En oförglömlig tilldragelse i Frankrike
”NEJ TILL JÉHOVAH CITY!”, stod det att läsa på affischer som fanns uppsatta överallt i staden. ”Låt oss alla förenas mot Jehova-projektet”, uppmanade en motståndargrupp. Bokstavligen hundratals artiklar i pressen gjorde allmänheten medveten om denna stridsfråga. Namninsamlingar gjordes, och över en halv miljon flygblad mot projektet strömmade in i traktens brevlådor. Vad var det som väckte sådan oro i den annars så lugna staden Louviers i nordvästra Frankrike? Förslaget att Jehovas vittnen skulle få bygga ett nytt avdelningskontor med tillhörande bostäder.
Jehova får det att växa
Jehovas vittnens verksamhet i Frankrike sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Den första depån för biblisk litteratur öppnades 1905 i Beauvène i södra Frankrike, och från och med 1919 fanns det ett litet kontor i Paris. År 1930 öppnades officiellt ett avdelningskontor i Paris, och året därpå flyttade kontorspersonalen in i ett Betelhem i Enghien-les-Bains, som ligger norr om huvudstaden. Efter andra världskriget flyttade Betelfamiljen tillbaka till Paris, och 1959 flyttades avdelningskontoret till en femvåningsbyggnad i Boulogne-Billancourt, som ligger i huvudstadens västra utkanter.
På grund av predikoarbetets utvidgning flyttades tryckeri och lager 1973 till Louviers, som ligger 10 mil väster om Paris, men kontoret blev kvar i Boulogne-Billancourt. Ökningen av antalet förkunnare i Frankrike gjorde emellertid att lokalerna i Louviers visade sig vara för små, trots att man gjort tillbyggnader 1978 och 1985. Man beslöt därför att bygga större lokaler och samla hela Betelfamiljen på en enda plats. Som redan nämnts i inledningen var detta något som inte alla uppskattade. Men trots sådant motstånd fann man en tomt bara en och en halv kilometer från tryckeriet. Därpå följde sex år av hårt arbete, innan hela Betelfamiljen, som i 23 år bott på två olika platser, till slut kunde förenas i Louviers i augusti 1996.
Det var därför med stor glädje som en skara på 1.187 personer, inbegripet de 300 medlemmarna av Betelfamiljen i Frankrike och 329 delegater från 42 andra avdelningskontor, lördagen den 15 november 1997 samlades för att lyssna till överlämnandetalet, som hölls av broder Lloyd Barry, en medlem av den styrande kretsen. Men med tanke på att detta överlämnande ägde rum under en tid av fientlighet och att det samtidigt i massmedierna över hela Frankrike pågick en långvarig förtalskampanj mot Jehovas vittnen, tänkte man att alla Jehovas vittnen i landet borde få vara med och fira denna seger. Söndagen den 16 november anordnade man därför en särskild sammankomst med temat ”Förbli i Kristi kärlek” i mässcentret i Villepinte strax norr om Paris. Alla Jehovas vittnen i Frankrike och fransktalande vittnen i Belgien och Schweiz var inbjudna och dessutom församlingar i Storbritannien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna.
En historisk sammankomst
Förberedelserna för denna sammankomst inleddes redan sex månader i förväg. Men bara två veckor före överlämnandet gick de franska lastbilschaufförerna i strejk och blockerade landets större vägar och bränsleförråd. Skulle stolarna och övrig utrustning komma fram i tid? Skulle väghindren stoppa bröderna, så att de inte kunde komma fram? Till allas lättnad var strejken över inom en vecka, och vägarna öppnades åter för trafik. Kvällen före överlämnandet levererade 38 lastbilar 84.000 stolar till de två rymliga lokaler som man hyrt för detta tillfälle. Hela natten, fram till halv tio på lördag morgon, arbetade mer än 800 bröder och systrar med att installera stolar, podium, ljudutrustning och nio enorma bildskärmar.
Klockan 6 på söndag morgon öppnades dörrarna, och människor började strömma in. I sammanlagt 17 specialchartrade tåg färdades över 13.000 Jehovas vittnen till huvudstaden. Över 200 bröder och systrar från området kom till stationerna för att hälsa de tillresta välkomna och sedan i grupper föra dem till sammankomstplatsen. En syster tyckte att denna kärleksfulla anordning gav dem ”en känsla av trygghet och välbefinnande”.
Andra kom till Paris med flyg eller bil. De flesta kom dock med de 953 bussarna, och vittnen från Parisregionen utnyttjade allmänna transportmedel för att komma till mässcentret. Många hade rest hela natten eller startat mycket tidigt på morgonen, men deras entusiasm över att få vara med vid sammankomsten gick inte att ta miste på. Vänner som inte setts på många år träffades nu åter, och de uttryckte stor glädje och omfamnade varandra varmt. Färgglada nationaldräkter gav den glada folksamlingen en internationell prägel. Utan tvivel var någonting stort på gång.
När programmet inleddes klockan 10 var det fullsatt, men varje minut fortsatte det att strömma in flera hundra. Överallt kunde man se glada ansikten. Flera tusen förblev stående, och många satt på betonggolvet. I enlighet med sammankomstens tema var det många unga som kärleksfullt nog stod för att ge plats åt de äldre. Ett gift par skrev: ”Det var en glädje för oss att lämna våra platser till bröder och systrar som vi inte känner men som ändå står oss så nära!” Många visade en fin och självuppoffrande inställning: ”Under hela programmet fick vi stå vid sidan av de stolar som vi hade hjälpt till att ställa ut under fredagsnatten. Men bara det att vi fick vara närvarande fyllde oss med tacksamhet mot Jehova.”
Trots trötthet och trots att det inte var så bekvämt lyssnade delegaterna hänfört på de rapporter från andra länder som framfördes och de tal som hölls av Lloyd Barry och av Daniel Sydlik, som också tillhör den styrande kretsen. Broder Barry utvecklade temat ”Jehova ger full styrka i överflöd” och belyste tydligt hur Jehova har välsignat sitt folk med tillväxt trots olika prövningar. Broder Sydliks tal hade temat ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!” Båda dessa tal var verkligen aktuella med tanke på det motstånd som Jehovas vittnen just nu möter i Frankrike. Broder Sydlik visade att sann lycka inte är beroende av yttre faktorer, utan hör samman med vårt förhållande till Jehova och vår inställning till livet. Hans fråga till åhörarna: ”Är ni lyckliga?” besvarades med rungande applåder.
En syster som hade ”förlorat sin glädje” skrev efteråt: ”Plötsligt insåg jag att lyckan fanns inom räckhåll för mig. Jag har riktat mina ansträngningar åt fel håll, men genom det här talet visade Jehova mig vad jag behövde förändra.” En broder förklarade: ”Nu vill jag kämpa för att glädja Jehovas hjärta. Jag vill inte låta någonting få ta bort den glädje jag börjar känna djupt inom mig.”
När sammankomsten närmade sig slutet, var det med stor entusiasm ordföranden meddelade närvarosiffran: 95.888 — Jehovas vittnens största sammankomst i Frankrike någonsin!
Efter den sista sången, som många sjöng med glädjetårar i ögonen, och en avslutande bön begav sig bröderna hem igen fyllda av många känslor. Den varma och vänliga atmosfären vid denna sammankomst gick inte obemärkt förbi. Från busschaufförerna kom det många positiva kommentarer om den fina anda som rådde bland delegaterna. De var också imponerade av hur bra det gick att få alla de 953 bussarna ut ur området inom två timmar utan en enda trafikstockning! Delegaternas uppförande uppskattades mycket av personalen vid järnvägarna och de övriga allmänna transportmedlen. Detta ledde till många fina samtal, och ett fint vittnesbörd blev avgivet.
”En oas i öknen”
Aposteln Paulus gav medkristna uppmaningen: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar i det vi ... uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebréerna 10:24, 25) Den här särskilda sammankomsten var verkligen en källa till stor uppmuntran för alla — ”en oas i öknen”, som en syster beskrev den. ”Vi for hem upplivade, uppmuntrade, styrkta och mer beslutsamma än någonsin att glädja oss i Jehovas tjänst”, skrev bröder från avdelningskontoret i Togo. ”De som varit nedstämda återvände hem glada”, sade en kretstillsyningsman. En annan sade: ”Bröderna blev sporrade och styrkta.” Ett gift par skrev: ”Aldrig tidigare har vi känt oss så nära Jehovas organisation.”
Psalmisten sade: ”Min fot, den kommer sannerligen att stå på en jämn plats; bland de församlade skarorna kommer jag att välsigna Jehova.” (Psalm 26:12) Att församlas så här hjälper de kristna att återvinna fotfästet andligen, så att de klarar de hinder som de ställs inför. En syster sade: ”Oavsett vilka prövningar som väntar oss är dessa speciella ögonblick inskrivna djupt i våra hjärtan, och de kommer alltid att finnas där och ge oss styrka.” En resande tillsyningsman skrev något liknande: ”När det blir svåra tider, kommer vi att få hjälp att klara av dem genom att tänka tillbaka på denna försmak av paradiset.”
”Tillskriv Jehova, o ni folkens familjer, tillskriv Jehova härlighet och styrka”, uppmanar Psalm 96:7. Överlämnandet av avdelningskontorets nya byggnader i Frankrike är utan tvivel en lysande seger för Jehova. Det är endast han som har kunnat göra projektet möjligt under denna tid av hårt och massivt motstånd. Jehovas vittnen i Frankrike är nu mer än någonsin beslutsamma att ”förbli i [Kristi] ... kärlek” och att ”låta ... [sitt] ljus lysa”. (Johannes 15:9; Matteus 5:16) Alla som var närvarande vid överlämnandet delar oförbehållsamt psalmistens känslor: ”Detta har befunnits vara från Jehova själv; det är underbart i våra ögon.” — Psalm 118:23.
[Bild på sidan 26]
Lloyd Barry
[Bild på sidan 26]
Daniel Sydlik
[Bild på sidan 26]
Det var 95.888 närvarande vid detta speciella program som hölls i Mässcentret i Villepinte
[Bilder på sidan 28]
Flera tusen av de närvarande fick stå eller sitta på golvet när de skulle lyssna på programmet