Vid den här tiden hade bröderna flyttat avdelningskontoret från 39th Street till en tvåvåningsbyggnad på en 2 000 kvadratmeter stor tomt på Inya Road, som låg i ett finare område i norra utkanten av Rangoon. Men den nya byggnaden användes nu till bristningsgränsen. Viv Mouritz, som ungefär vid den här tiden besökte Burma som zontillsyningsman, berättar: ”Betelfamiljens 25 medlemmar arbetade under svåra omständigheter. Det fanns ingen ugn i köket, utan en syster lagade maten på en elektrisk kokplatta. Det fanns inte heller någon tvättmaskin, så en syster tvättade kläderna i ett hål i golvet. Bröderna ville köpa en ugn och en tvättmaskin, men detta gick helt enkelt inte att importera.”

Det var ingen tvekan om att man behövde ett större avdelningskontor. Den styrande kretsen godkände därför ett förslag om att riva tvåvåningsbyggnaden och bygga en bostads- och kontorsbyggnad på fyra våningar på samma tomt. Men innan bröderna kunde sätta i gång behövde man övervinna några stora hinder. Först måste man få godkännande från sex myndighetsinstanser. För det andra kunde inte byggnadsentreprenörerna i landet utföra arbetet, eftersom de inte hade någon erfarenhet av stålkonstruktioner. För det tredje tilläts inte vittnen från andra länder att komma in i landet och utföra frivilligt arbete. För det fjärde kunde man varken få tag i byggnadsmaterialet i landet eller importera det. Det behöver knappt tilläggas att projektet såg ut att vara dömt att misslyckas. Trots detta förtröstade bröderna på Jehova. Om det var Jehovas vilja skulle det nya avdelningskontoret bli byggt! (Ps. 127:1)

”Inte ... genom kraft, utan genom min ande”

Kyaw Win, på Betels juridiska avdelning, berättar hur det gick till: ”Vår ansökan om bygglov gick godkänd igenom fem av de sex instanserna, däribland religionsministeriet. Sedan hävdade den sjätte instansen att en fyravåningsbyggnad skulle bli för hög och avslog vår ansökan. Vi ansökte igen men fick återigen avslag. Avdelningskontorets kommitté uppmuntrade mig att fortsätta. Så jag bad ihärdigt till Jehova och skickade in ansökan för tredje gången. Den godkändes!

Sedan kontaktade vi immigrationsmyndigheterna. De sa att utlänningar bara fick komma in i landet på ett turistvisum för sju dagar. Men när vi förklarade att våra kunniga utländska volontärer skulle utbilda inhemska invånare i avancerade konstruktionsmetoder gav de våra volontärer turistvisum för sex månader!

Sedan kontaktade vi handelsdepartementet, bara för att få reda på att de hade infört allmänt importförbud. Men när vi informerade dem om vad vårt projekt innebar gav de oss tillåtelse att importera byggnadsmaterial till ett värde av över en miljon dollar. Hur blev det då med tullavgifter? Ett besök hos finansdepartementet resulterade i att de gav oss tillåtelse att importera materialet tullfritt! På detta och många andra sätt fick vi uppleva sanningen i Guds uttalande: ’”Inte genom militär styrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande”, har härarnas Jehova sagt.’” (Sak. 4:6)

År 1997 sammanstrålade frivilliga arbetare på byggarbetsplatsen. Vittnen i Australien skänkte det mesta av byggnadsmaterialet, medan annat material kom från Malaysia, Singapore och Thailand. Bruce Pickering, en av dem som hade tillsynen över projektet, berättar: ”Flera vittnen från Australien tillverkade delarna till stålkonstruktionen i förväg och reste sedan till Burma för att montera ihop dem på plats. Otroligt nog var vartenda hål rätt placerat!” Andra volontärer kom från Fiji, Grekland, Nya Zeeland, Storbritannien, Tyskland och USA.

För första gången på 30 år kunde vännerna i landet umgås fritt med utländska bröder och systrar. ”Vi var så exalterade, det var som en dröm”, säger Donald Dewar. ”Den andlighet, kärlek och osjälviskhet som besökarna visade uppmuntrade oss enormt mycket.” En annan broder tillägger: ”Vi fick också värdefulla kunskaper inom byggteknik. Förkunnare som bara hade använt levande ljus tidigare lärde sig nu att dra in ledningar för elektriskt ljus. Andra som bara hade använt fläkt lärde sig att installera luftkonditionering. Vi lärde oss även att använda elektriska verktyg!”

I gengäld blev de utländska volontärerna djupt rörda av den tro och kärlek som de burmesiska bröderna och systrarna visade. ”Vännerna var fattiga, men de hade ett stort hjärta”, säger Bruce Pickering. ”Många bjöd hem oss och delade med sig av mat som skulle ha räckt för hela familjen i flera dagar. Deras exempel påminde oss om vad som är verkligt viktigt i livet – familj, tro, vårt brödraskap, Guds välsignelse.”

Den 22 januari 2000 överlämnades den nya anläggningen vid ett särskilt möte som hölls på nationalteatern. Vännerna var överlyckliga över att få besök av John E. Barr från den styrande kretsen som höll överlämnandetalet.