Vår glädje var gränslös vid överlämnandet av vårt nya avdelningskontor den 21 juni 1997. Totalt 1.492 personer från 42 länder samlades i Solnetjnoje för det särskilda programmet. Dagen därefter samlades en skara som uppgick till mer än 8.400 personer på Petrovskijstadion i Sankt Petersburg för att lyssna till en redogörelse för överlämnandeprogrammet och uppmuntrande rapporter från besökare från andra länder.

Rysk press berömmer Jehovas vittnen

JEHOVAS VITTNENS avdelningskontor i Ryssland överlämnades den 21 juni 1997. Byggnadskomplexet omfattar sju bostadshus, en stor Rikets sal, en matsal och en väl tilltagen byggnad för kontor och lager. Det ligger omkring fyra mil nordväst om Sankt Petersburg, i byn Solnetjnoje.

Överlämnandet fick omfattande publicitet genom journalister som hade inbjudits att övervara programmet. En av dem skrev i tidskriften Literaturnaja gazeta, som kommer ut i Moskva och har en upplaga på mer än en kvarts miljon exemplar: ”Det första man tänker när man ser det är: ’Ja, det är ju så här det skall se ut.’” — Se bilderna på sidorna 16 och 17.

Skribenten, Sergej Sergijenko, förklarade: ”Allting här har de troende utfört med sina egna händer. Det är huvudsakligen finländare, svenskar, danskar, norrmän och tyskar som har stått för byggnadsarbetet. Rena stenlagda gator; nyklippta gräsmattor; byggnader med docksöta tegeltak, väldiga fönster och glasdörrar — detta är det administrativa centret för den ryska avdelningen av den religiösa organisationen Jehovas vittnen.”

Journalister från Moskva, som ligger mer än 65 mil sydöst om avdelningskontoret, var inbjudna till överlämnandet och hade fått resan ordnad. De blev guidade genom anläggningen och fick därefter tillfälle att ställa frågor och få dem besvarade, medan förfriskningar serverades. Sergijenko skriver om sina iakttagelser:

”Vittnena är, som talesättet säger, blygsamma och opretentiösa. ... För att travestera ett välkänt ryskt ordspråk: ’Vittnena lever i [sitt hem] såsom i Jehovas sköte.’ ... Vittnena är genomgående vänliga mot alla men visar naturligtvis särskild omtanke om sina egna bröder.”

En artikel skriven av S. Dmitrijev inflöt i Moskovskaja Pravda, en dagstidning med en upplaga på närmare 400.000. Hans artikel hade rubriken ”Det är bara med sina egna händer som man kan bygga sin egen värld”, och han förklarar där:

”Sedan vittnenas religiösa organisation hade fått lagligt erkännande i Ryssland [år 1991], blev det aktuellt att bygga ett eget högkvarter. De höll på att leta efter en tomt i närheten av Moskva, då de av en händelse fick veta att ett markområde i närheten av Sankt Pete[rsburg] var till salu. Tidigare hade det varit ett ungdomsläger där. Marken införskaffades, och man började bygga. ...

För ett och ett halvt år sedan, den 1 januari 1996, blev detta centrum i Solnetjnoje officiellt avdelningskontor för den religiösa organisationen. Genom att i mitten av juni tillbringa någon tid i Sankt Pete[rsburg] fick en grupp journalister från Moskva tillfälle att ta reda på vilka dessa Jehovas vittnen egentligen är.”

Vad fann Dmitrijev? ”De är vanliga människor.” Ändå är de annorlunda. Som han säger i avslutningen på artikeln: ”I fred inbördes, i fred med sin omgivning. Är det en dröm? Ja. Men likafullt är det en verklighet.”

En annan journalist från Moskva, Maksim Jerofejev, skrev i Sobesednik, en dagstidning med en upplaga på mer än 300.000: ”Allting i detta lilla samhälle bygger på den här principen: Ingen tvingas att arbeta, men alla arbetar ändå.”

Jerofejev beskriver nu hur Vasilij Kalin bor, den broder som är samordnare för avdelningskontorets kommitté. Sedan konstaterar han: ”Vårt klentrogna reportergäng ville nu efter eget val besöka några andra bostäder. Men storleken på de andra rummen och deras inredning och möblering skilde sig inte i nämnvärd grad från den blygsamma standard som Vasilij Kalin hade i sin lägenhet.”

En annan reporter, Anastasija Nemets, skrev artikeln ”Att ha frid inombords” i kvällstidningen Vechernjaja Moskva. Underrubriken löd: ”Det är just det man lär sig i en ovanlig by utanför Sankt Pete[rsburg].”

När hon beskriver omgivningarna och vilket intryck anläggningen gör på henne, säger hon: ”Skogar och ängar breder ut sig runt omkring. Finska viken ligger inte långt borta. Här står välvårdade hus, byggda i europeisk stil. De rensopade gatorna är satta med stenplattor, och vackra blomsterrabatter sträcker sig utmed sidorna.

Kommersiella företag bygger sådana miniatyrstäder åt de ’nya ryssarna’. Men i den här byn bor det människor med mycket små resurser. ... De har ett bra liv, och vad som är viktigast: de lever som vänner. Här finns bara omkring 350 personer, från jordens alla hörn; man kan höra olika språk talas — från spanska och portugisiska till finska och svenska.

Detta är i grund och botten en hel liten värld för sig själv: Byn har egna verkstäder där man tillverkar och lagar saker och där man sköter och ordnar allt som den stora flerspråkiga familjen behöver; de har till och med en egen läkarmottagning.”

Överlämnandet var sannerligen en glädjefylld tilldragelse för de 1.492 från 42 länder som var närvarande i Solnetjnoje. Många av dem var äldre som hade tjänat i decennier när predikoverket var förbjudet. Kan du föreställa dig hur oerhört fantastiskt det var för dessa veteraner och vilken glädje de kände, när de fick göra rundvandringen genom de vackra byggnadskomplexen i denna trädgårdslika anläggning på sju hektar? Det må vara dem förlåtet om de trodde att de drömde.