”I flera månader kom det grupper av tärda, magra och hungriga bröder och systrar till Betel i Freetown”, berättar Billie Cowan, samordnare för avdelningskontorets kommitté vid den tiden. ”Många av dem hade bevittnat fasansfulla övergrepp. De hade överlevt flykten genom att äta växter de hittade utmed vägen. Vi skyndade oss att ge dem mat och kläder och tog hand om deras släktingar och intresserade som också var med. Bröderna och systrarna tog emot dem med öppna armar. De nyanlända började snabbt engagera sig i tjänsten och hjälpa till i församlingarna. De flesta av dem flyttade vidare så småningom, men under tiden de bodde här blev vi mycket uppmuntrade.”

Hopp och tröst

Avdelningskontoret skickade mat, läkemedel, byggnadsmaterial, verktyg och utrustning till vännerna i flyktinglägren i södra Guinea. En stor sändning med kläder kom från vittnen i Frankrike. En pappa skrev: ”Barnen dansade, sjöng och tackade Jehova. De hade nya kläder att ta på sig till mötena!” Några bröder och systrar sa att de aldrig hade kunnat klä sig så fint.

Men flyktingarna behövde också andlig hjälp. Jesus sa: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4) Därför skickade avdelningskontoret biblisk litteratur och hjälpte till att organisera kretsmöten och sammankomster regelbundet. Pionjärer och resande tillsyningsmän blev också förordnade till området.

Byggnadsarbete trots konflikt

Strax efter att inbördeskriget hade brutit ut köpte bröderna i Freetown en tomt på sex hektar. Den låg på Wilkinson Road 133, några hundra meter ner på samma gata som avdelningskontoret. ”Vi ville bygga ett nytt Betelhem där, men vi var oroade över situationen”, säger Alfred Gunn. ”Eftersom Lloyd Barry från styrande kretsen var på besök just då, kunde vi resonera om det med honom. Han sa: ’Om vi hade låtit krig hindra oss skulle vi aldrig fått något gjort.’ Det gav oss både motivation och mod att fortsätta med projektet.”

Hundratals bröder och systrar erbjöd sig att vara med, bland annat över 50 frivilliga från 12 andra länder och många från de lokala församlingarna. Arbetet satte i gång i maj 1991. ”Många som tittade på blev imponerade av byggblocken som tillverkades på plats. De var av hög kvalitet, och byggnaden hade en stålkonstruktion som var något helt nytt jämfört med den lokala standarden”, säger Tom Ball, som var byggtillsyningsman då. ”Men det som gjorde störst intryck var att vita och svarta arbetade ihop på projektet, och dessutom tyckte om att göra det.”

Den 19 april 1997 samlades bröder och systrar från många länder för att vara med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret. Men en månad senare förändrades läget. Våldsamma strider hade rasat ute i landet i fem år, och nu attackerades Freetown av RUF-gerillan.