Tryckerilokaler för att fylla växande behov

Vid mitten av 1970-talet låg det tyska avdelningskontoret i en del av Wiesbaden som heter Kohlheck — en gång i tiden en sömnig förort vid ett skogsbryn, men nu en snabbt växande del av staden. Redan hade Sällskapet utökat sina egendomar i det här området 13 gånger. Men antalet förkunnare av Guds kungarike i Västtyskland hade vuxit till omkring 100.000. För att öva tillsyn över fältet behövdes ett större kontor. Det fanns också behov av ett större tryckeri för att kunna tillhandahålla biblisk litteratur. Men det hade blivit svårare att få ytterligare tomtmark. Hur skulle man lösa det? Avdelningskontorets kommitté bad om Jehovas vägledning.

I slutet av 1977 började medlemmarna i avdelningskontorets nyligen förordnade kommitté överväga möjligheten att bygga ett nytt Betelhem på en annan plats. Men var det verkligen nödvändigt? Den allmänna känslan var att slutet på den gamla ordningen måste vara väldigt nära. Men ytterligare en faktor måste tas i betraktande. Tryckmetoderna höll på att förändras, och det var nödvändigt för Sällskapet att börja med dessa om tryckning i stor skala skulle fortsätta, oavsett hur lång tid det återstod för den här gamla ordningen. Intressant är att den erfarenhet man fick av att ta itu med situationen i Östtyskland under förbudet mot Jehovas vittnen hjälpte bröderna i Wiesbaden att kunna göra de nödvändiga förändringarna. Hur kommer det sig?

Beslut att trycka med offsetmetoden

Sedan Berlinmuren uppförts 1961 blev det allt svårare att förse Jehovas vittnen i Östtyskland med litteratur. För att göra det lättare framställde man en särskild upplaga av Vakttornet i mindre format. Den innehöll enbart studieartiklarna. För att trycka den krävdes en andra sättning. Att trycka på extra tunt papper var svårt, och det var en utmaning att sedan falsa de tryckta arken. När bröderna fick tag på en automatisk falsmaskin som kunde göra arbetet, upptäckte de att den, paradoxalt nog, var tillverkad i Leipzig i Östtyskland — det land där Jehovas vittnen var förbjudna och för vilket den här mindre iögonenfallande upplagan av Vakttornet var avsedd.

För att förenkla arbetet föreslog en broder, som hade lärt sig att trycka med offsetmetoden innan han kom till Betel, att man skulle trycka tidskrifterna på det sättet. Studieartiklarna kunde fotograferas, förminskas och sedan exponeras på en offsetplåt. Avdelningskontoret fick en liten arkoffsetpress som gåva. Med tiden blev det möjligt att ge ut inte bara studieartiklarna, utan hela tidskriften, först i svartvitt och till slut i fyrfärg. Man tryckte till och med böcker i litet format på samma sätt.

När Nathan Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, besökte Wiesbaden 1975 följde han arbetet med intresse. ”Inte illa”, sade han efter att ha granskat det tryckta materialet. När han hade fått veta att det var en specialupplaga för Östtyskland och att vi var nöjda med den nya metoden att trycka den, sade han: ”De här vännerna som får utstå så mycket svårigheter förtjänar det bästa vi kan ge dem.” Han gav genast tillåtelse att köpa ytterligare maskiner för att utföra arbetet.

När Grant Suiter, medlem av den styrande kretsen, besökte Tyskland 1977 och nämnde att Sällskapet länge hade övervägt att gå över till offsettryckning och nu hade beslutat att göra det i stor skala, hade således bröderna i Wiesbaden redan en viss erfarenhet av detta. Det var förbudet i Östtyskland som indirekt hade förberett dem för den här förändringen.

Men det handlade inte bara om att acceptera tanken på att behöva byta tryckmetod. Broder Suiter förklarade att det skulle behövas större och tyngre tryckpressar. Men var skulle man ställa dem? Det var en sak att drömma om rulloffsetpressar som trycker i fyrfärg men en helt annan sak att förverkliga denna dröm. Man undersökte många olika alternativ för att kunna bygga ut i Kohlheck, men alla förslag var förenade med vissa problem. Vad skulle man göra?

Ett nytt avdelningskontor

Man började leta efter ny tomtmark. Den 30 juli 1978 var cirka 50.000 vittnen samlade till en sammankomst i Düsseldorf och nästan 60.000 i München, och dessa fick till sin förvåning veta att det fanns planer på att köpa mark att bygga ett helt nytt avdelningskontor på.

Under nästan ett års tid undersöktes 123 olika platser. Till sist valde man en högt belägen tomt med utsikt över byn Selters. Den styrande kretsen gav sitt godkännande, och inköpet gjordes den 9 mars 1979. Ytterligare förhandlingar med 18 markägare ledde till att 65 angränsande tomter kunde köpas, vilket gav 30 hektar till att bygga på. Selters ligger omkring 40 kilometer norr om Wiesbaden och erbjuder goda transportmöjligheter. Frankfurts internationella flygplats ligger mindre än 65 kilometer därifrån.

Det största byggnadsprojektet i Jehovas vittnens historia i Tyskland kunde nu börja. Var vi verkligen kvalificerade för detta? Rolf Neufert, medlem av byggnadskommittén, erinrar sig: ”Ingen, förutom brodern som var vår arkitekt, hade någonsin arbetat på ett så här stort projekt. Det är svårt att föreställa sig hur svår uppgiften var. Normalt skulle bara experter och de som har många års erfarenhet ge sig i kast med ett så stort och komplicerat projekt.” Men bröderna resonerade som så att om Jehova ville att de skulle bygga, skulle han också välsigna resultatet.

Det krävdes fyrtio byggnadstillstånd, men de lokala myndigheterna var samarbetsvilliga, vilket uppskattades mycket. I början förekom det ett visst motstånd, men det kom huvudsakligen från prästerna. De anordnade möten för att egga upp motstånd, men förgäves.

Jehovas vittnen från hela landet ställde upp frivilligt för att hjälpa till i arbetet. De visade en enastående anda. Varje dag fanns det i genomsnitt 400 ordinarie arbetare på byggplatsen tillsammans med de cirka 200 som arbetade där på sin semester. Under de fyra år bygget pågick var det inte mindre än 15.000 vittnen som frivilligt erbjöd sina tjänster.

En broder berättar: ”Trots vädret, trots problem, oavsett om det var varmt eller kallt eller till och med iskallt, gick arbetet framåt. Det fanns tillfällen då andra skulle ha ställt in arbetet, men vi började i stället.”

Det kom också en del hjälp från utlandet. Jack och Nora Smith och deras 15-åriga dotter, Becky, från Oregon i USA fick resa flera tusen kilometer, men det var ändå inte för långt. De var med vid den internationella sammankomsten i München, när det tillkännagavs att Sällskapet planerade att bygga ett nytt avdelningskontor i Tyskland. ”Vilket privilegium det skulle vara att få arbeta med att bygga ett nytt Betel!” sade de och meddelade sitt intresse. Jack berättar: ”Vi höll på med förarbete för sammankomsten 1979, när vi fick en ansökningsblankett och en inbjudan att komma så fort som möjligt. Vi var så ivriga att vi knappt kunde koncentrera oss vare sig på vårt arbete eller på sammankomsten.”

För att byggnadsarbetarna skulle få någonstans att bo, måste man bygga om de hus som redan fanns på tomten. Vintern 1979/80 var det första huset färdigt. I september 1980 hade grunden lagts för ett nytt Betelhem. Arbetet med tryckerianläggningen sattes också i gång, och det var inte för tidigt. Den 27 meter långa rulloffsetpress som beställts i januari 1978 skulle levereras i början av 1982. Till dess måste tryckeriet, åtminstone till viss del, vara klart.

Vi kunde göra det mesta av arbetet själva. En broder är fortfarande förundrad: ”Ingen av oss hade någon erfarenhet av att arbeta med ett så stort projekt med en arbetsstyrka som ständigt skiftade. Ofta trodde vi att vi på ett eller annat område hade kört fast, därför att det inte fanns yrkesmän tillgängliga för vissa uppgifter. Men många gånger kom det in en ansökan från en kvalificerad broder i sista minuten. När det behövdes bröder, då fanns de där.” De tackade Jehova för hans vägledning och välsignelse.

Till Selters

Det var mycket arbete med att flytta de möbler och personliga ägodelar som tillhörde de 200 medlemmarna av Betelfamiljen, för att inte tala om alla maskiner och annan utrustning som behövdes för arbetet. Det var ett alltför stort arbete för att kunna genomföras på en gång. Allteftersom byggnadsarbetet gick framåt, flyttade Betelfamiljen, avdelning för avdelning, till Selters.

Bland de första som flyttade var de som arbetade i tryckeriet, eftersom det var den del av anläggningen som blev färdig först. Undan för undan monterades maskinerna ner i Wiesbaden och flyttades till Selters. Under tiden, närmare bestämt den 19 februari 1982, började man trycka i fyrfärg med den nya rulloffsetpressen. Det här var verkligen värt att fira! I maj tystnade tryckeriet i Wiesbaden. Efter 34 år hade vår tryckeriverksamhet där nått sitt slut.

Det första stora arbete som skulle göras med den nya offsetpressen var att trycka boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Man planerade att ge ut denna nya publikation vid 1982 års områdessammankomster, och Tyskland fick i uppgift att trycka den på sju språk. Problemet var att bokbinderiet fortfarande låg i Wiesbaden. I själva verket flyttades det inte till Selters förrän mer än ett år senare. Så när boksignaturerna rullade ut från pressen i Selters, fraktades de med ilfart med Sällskapets lastbil till Wiesbaden för att bindas. Trots det extra arbete detta innebar lyckades bröderna få klart 485.365 exemplar av 1.348.582 i den första tryckningen, så att internationella skaror vid sammankomster i många länder kunde glädja sig över den nya publikationen.

Förståeligt nog var det med blandade känslor man flyttade. En del av medlemmarna i Betelfamiljen hade haft Wiesbaden som sitt hem i nästan 35 år. Men det dröjde inte länge förrän anläggningen där delades upp och såldes till olika privatpersoner. Man behöll bara en liten del av det gamla bokbinderiet och gjorde om den till en Rikets sal. Betecknande för Jehovas folks internationella endräkt är att denna Rikets sal i dag delas av fyra församlingar — två tyska, en engelsk och en rysk.

Överlämnandet

Efter att ha lagt sista handen vid Betelanläggningen i Selters höll man ett överlämnandeprogram den 21 april 1984. Alla som hade tagit del i projektet kände tydligt att Jehovas hand hade varit med dem. De hade vänt sig till honom för att få vägledning och hade tackat honom när till synes oöverstigliga hinder hade undanröjts. De såg nu påtagliga bevis för hans välsignelse i byggnaderna som stod färdiga och som redan hade börjat användas för att främja sann tillbedjan. (Ps. 127:1) Det här var verkligen en tid av särskild glädje.

Tidigare under veckan hade dörrarna öppnats för besökare. Myndighetspersoner som Sällskapet haft att göra med inbjöds att göra en tur i lokalerna. Också grannarna var välkomna. En besökare berättade att han hade kommit tack vare sin präst. Han förklarade att prästen hade klagat över vittnena så ofta de senaste åren att hela församlingen var trött på att lyssna på honom. På söndagen hade han återigen gått till angrepp mot Jehovas vittnen och uppmanat sin hjord att inte tacka ja till deras inbjudan att komma när det var öppet hus. ”Jag hade inte glömt er inbjudan”, berättade besökaren, ”men jag hade glömt vilken dag det var. Hade inte vår präst sagt det i söndags, hade jag säkert inte kommit.”

Efter de första rundturerna kom så till slut dagen för överlämnandet. Det inleddes med musik klockan 9.20, och det var verkligen glädjande att 13 av de 14 medlemmarna av den styrande kretsen kunde vara närvarande! Eftersom det var omöjligt för alla som på ett eller annat sätt hade bidragit till projektets framgång att personligen närvara, hade anordningar gjorts för att ha telefonförbindelse med 11 andra platser runt om i landet. På så vis kunde en skara på 97.562 lyssna på det fina programmet.

Bland dem som var med i Selters denna minnesvärda dag var det många som under andra världskriget hade bevisat sin tro när de satt fängslade i nazistiska koncentrationsläger. Det var också några från Östtyskland som suttit fängslade men som nyligen blivit frigivna. Bland dessa fanns Ernst och Hildegard Seliger. Broder Seliger hade börjat i heltidstjänsten 60 år dessförinnan, och han och hans hustru hade tillbringat sammanlagt mer än 40 år i fängelser och koncentrationsläger under nazistiskt och kommunistiskt styre. Efter att ha varit med vid överlämnandet skrev de: ”Kan ni föreställa er våra känslor, när vi fick tillåtelse att vara med vid denna underbara andliga festmåltid i vårt andliga paradis? Att lyssna till detta fantastiska program var från början till slut som att lyssna till en gudomlig symfoni av teokratisk endräkt och harmoni.” (Fler detaljer om de trosprov som de fick utstå finns i The Watchtower för 15 juli 1975.)

[Bild på sidan 88]

Betel i Wiesbaden 1980