Pepparfågelns land får höra ”en ny sång”

I GRYNINGEN kan man överallt i Liberia höra pepparfågelns melodiösa sång. Dess drillar har i generationer väckt invånarna till ännu en dags arbete under den tropiska solen. Denna vanliga sångfågel har förskaffat Liberia smeknamnet ”pepparfågelns land”.

Namnet Liberia väcker emellertid andra associationer. Frigivna slavar som var på väg från Amerika till den kontinent där deras förfäder bott anlände år 1822 till Mesuradoflodens mynning och grundade den bosättning som senare kom att kallas Monrovia. Andra bosättningar växte upp i Buchanan, Greenville och Harper, och nybyggarna i dessa slöt fördrag med de inhemska stammarnas kungar. Dessa hemvändande slavar förde med sig ”negro spirituals” — sånger som kombinerade afrikanska rytmer med bibliska teman och återspeglade deras längtan efter frihet. I linje med denna längtan gav de år 1824 sin koloni namnet Liberia — frihetens land. År 1847 blev detta land den första svarta republiken i Afrika.

Under senare år har emellertid liberianerna fått höra en ny sång. Denna sång har inte sjungits av pepparfågeln eller av hemvändande slavar, utan av en växande kör av människor som gett gensvar till psalmistens uppmaning: ”Sjung till Jehova en ny sång. Sjung till Jehova, alla ni människor på jorden. Säg bland nationerna: ’Jehova själv har blivit kung.’” (Psalm 96:1, 10, NW) Ja, det är sången om Guds upprättade rike, med Jesus Kristus som kung. Den sjungs av de blivande arvingarna till Jehovas himmelska regering. De och deras följeslagare förkunnar glatt de ”goda nyheterna” om detta rike i alla nationer — däribland Liberia — under ”avslutningen på tingens ordning”, som vi nu lever i. (Matteus 24:3, 14) När och hur började denna sång att sjungas i pepparfågelns land? Och vilken verkan har denna rannsakande melodi haft på mottagliga sinnen och hjärtan? Låt oss lyssna.

”Den nya sången” når Liberia

År 1946 anlände Harry C. Behannan, en skicklig svart pianist som hade gett konserter på många platser i Europa men gett upp sin karriär som musiker för att tjäna som missionär. I sex månader tjänade denne broder ensam som en sann pionjär för de goda nyheterna och gick från hus till hus för att sprida sanningen om Jehovas rike. Han placerade mer än 500 böcker och fick många vänner. Men tragiskt nog dog broder Behannan strax därefter i en febersjukdom. ”Den nya sången” dog emellertid inte ut, för andra missionärer följde i hans spår.

År 1947 anlände George Watkins (en f. d. amatörboxare) och hans hustru Willa Mae för att tjäna i Monrovia, Liberias huvudstad. De gjorde tålmodiga och ihärdiga ansträngningar att lära ödmjuka liberianer ”att hålla allt som [Jesus] ... befallt”. (Matteus 28:19, 20) I september 1948 var det sammanlagt 15 personer som tog del i tjänsten för Riket tillsammans med dem. Man bildade då den första församlingen av Jehovas vittnen i Liberia.

Predikandet spred sig snabbt utmed kusten till hamnstaden Harper och till Kakata med kringliggande byar och bland de kisitalande arbetarna vid Firestones gummiplantage. År 1952 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i Liberia. Följande år byggdes landets första Rikets sal samt ett missionärshem på McDonald Street i Monrovia. Det var spännande tider. I dag finns det 1.724 lovprisare av Jehova i Liberia, och de når utmärkta resultat bland dessa vänliga, gästfria och ödmjuka människor.

Människor hörsammar ”den nya sången” i våra dagar

Jehovas vittnen från alla de 16 stammarna i Liberia har nu, tillsammans med missionärerna och förkunnare som har kommit för att tjäna där behovet är större, förenat sina röster i en samfälld proklamation av Rikets budskap. På senaste tiden har de varit ännu mer enträgna i sina vädjanden till sanningssökande människor. I genomsnitt ägnar vittnena nu över 27 timmar i månaden åt predikoverket, och antalet heltidsförkunnare har mer än tredubblats under de fem senaste åren. Deras ansträngningar har lett till välsignelser för både dem själva och andra. Låt oss lyssna till några av deras erfarenheter.

Emmanuel ordnade sina förhållanden så att han kunde sörja för sin stora familj och ändå ta del i heltidstjänsten i Gardnersville. Han träffade där Varney och Lucinda och satte i gång ett bibelstudium med dem i deras hem. De trodde emellertid att det var en synd att byta religion. Emmanuel visade dem vad boken Resonera med hjälp av Skrifterna har att säga om detta ämne. De lånade boken, läste också en hel del annat i den och började besöka kristna möten. En kort tid därefter började de ta del i den kristna tjänsten. Under tiden hade deras hyresvärd — en präst — lagt märke till att deras uppförande hade förändrats och erbjöd dem därför att använda hans vardagsrum vid sitt bibelstudium. Efter att ha besökt en områdessammankomst var hyresvärden övertygad om att han hade funnit sanningen och bad om ett eget bibelstudium.

Genom att hörsamma ”den nya sången” blev Tamba, ett f. d. spiritistiskt medium från Lofa, en fri man. I sin oro över sin sons sjukdom hade han vid ett tillfälle rådfrågat andarna. De försäkrade honom att hans son skulle överleva men påstod att hans hustru i hemlighet smidde planer mot sonens liv. Med hjälp av olika offer bönföll Tamba andarna om att döda hustrun så att hon inte skulle kunna skada hans son. Vad blev resultatet? Sonen dog men hustrun led ingen skada. Arg och besviken kastade Tamba ut alla sina spiritistiska attiraljer. Bedrövad som han var blev han djupt rörd av budskapet om en uppståndelse och ett framtida jordiskt paradis. Han tackade ja till ett bibelstudium, ordnade upp sitt liv och överlämnade sig åt Jehova. Sedan dess har han hjälpt sin familj och nio andra personer i sin hemtrakt att ta ställning för Jehova.

”Den nya sången” har förändrat många uppriktiga människors liv. Herbert fick ett stipendium till universitetet i Monrovia och blev erbjuden ett arbete inom statsförvaltningen på grund av sina framstående prestationer som fotbollsspelare. När han fick veta vad bibeln säger om den tävlingsanda som är så vanlig i sportsammanhang, drevs han emellertid att ge upp sin idrottsliga karriär. (Galaterna 5:26) Nu är han lycklig och glad i sin nya levnadsbana som heltidsförkunnare.

James frågade det vittne som studerade med honom hur han skulle kunna övervinna sitt missbruk av marijuana. När han uppmuntrades att göra detta till ett böneämne, bad han Jehova att han skulle hjälpa honom att sluta. Några veckor senare kunde han inte motstå frestelsen, utan rökte igen. På vägen hem gick han rakt på en järnbalk och blödde ymnigt från ena ögat. Han kom då ihåg sin bön och återföll aldrig mer till sin gamla vana. I dag tjänar han som reguljär pionjär och biträdande tjänare i församlingen.

”Den nya sången” har också påverkat en äldre man, Samuel, som tillhör krahnstammen och som tidigare hade en hög kommunal tjänst i Montserrado. Vad fick honom att ge upp ett välavlönat arbete och i stället träda in i heltidstjänsten? ”Det som imponerade på mig var att jag i min egen bibel kunde finna stöd för allting som Jehovas vittnen sade, lärde och gjorde”, sade Samuel. Han tillade att han bland Jehovas vittnen hade funnit den kärlek som Jesus beskrev i Johannes 13:34, 35. Medlemmarna i hans förra kyrka, å andra sidan, ”höll alltid på att käbbla och bråka om pengar till och med inne i själva kyrkan”, sade Samuel. Han tjänar nu som reguljär pionjär.

”Den nya sången” når ett crescendo

När det gäller att lovprisa Gud, finns det inga lyckligare tillfällen för Jehovas folk än deras årliga områdessammankomster. Under senare år har emellertid problemet här i Liberia varit att få tag i lokaler som är tillräckligt stora för att rymma alla de vittnen och intresserade som vill närvara. År 1986 höll man två sammankomster i den enda lämpliga lokal som fanns att uppbringa, men det sammanlagda antalet närvarande var över 4.000, vilket var mer än lokaliteterna kunde klara av. Vad skulle man göra år 1987? Precis i rätt tid färdigställdes med bistånd från den kinesiska regeringen en stor idrottsanläggning uppkallad efter Samuel K. Doe. Men skulle vi ha råd att hyra dessa lokaler?

På grund av vårt programs pedagogiska värde lät stadionledningen oss hyra anläggningen till ett mycket rimligt pris. Men bara några veckor före sammankomsten ville ledningen plötsligt höja hyran. Varför? Därför att en känd TV-evangelist från Förenta staterna just hade avslutat en kampanj på denna idrottsarena och publiken hade skräpat ner överallt och lämnat platsen i ett bedrövligt tillstånd. Man försäkrade stadionledningen att Jehovas vittnen var annorlunda. Dagen före konventet kom mer än 500 bröder och systrar och gav lokalerna en ordentlig uppsnyggning. Efter konventet hörde en broder en medlem av den kinesiska ledningen säga att vårt arbete med att rengöra stadion var värt mer än vad vi hade betalt i hyra.

Själva sammankomsten blev mycket lyckad. Ett nytt rekord på 5.852 närvarande hörde det offentliga talet ”Vem kan man egentligen lita på i denna tid så fylld av fruktan?” Vilken glädje var det inte att få se 101 nya förkunnare symbolisera sitt överlämnande åt Gud genom att låta döpa sig! Dopet ägde rum i två flyttbara bassänger på själva sammankomstplatsen — vilket var första gången för Liberias del!

Allteftersom fler och fler människor gav gensvar till ”den nya sången”, blev så småningom det ursprungliga avdelningskontoret på McDonald Street i Monrovia för litet. Inte ens den senare tillkomna byggnaden i Sinkor var stor nog för att lagra all den bibliska litteratur som behövdes för att sörja för det liberianska folkets andliga behov. Ett stort bostadshus i närheten av Rikets sal i Paynesville inköptes därför och renoverades, och den 28 mars 1987 överlämnades det nya avdelningskontoret. Med denna rymliga och idealiskt belägna byggnad är Jehovas tjänare i Liberia väl rustade att ta hand om det växande intresset.

Hur mycket arbete återstår ännu i Liberia? Närvaroantalet vid Åminnelsen år 1988 var 8.600 — fem gånger fler än antalet förkunnare — och detta visar att det finns en stor potential för ytterligare tillväxt. Och de hårt arbetande liberianska vittnena griper sig an denna utmaning. De leder för närvarande mer än 3.000 bibelstudier varje månad. Vår bön är att många fler människor här i landet skall sluta sig till den ständigt växande ”stora skara” som hörsammat ”den nya sången” och nu lovprisar Jehova. — Uppenbarelseboken 7:9, 10.

[Ruta på sidan 28]

Från hus till hus i Liberia

När vi kommer fram till det lilla huset av torkad lera, knackar vi inte på dörren, utan aviserar i stället vår närvaro genom att ropa: ”Kpaw, kpaw, kpaw!”

När vi inte får något svar, går vi till baksidan av huset och finner familjen i ”köket” — en avskärmad plats på bakgården. En gryta med tjock, röd palmolja småputtrar över en öppen eld. Mor i huset, som portionerar ut riset, skickar i väg barnen in i huset för att hämta stolar åt oss.

Familjemedlemmarna slår sig nu ner på en bänk. De lyssnar uppmärksamt medan vi presenterar Rikets budskap. De tar tacksamt emot ett exemplar av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt!, och vi gör upp om ett återbesök. När vi reser oss upp för att gå, säger de: ”Nej, stanna och ät med oss!”

[Kartor/Bilder på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

SIERRA LEONE

LIBERIA

LOFA

MONTSERRADO

Monrovia

Kakata

Buchanan

Greenville

Harper

GUINEA

CÔTE D’IVOIRE

ATLANTEN

km 0 100 200 300

[Karta]

AFRIKA