År 1912 flyttades litteraturdepån i Yverdon till Genève och gjordes om till ett avdelningskontor. Därifrån leddes sedan verksamheten, inte bara i den franskspråkiga delen av Schweiz, utan också på det franska distriktet i hela Europa. Kontoret flyttades senare till en annan adress på samma gata. Avdelningskontoret hade nu hand om 23 församlingar, och åminnelserapporten för år 1916 visade att sammanlagt 256 hade varit närvarande i den franskspråkiga delen av Schweiz och 108 i Frankrike.

Ännu allvarligare var de svårigheter som orsakades av L. A. Freytag, den broder som hade ansvaret för kontoret i Genève. Han hade fått tillåtelse att ge ut en fransk översättning av den engelska utgåvan av Vakt-Tornet såväl som av Studier i Skriften. Men han missbrukade sin ställning genom att publicera egna idéer. När Sällskapets president, broder Rutherford, fick reda på detta, blev Freytag genast avsatt, och kontoret i Genève stängdes. Freytag ville emellertid bemäktiga sig Sällskapets egendom i Genève och vägrade därför att sända in någon ekonomisk rapport. Dessutom ville han ge ut en egen tidskrift under namnet La Tour de Garde (Vakt-Tornet). Genom grovt förvrängande av fakta ville han göra gällande att Sällskapet begärde av honom det som var hans rättmätiga egendom. Därför blev det nödvändigt att vidta lagliga åtgärder mot Freytag. Han förlorade i alla tre rättsfallen och fick slutligen lämna ifrån sig Sällskapets inventarier och litteratur, såväl som Skapelsedramat i bilder, och tvingades lämna en ekonomisk rapport. Efter det avbröt man alla kontakter med honom, och Freytag flyttade till annan adress.

Efter någon tid flyttades Schweiz’ avdelningskontor och det centraleuropeiska avdelningskontoret samman på Usteristrasse 19 i Zürich. År 1924 bestod personalstyrkan av tio personer. Conrad Binkele hade ansvaret för verksamheten, och en av hans medarbetare var Max Freschel som senare fick tjäna vid huvudkontoret i Brooklyn, där han blev känd som den älskade vännen Maxwell.

Det centraleuropeiska avdelningskontoret hade ansvaret för verksamheten i Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Österrike, Italien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Polen och till en tid även Tyskland. Vissa länder hade en lokal ansvarig broder, men de stod alltid i nära kontakt med det centraleuropeiska avdelningskontoret och sände dit sina rapporter varje månad. Kontoret sammanställde i sin tur rapporten och sände den vidare till Brooklyn. Kontorets uppgift var också att förse de länder, som det hade ansvaret över, med litteratur på olika språk.

Under dessa år hade broder E. Zaugg, som var ansvarig för verksamheten på det franska distriktet, sitt kontor i Bern. I Bern hade också några bröder på eget initiativ bildat ett tryckeribolag och hade börjat framställa litteratur för Sällskapet till fördelaktiga priser, tack vare att alla som arbetade där var överlämnade personer. Med tiden övertog Sällskapet denna tryckeriutrustning, utvidgade tryckeriet och lät sätta upp en rotationspress på vilken tidskriften Den Gyllne Tidsåldern trycktes på tyska från och med oktober 1922. Broschyrer och traktater trycktes i stora mängder på ett tiotal språk.

Under broder Rutherfords besök år 1924 blev det uppenbart att man behövde utvidga tryckeriet för att kunna tillfredsställa den enorma efterfrågan på litteratur i Europa efter kriget. Man köpte en tomt på andra sidan gatan och började bygga på ett nytt ”bibelhus”, som blev klart på våren 1925. I det nya tryckeriutrymmet installerades ytterligare en rotationspress. Tryckeriets kapacitet fortsatte att öka under årens lopp, och slutligen framställde man 500.000 inbundna böcker och en miljon broschyrer per år, förutom tidskrifter och traktater på åtminstone 16 språk.

NY ADRESS OCH NY LEDNING

Det var en stor tilldragelse när det centraleuropeiska avdelningskontoret flyttade in i den nya byggnaden på Allmendstrasse 39 den 1 april 1925.

Josef A. Bick mindes mycket väl omständigheterna i samband med denna flyttning. ”Vi såg fram emot de nya lokalerna”, sade han, ”men det var en viktig fråga som rörde sig i sinnet hos alla i personalen: Vem skulle ha ansvaret för verksamheten? Tre bröder kunde komma i fråga: C. C. Binkele, fram till dess ansvarig för avdelningskontoret i Zürich; E. Zaugg, som befann sig i Bern och var ansvarig för arbetet där och på det franska distriktet; och dessutom Jakob Weber, som hade hand om kolportör- och predikoarbetet.”

Var bröderna i första hand intresserade av att främja den sanna tillbedjans intressen, eller skulle stolthet och en önskan om att få en framskjuten ställning kunna påverka deras villighet att utföra ödmjuk tjänst? ”Situationen var mycket spänd vid den här tidpunkten”, enligt broder Bick, ”men presidenten var mycket klart medveten om situationen.” Eftersom broder Binkeles hälsa höll på att bli sämre, föreslog man att han skulle resa till Förenta staterna för behandling. Broder Zaugg förordnades att ha tillsyn över verksamheten i hans ställe. Med tiden lämnade emellertid både Binkele och Zaugg den sanna tillbedjan.

ALLVARLIG PROVSÄTTNING UNDER ÅR 1925

Det såg till att börja med mycket lovande ut år 1925. Man hade nu ett nytt Betelhem och tryckeri i Bern. Bröderna var mycket lyckliga och sporrades till att låta verksamheten skjuta fart. Det fanns emellertid somliga som hade sin egen personliga övertygelse när det gällde året 1925. Skulle dessa låta sig tillrättavisas av Vakt-Tornet för 1 januari 1925 (på svenska 1 mars 1925)? Där sades det varnande:

”Året 1925 har kommit. Med stora förväntningar har Guds folk sett framåt mot detta år. Många ha fullt och fast väntat, att alla Kristi kropps lemmar skulle under detta år bliva förvandlade till himmelsk härlighet. Måhända sker detta, och måhända icke. På sin egen bestämda tid skall Gud fullborda sitt uppsåt beträffande sina egna. Vi böra icke vara så starkt intresserade för vad som kan komma att hända under detta år, att vi uraktlåta att med glädje göra vad Herren vill att vi skola göra.”

Jakob Weber, som var ansvarig för avdelningen för tjänst på fältet vid Betel, hörde till dem som inte tog något intryck av detta. Han var så säker på att alla smorda skulle förhärligas till himmelskt liv vid slutet av året att han satte i gång ”avvecklingsåtgärder”. Han sände stora kvantiteter litteratur till församlingarna utan att ha erhållit några beställningar för detta och gav anvisningar om att sprida publikationerna gratis på deras respektive distrikt före utgången av år 1925.

Bröderna vid Betel försökte tala honom till rätta, men det tjänade ingenting till. Slutligen lämnade han inte bara Betel, utan också sanningen, och han blev en orsak till stor sorg bland vännerna i landet, eftersom han drog många med sig. En del församlingar decimerades till mindre än hälften av sin tidigare storlek.

Ett annat tråkigt förhållande inom Betelfamiljen blev också uppdagat. En del hade begått omoraliska handlingar. Det medförde snabba åtgärder från presidentens kontor. I februari 1926 anlände Martin C. Harbeck från Brooklyn för att ta över ansvaret för avdelningskontoret i Bern.