägre än vad det kostade att producera den vid lantgården. Så man beslutade att sälja gården. År 1991 fick den en ny ägare. Försäljningssumman bidrog till att betala en del av kostnaderna för de nya byggnaderna vid avdelningskontoret.

      Nya byggnader uppförs vid avdelningskontoret

      Den mark som nu tillhörde avdelningskontoret var mer än tre gånger så stor som den ursprungliga på ett hektar som köptes 1947. Med hjälp av det regionala projekteringskontoret vid avdelningskontoret i Japan började planeringen, och själva arbetet med att förbereda tomten sattes i gång i mitten av 1988. En del av de gamla träbyggnaderna behövde rivas. De nya byggnaderna skulle bland annat utgöras av en bostadsbyggnad på elva våningar och ett stort tryckeri i två våningar. En Rikets sal skulle också byggas på tomten.

      Förutom att vänner som utbildats vid Gilead fick i uppgift att hjälpa till med projektet kom det också nästan 300 bröder och systrar från fem länder som långtidsförordnade internationella tjänare och som frivilliga medarbetare under kortare tid. De som bodde i närheten blev förvånade, när de såg människor från andra länder komma för att hjälpa till. De blev ännu mer förvånade, när de fick veta att de allra flesta hade kommit dit på egen bekostnad! Inhemska bröder och systrar bidrog till atmosfären av internationell enhet.

      Precis som det var i samband med inköpandet av mark, var Jehovas ledning tydlig under byggtiden. Det fanns till exempel bara ett företag i Filippinerna som sålde den typ av takplåt som behövdes till byggnaderna. Men avdelningskontorets beställning var på 301:a plats på företagets väntelista! Bröderna bad att få träffa företagets vice verkställande direktör, och de förklarade att vår verksamhet inte är av kommersiell natur. Företagets styrelse hade ett sammanträde och godkände brödernas begäran, och deras beställning kom högst upp på produktionslistan. Alldeles efter det att materialet hade levererats gick arbetare vid det företaget ut i strejk.

      Det stora antalet bröder och systrar som tog del i byggnadsprojektet vid avdelningskontoret visade en fin anda. Varje vecka kom ungefär 600 frivilliga från närbelägna församlingar för att hjälpa till. Faktum var att ungefär 30 procent av arbetet utfördes av de här frivilliga arbetarna.

      Man hade höga säkerhetskrav för byggnaderna. Eftersom de filippinska öarna ligger i en aktiv jordbävningszon, försäkrade sig bröderna som ledde projektet om att den elva våningar höga byggnaden kunde klara kraftiga jordskalv. De här byggnaderna av hög kvalitet skilde sig verkligen från dem som låg där förut, varav en hade byggts på 1920-talet. De äldsta byggnaderna revs för att lämna plats för de nya byggnaderna.

      Den 13 april 1991 hölls så till slut överlämnandeprogrammet vid avdelningskontoret. John Barr från den styrande kretsen höll överlämnandetalet till en åhörarskara på 1 718. Bröder och systrar som tjänat Jehova i mer än 40 år inbjöds till programmet och gladde sig tillsammans med gäster från tio länder. Dagen därpå var det 78 501 som drog nytta av ett andligt uppbyggande program som genom telefonförbindelser förmedlades till sex olika platser över hela ögruppen.